Hjärtats röst

Ju längre ifrån man kommer ett dåligt liv, ju svårare blir det att förstå hur man kunde acceptera att leva det livet. Men vi människor är oerhört anpassningsbara och vi vänjer oss vid de flesta omständigheter, även om det inte är bra för oss. Livets omständigheter drabbar oss och vi anpassar oss. Det är väl mänsklighetens sätt att överleva.

Att leva ett liv som sakta men säkert bryter ner mig sker gradvis och långsamt. Jag väljer att inte lyssna till det som mitt hjärta försöker viska till mig är fel. Jag väljer att tro och hoppas på att allt ska vända och bli bättre av sig själv. Till slut har jag förträngt allt som var jag och jag blir en skugga av mig själv. Likgiltigheten tar över och allt blir blekt och grått. Inget spelar längre någon roll.

Man gör felaktiga val för att man är inte var rädd om sig själv. Till slut lever jag ett liv som gör mig själv illa och jag ser ingen väg därifrån. Men till slut blir smärtan att leva större än rädslan att bryta sig fri och jag vänder mig bort från det gamla och börjar se framåt mot en ny början. Allt eftersom tiden går blir jag långsamt starkare på insidan, börjar lyssna till mitt hjärtas röst och vågar tro på en framtid.

Att skiljas är ingen enkel lösning för någon, varken för parterna, barnen eller släkten. Det är den sista utvägen på en tvåsamhet som slutat fungera för länge sedan. För min egen del funderade jag i 6 år innan jag bestämde mig. Året före skilsmässan var minst lika jobbigt som året efter. Att bestämma sig var svårt och att genomföra det var lika tufft. 

Sen tog det ytterligare ett år innan jag hittade tillbaks till mig själv och jag mådde bra igen. Men även om jag vågade tro på en framtid så var mitt mål mest att leva stilla och lugnt, i trygghet med mina barn. Så har det blivit och att jag skulle möta kärleken var oväntat. Men inte desto mindre fantastiskt! Att möta någon på samma våglängd, som behandlar mej med ömhet och respekt, det är sällsamt vackert. 

Jag känner att jag återfått mitt värde som människa och kvinna, jag börjar återvinna min självkänsla och lär känna mig själv på nytt. Jag utforskar vad jag vill, vad jag gillar och vad jag känner. Jag har någon att prata med och uppleva livet med på nytt. Jag älskar och blir älskad, jag skrattar och gråter, jag är djupsinnig och busig, jag sörjer det gamla och roar mig med det nya. 

Livet är fortfarande inte spikrakt uppåt, det gamla gör sig påmint ibland. Men jag blir allt starkare att tackla det och det är mycket tack vare min hjärtevän vid min sida. Jag behöver stöd och hjälp att våga vara mig själv, allt som jag förträngt så länge. Det gamla bleknar bort allt mer och får mindre och mindre inflytande på mitt liv. Jag kan ibland sörja det gamla men det är ju inte konstruktivt. Istället vill jag glädjas åt allt det fina jag har i mitt liv nu. Det bygger upp mig och gör mitt hjärtas röst stark.

H.D.S.L.