All rikedom kan inte mätas i pengar

Idag har jag lagat och ätit middag med mina föräldrar. Jag är lyckligt lottad med en mor och en far som alltid har tagit hand om mig och älskar mig. Det är inte alla som har det så och det är sorgligt. Man förstår inte vidden av föräldraskapet förrän man själv blir förälder. Då inser man att ingen kärlek är så osjälvisk - ja rent av självutplånande - som kärleken till sitt barn. Jag gör vad som helst för att mina barn ska vara lyckliga och jag skulle ge mitt liv om det var fråga om liv och död.

Det finns uträkningar på vad det kostar att ha barn, att ha ett barn kostar 1,2 miljoner och två barn kostar 3,2 miljoner fram till deras 19-årsdag. Jag har två barn och istället för att vara miljonär så har jag en oersättlig rikedom i barnen. De ger mig en oerhörd glädje och lycka bara genom att de finns i mitt liv. Självklart också bekymmer och oro, ilska och irritation, men så är det ju med de personer som vi lever allra närmast och har starkast känslor för.

När man växer upp så kan föräldrarna vara pinsamma och man blir trött på deras tjat och konservativa åsikter. Man förstår inte deras oro för mig, för jag vet ju mitt eget bästa eller...? Men så blir man själv förälder och plötsligt en dag så inser man att man är precis som sin mamma! Man tjatar och förmanar och oroar sig och försöker fostra sina ungar till vettiga vuxna. Mitt bästa betyg som mamma är att jag inte behövs mer som fostrare och normgivare. De har blivit fina, trygga, starka och kloka människor.

När jag blev mamma så fick jag lägga mitt eget liv åt sidan. Det var vaknätter, amning, promenader, vaggning, blöjbyten och matning. Sedan skulle barnet läras en massa, att krypa och gå, att prata och äta med bestick, att lyssna och lära, skriva och läsa. Dagarna fylldes med barnen och dess bestyr. Mina egna intressen fick läggas på hyllan men för mig var det inget svårt val för jag älskar mina barn och jag älskade att få bli mamma! Däremot blir det lite funderingar nu när barnen är stora och börjar bli redo att lämna boet.

För snart sticker dom och vad gör jag då? De intressen jag hade som ung känns inte lika lockande nu som medelålders. Jag får väl helt enkelt prova mig fram och hitta nya sysselsättningar - och jag tror inte jag kommer få svårt att hitta saker att sysselsätta mig med! Jag är bara tacksam att ungarna mår bra och de har en plan med sina liv och sin framtid. Till och med är det så att jag tar åt mej en del av äran att de har blivit så bra!

Jag kan bara tacka Gud för gåvan som barnen har varit, tacka livet för lånet av dom och sända ut dom i världen med min välsignelse. Stötta dom, uppmuntra dom och hjälpa dom närhelst de behöver. Lita på dom och tro på deras drömmar. Jag kommer aldrig sluta vara mamma så länge jag lever men nu går jag in i en ny fas i föräldraskapet. Det är inget jag fruktar, jag ser med spänning fram emot att få se mina barn gå ut och förändra världen!

H.D.S.L.