Jag har blivit en spätta. Ja, inte en fisk, utan en mc-brutta, bönpalls-böna, sissy-bar-missy... Min hjärtevän kör motorcykel och jag får åka med. Bortsett från några åkturer i tidiga tonåren på lätt motorcykel är detta en ny upplevelse för mig. Att sitta upp bakom föraren på en HD och dra iväg ut på vägarna är en fantastisk upplevelse!
Man kommer så nära naturen på en motorcykel. Du ser havet av vitsippor i vägkanten, trädens spirande grönska, du känner alla dofter slå emot dig. Just nu mycket ko-rumpa men snart blir det blomsterängar och nyslaget hö. Jag ser den lilla haren som skuttar iväg, jag ser två rådjur ute på fältet som stannar upp mitt i en tugga och följer oss vaksamt med blicken. En flock fiskmåsar flyger efter en traktor som arbetar ute på åkern.
Det är en häftig känsla när man gasar på ut på motorvägen, pirret i magen när farten accelererar, tänderna skallrar och det slår lock för öronen där inne i integralhjälmen! Farten är svindlande men inte skrämmande - bara spännande. Självklart måste jag lita på föraren till 100 procent och det gör jag.
Jag måste också vara lyhörd och följsam. Här finns inte utrymme för att streta emot, kämpa för min egen väg eller vara motvals. Det här är en pardans, han för och jag följer. Vägen svänger, motorcykeln lutar och jag följer med. Jag ska ju inte vara ett störande moment i åkningen utan ett komplement till föraren och hans fordon.
Jag sitter tätt bakom min hjärtevän och kramar om hans midja. Vi delar upplevelsen med varann och vi känner varandras närhet. Ren och skär glädje bubblar i magen och jag hinner inte tänka på annat än hur lycklig jag är. Trots att vi har tjocka overaller med extra kuddar på höfter, knän, axlar och armbågar och en hjälm som väger tonvis så känner man sig ändå tuff och lite cool.
Vi båda tycker det är roligt att titta och peka på saker vi ser utmed vägen. Titta där, se på det, såg du det där? Vi pekar och viftar och vinkar och allt eftersom skapar vi ett signalsystem med varann där olika klappar och tryck betyder olika saker. Så småningom kanske vi ska fundera på ett intercom-system där vi kan prata direkt med varann. Men signalsystemet är bra på två sätt. Dels skapar det en närhet mellan oss och dels har vi massor att prata om när vi kommer hem igen efter en tur.
Vi har påbörjat en resa. Slutmålet är inte bestämt, vi tar oss framåt bit för bit med magkänslan och livslusten som guider. Vi delar upplevelser och erfarenheter. Vi stöttar varann och gläds med varann. Om en av oss ramlar och faller, så faller båda, men vi hjälper varann upp igen och plåstrar om varann. För det är så man gör när man älskar varann.
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar