Förhastade slutsatser

Jag brukar inte använda bilder i min blogg, eftersom det är ord som är min grej liksom. Men humorn i denna bild får mej att skratta högt. För er som inte kan engelska så betyder det "sällsynta bilder på mig när jag drar förhastade slutsatser". Det blir ju inte lika kul översatt eftersom jumping to conclutions blir "hoppa till slutsatser" rent översatt. Men visst gör vi det emellanåt, vi alla, drar förhastade slutsatser. 

Vi ser lite på ytan och så sätter vi vår stämpel på det. Den är sån och sån. Men vi vet aldrig historien bakom. Vi är alla ett resultat av vår historia. Vi agerar på ett visst sätt i en viss situation för att vi har gått igenom jobbiga saker i vårt förflutna. Vi gör så gott vi kan efter de förutsättningar vi har. Vi är alla präglade av våra motgångar, trauman och sorger. Vi har blivit skadade, kantstötta, sköra eller hårda av livets drabbningar. 

Jag är självkritisk och känslig för andras kritik av en anledning. Mitt förflutna har satt sina spår och gjort mig till den jag är idag. Även om jag är medveten om mina brister och jobbar på dem, är jag ändå inte perfekt utan jag är en människa som alla andra. Alla bär vi på upplevelser och händelser som satt permanenta spår i vårt sätt att hantera vårt liv framledes. Vi blir både mer försiktiga och mer frigjorda allt eftersom åren går.

Mer försiktiga i de situationer där vi blivit brända förut, och mer frigjorda i sättet att hantera det som livet serverar oss. Vi blir både mer trygga och mer rädda, helt enkelt. Våra erfarenheter formar oss och gör oss både starkare och ömtåligare. Förhoppningsvis också mer ödmjuka istället för att dra förhastade slutsatser. Vi är alla formade av vårt förflutna.

Jag önskar att vi alla kan möta varann med tolerans, med ett öppet sinne och hjärta. Jag vill i alla fall bli sedd så och jag försöker att se andra så. Det finns inget facit för livet, vi är alla lika vilse i världen. Kan vi inte bara uppmuntra varann, vara schyssta och vänliga? Det finns så mycket elände i världen, låt oss göra vår lilla vrå till en trygg plats!

H.D.S.L.

Vilken cirkus!

När jag tänker på clowner tänker jag på färgglada pajasar på en cirkus, lustigkurrar, skojare. Dom snubblar, tappar saker, fumlar och gör bort sig. Dom får människor att skratta helt enkelt. Sedan har det tydligen gjorts en skräckfilm där mördaren var utklädd till clown och det kastar ju omkull den rollen. Men det är ju bara en film.

Nu har det uppstått ett fenomen på flera platser i landet. Det finns de som klär ut sig till clowner och springer runt på stan och skrämmer folk, ibland med diverse tillhyggen. I dess kölvatten har bildats en motreaktion i form av gäng som ger sig på dessa clowner och slår ner dom. Alltså. Jag kan inte låta bli att undra. Vad är det för fel på folk?!?

Använda något roligt och förvrida det till elakhet. Som om det inte finns nog med ondska här i världen. Bara att titta på nyheterna gör att man blir båda förtvivlad och förfärad. Krig, svält, terror och allt annat av jämmer och elände. Vad är det för fel på folk som vill skapa ännu mer ondska? Hur kan det vara roligt? Hur kan man komma på en sån idé att sprida skräck omkring sig? Vad är tanken bakom det?

Kanske är det som Hjalmar Söderberg skriver: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Får man ingen kärlek eller bekräftelse försöker man skapa vilken reaktion som helst till vilket pris som helst.

Det sas ju om cirkusens clowner att de var de mest sorgsna av alla men gömde sig bakom det stora leendet. Det samma gäller nog för dagens skräckclowner. Dom är olyckliga, oälskade, utan bekräftelse och en varm gemenskap. Vikten av att ta hand om mina barn och främst ge dom kärlek och uppmuntran är uppenbar.

Det är vi vuxna som skapar nästa generation. Alla som blir föräldrar är inte lämpliga att bli föräldrar. Då behöver det finnas andra vettiga vuxna som tar vid och kompletterar uppfostran. Vi har alla ett ansvar för den uppväxande generationen. Vi måste våga säga ifrån. Sätta gränser. Säga stopp. Säga nej. Men också visa på det rätta, det sunda. Säga ja till allt som är bra.

Vi är alla någon typ av föredömen. Goda eller dåliga. Människor iakttar oss och om det jag gör är okej för mej så är det väl okej för andra? Eller? Ni vet den där gamla ramsan, barn gör som vi gör, inte som vi säger. Det är sunt att leva som man lär, att vara äkta och ärlig rakt igenom. Stå för den du är och våga visa det.

H.D.S.L.

Offentlig avrättning

På medeltiden var avrättningar ett folknöje. Man samlades och såg på när förbrytare hängdes eller fick huvudet avhugget. Då fanns inga påhittade skräckfilmer utan man fann spänning i dessa fruktansvärda drama, som säkerligen hade en enormt avskräckande effekt. Avrättningar förekommer än idag, i krigsländer, men nu är det förhoppningsvis ändå ingen som ser på för nöjes skull. Det är väl effekten av dödandet man vill åt.

På TV finns en hel uppsjö av program där man tävlar mot varann. Man lagar mat, bakar, utövar en idrott, sjunger, dansar, manekängar, försöker överleva på en öde ö, ja till och med kärlek tävlar man i. Bonde söker fru, Tro Hopp & Kärlek, Bachelor. En efter en blir utröstad eller utslagen. Jag såg på Mästerkocken här om dagen och där radade man upp fem deltagare som inte höll måttet. De fick ta av sig förklädet och åka hem.

Jag fick känslan av avrättning. Man radar upp de icke önskvärda, de värdelösa, får dem att klä av sig (förklädet) och i förnedring får de återvända hem med svansen mellan benen. Kvar står eliten och känner sig viktig. Övriga deltagare pustar ut - för en kort stund. Nästa gång kanske det är dom som blir avpoletterade?

Detta sitter många och följer med stort intresse. Vem blir näste man till avrättning? Alla värderas, graderas, bedöms, utdöms. Man tävlar i allt och allt visas på tv på bästa sändningstid. Förloraren försvinner och glöms bort, att vinna betyder allt. Bara den bäste är god nog. Och när vi inte tittar på tävlingsprogram så är det heminredning, snickerier, mera matlagning och fler relationsdraman.

Jag kan tycka att vi sänder konstiga signaler till den unga generationen. Allt handlar om prestation. Du är vad du gör. Du duger om du vinner. Det är mycket om det yttre, vad andra ser. För du ska hela tiden jämföras, speglas mot andra. Landet lagom har helt plötsligt blivit besatt av jakten på den bäste. Hur gick det här till?

Samtidigt tycker jag att som medelålders kan man äntligen slappna av, man är trygg i sig själv, man har inget behov av att hävda sig. Man har sina åsikter klara för sig och man vågar uttala dem högt i offentliga sammanhang. Var kommer då alla dessa tävlingsinriktade människor ifrån? Gör det moderna samhällets stress och höga tempo att vi känner att vi måste visa framfötterna och hålla oss på topp hela tiden?

Är vi automatiskt dåliga om vi inte hänger med i allt det senaste? TV-skärmarna blir större och större, mobiltelefonerna likaså. Vi ska jobba och ha en imponerande karriär, vi ska ha hus och bilar och 1,8 barn (statistiskt genomsnitt 2015), vi ska laga långkok, konstfullt dekorera födelsedagstårtan, odla egna plantor till trädgården, städa, tvätta, stryka, mangla, bjuda gäster på fest, gå på gymmet varje dag, tapetsera en fondvägg, se till att barnen har meningsfulla fritidsaktiviteter minst fem gånger i veckan, veta allt, kunna allt, orka allt.

Jag vägrar få dåligt samvete för att jag sjunker ner i soffan efter jobbet och bara sitter och glor på en deckare på tv, en repris dessutom. Äter en halv grillad kyckling jag köpt på ICA och har mitt dagliga samtal med mamma i telefonen. Jag vägrar ryckas med i andras prestationsångest, mitt egenvärde var en oerhört dyr läxa jag lärt mig på livsvägen och den släpper jag aldrig mer. Jag tänker själv, jag känner själv och jag väljer själv. 

Vi borde vara klokare år 2016 än vad vi är. Fortfarande är länder i krig mot varann, fortfarande sker övergrepp på både kvinnor och barn, fortfarande dör människor i sjukdomar som är lätta att bota, fortfarande svälter människor ihjäl. Här sitter vi och funderar på om man ska ha granitgrå eller koboltblå kuddar till den nya soffan, och vem kommer vinna nästa Robinson?

H.D.S.L.

Verbal expansion

När man får barn ska man lära denna lilla varelse att kommunicera. Man ska lära barnet ett språk, ett uttryckssätt för sina känslor, tankar och behov. Det finns olika sätt att gå till väga och det finns inga rätt eller fel, bara man lär sitt barn att prata. Båda mina barn är bra på just detta och min dotter studerar nu till logoped, så det blir en del prat om pratet kan man säga!

Jag hade några grundläggande principer när jag tänkte på mina barns språkutveckling. Först och främst var det "tala aldrig babyspråk med dom". Barn säger fel, det är svårt att uttala ord i början, de prövar sig fram, ljudar, upprepar, försöker igen. Då ska jag inte förstärka det som är fel utan fortsätta säga "staketet" när barnet säger "statefeket". Men inte heller tillrättavisa, inte säga "du säger fel" utan bara upprepa det rätta.

Aldrig tala över huvudet på barnen. Alltid ta med dom i de dagliga samtalen runt middagsbordet eller i tv-soffan. Visa dom att dom räknas lika mycket som vuxna. Ta för givet att dom är intelligenta varelser som har rätt till att delta i diskussionerna. Inte förenkla mitt eget språk i samtalen med barnen utan tala som jag brukar med andra vuxna. Hur ska de annars utöka sitt ordförråd?

Läsa högt är också ett sätt att lära barnen fler ord och uttryckssätt. Jag har läst metervis med böcker för mina barn, minst en om dagen för var och en. När de blir äldre, sluta inte läsa högt. Det blir inte bara en språkutveckling, det blir även ett härligt sätt att vara tillsammans och umgås. När barnen lärde sig engelska i skolan, läste jag engelska böcker på kvällarna för dom. 

När språket är etablerat får man lära sig vett och etikett. Hur man pratar med andra, vad man säger och när man ska vara tyst. Vissa saker är bättre att lämna osagda, även om man anser att man har rätt. En dialog innebär att både tala och lyssna. Lyssnandet är en viktig del i kommunikationen. Att inte avbryta likaså, även om det bland kan vara lämpligt att flika in en och annan kommentar. Balans helt enkelt.

Det finns som sagt inga exakta regler, man får följa de människor man kommunicerar med som i en dans. Olika människor beter sig olika och att kunna anpassa sig till de olika individerna utan att för den skull göra avkall på det som är jag, det är en konst. Ibland kan det vara lättare att sitta tyst än att ge sig in i en hetsig diskussion. Men ibland kan det vara värt det ändå att uttrycka min åsikt. Då är det en styrka att ha ett rikt och nyanserat språk. 

Även djur har sitt sätt att kommunicera. De är bättre på kroppsspråk än vad vi människor är. De läser av vad vi känner och hur vi mår utan att vi behöver säga ett ord. De visar med sin kropp vad de vill säga. Hur de rör sin svans och sina öron, hur de håller huvudet och kröker ryggen. Hur de kommer nära eller håller avstånd. 

Jag tycker det är väl investerad tid i mina barns framtid att hjälpa dem kommunicera nyanserat och detaljerat. Redan som små på förskolan var de duktiga att förstå vuxenprat och lärarna brukade säga att det var omöjligt att hålla något hemligt för dom eftersom de snappade upp allt som viskades vuxna emellan. Jag har alltid trott på ett inkluderande förhållningssätt, barn och vuxna. Vi är alla människor men i olika stadier av vår utveckling. Så kommer det alltid att vara människor emellan, oavsett ålder.

H.D.S.L.

Våfflor och spagetti

Jag har en spretig hjärna. Ett riktigt ormbo, hävdar min hjärtevän. Ja, det är många tankar som far hit och dit, hakar i något annat, löper vidare längs en ny bana, delar sig igen, snurrar runt, vänder tillbaka och ibland slår det knut. Tankar virvlar runt, som en tallrik spagetti.

Det sägs att det är kvinnligt, det där med spagetti-hjärna. Manliga hjärnor är våfflor. De befinner sig i en ruta i taget och den rutan blandar sig inte med en annan ruta. Män har även en "ingenting-ruta". Den är tom och där kan dom befinna sig när de så önskar. När vi frågar vad dom tänker på och dom svarar inget så kan det faktiskt vara sant. Det är helt obegripligt för en kvinna.

Att tänka på inget är totalt omöjligt för mig. Alltid är det något som pockar på min uppmärksamhet. Vi tänker på vad vi känner, vad vi tycker, vad vi vill göra, vad andra känner, tycker och gör. Vi funderar på framtiden och vi grubblar över det som hänt. Vi planerar och vi har långa listor på det som ska fixas och ordnas. 

Dom säger att det till och med är så att kvinnor blir förstoppade för att vi alltid ser något som behöver göras. Vi kommer inte ens fram till toaletten. Det finns en text skriven om just detta: "På väg till toa städar jag. När jag går genom vardagsrummet vattnar jag blommorna, sopar undan i öppna spisen, viker ihop tidningarna. På väg genom köket ger jag hunden mat, plockar undan koppar, sätter på kaffet. I hallen rättar jag till mattan, lägger vantarna i lådan. I badrummet äntligen. Jag plockar ihop torra kläder, byter handukar, slår på tvättmaskinen och så sätter jag mig på toaletten. Medan jag sitter där torkar jag av golvet". 

Typ så är det. Alltid är det något, även om sysslorna drastiskt minskat efter att barnen flyttat hemifrån. Det är både skönt och vemodigt och trist. Jag är så van att alltid ha fullt upp, så när det är lugnt så blir jag rastlös. Vad ska jag hitta på nu? Koppla av, säger min hjärtevän, vila och njut av livet. Jo det är rätt men ack så svårt när man har glömt hur man gör. 

Jag hittar min ro från mina tankar på två sätt. Dels långa promenader. Gärna i skogen, men det funkar även i stan. Helst långa raksträckor och det finns det flera bra i min stad, tack för det! Dels får jag ro av att skapa något. I helgen har jag lagt nytt golv på min balkong. Det gjorde mej lycklig. Ibland pysslar jag, gör smycken, målar, ritar, skriver. Eller bakar, lagar mat eller något annat, till exempel kokar äppelmos eller förväller svamp. 

Jag är helt enkelt inte den stillasittande typen. Jag ser samma mönster hos min pappa, han kan aldrig slå sig till ro, utom när han nu är sjuk och svag och tvungen att vara stilla. Men det kryper på insidan, det förstår jag. Och det kan jag identifiera mig med. Jag var nog 50 år innan jag såg en hel film från början till slut, det var alltid något jag for upp och gjorde mitt i filmen förut. 

Jag har ändå ordnat mitt liv så att jag kan känna mig tillfreds. Jag har en hund som ger mig mina livsviktiga promenader, jag har ett omväxlande jobb, jag har lådor med pyssel, ett par bra böcker som väntar på att bli lästa, en digital målarbok och så denna blogg där jag får utlopp för min skrivklåda. Jag skriver för att att inre ville ut.

H.D.S.L.