Det sägs att det är kvinnligt, det där med spagetti-hjärna. Manliga hjärnor är våfflor. De befinner sig i en ruta i taget och den rutan blandar sig inte med en annan ruta. Män har även en "ingenting-ruta". Den är tom och där kan dom befinna sig när de så önskar. När vi frågar vad dom tänker på och dom svarar inget så kan det faktiskt vara sant. Det är helt obegripligt för en kvinna.
Att tänka på inget är totalt omöjligt för mig. Alltid är det något som pockar på min uppmärksamhet. Vi tänker på vad vi känner, vad vi tycker, vad vi vill göra, vad andra känner, tycker och gör. Vi funderar på framtiden och vi grubblar över det som hänt. Vi planerar och vi har långa listor på det som ska fixas och ordnas.
Dom säger att det till och med är så att kvinnor blir förstoppade för att vi alltid ser något som behöver göras. Vi kommer inte ens fram till toaletten. Det finns en text skriven om just detta: "På väg till toa städar jag. När jag går genom vardagsrummet vattnar jag blommorna, sopar undan i öppna spisen, viker ihop tidningarna. På väg genom köket ger jag hunden mat, plockar undan koppar, sätter på kaffet. I hallen rättar jag till mattan, lägger vantarna i lådan. I badrummet äntligen. Jag plockar ihop torra kläder, byter handukar, slår på tvättmaskinen och så sätter jag mig på toaletten. Medan jag sitter där torkar jag av golvet".
Typ så är det. Alltid är det något, även om sysslorna drastiskt minskat efter att barnen flyttat hemifrån. Det är både skönt och vemodigt och trist. Jag är så van att alltid ha fullt upp, så när det är lugnt så blir jag rastlös. Vad ska jag hitta på nu? Koppla av, säger min hjärtevän, vila och njut av livet. Jo det är rätt men ack så svårt när man har glömt hur man gör.
Jag hittar min ro från mina tankar på två sätt. Dels långa promenader. Gärna i skogen, men det funkar även i stan. Helst långa raksträckor och det finns det flera bra i min stad, tack för det! Dels får jag ro av att skapa något. I helgen har jag lagt nytt golv på min balkong. Det gjorde mej lycklig. Ibland pysslar jag, gör smycken, målar, ritar, skriver. Eller bakar, lagar mat eller något annat, till exempel kokar äppelmos eller förväller svamp.
Jag är helt enkelt inte den stillasittande typen. Jag ser samma mönster hos min pappa, han kan aldrig slå sig till ro, utom när han nu är sjuk och svag och tvungen att vara stilla. Men det kryper på insidan, det förstår jag. Och det kan jag identifiera mig med. Jag var nog 50 år innan jag såg en hel film från början till slut, det var alltid något jag for upp och gjorde mitt i filmen förut.
Jag har ändå ordnat mitt liv så att jag kan känna mig tillfreds. Jag har en hund som ger mig mina livsviktiga promenader, jag har ett omväxlande jobb, jag har lådor med pyssel, ett par bra böcker som väntar på att bli lästa, en digital målarbok och så denna blogg där jag får utlopp för min skrivklåda. Jag skriver för att att inre ville ut.
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar