På medeltiden var avrättningar ett folknöje. Man samlades och såg på när förbrytare hängdes eller fick huvudet avhugget. Då fanns inga påhittade skräckfilmer utan man fann spänning i dessa fruktansvärda drama, som säkerligen hade en enormt avskräckande effekt. Avrättningar förekommer än idag, i krigsländer, men nu är det förhoppningsvis ändå ingen som ser på för nöjes skull. Det är väl effekten av dödandet man vill åt.
På TV finns en hel uppsjö av program där man tävlar mot varann. Man lagar mat, bakar, utövar en idrott, sjunger, dansar, manekängar, försöker överleva på en öde ö, ja till och med kärlek tävlar man i. Bonde söker fru, Tro Hopp & Kärlek, Bachelor. En efter en blir utröstad eller utslagen. Jag såg på Mästerkocken här om dagen och där radade man upp fem deltagare som inte höll måttet. De fick ta av sig förklädet och åka hem.
Jag fick känslan av avrättning. Man radar upp de icke önskvärda, de värdelösa, får dem att klä av sig (förklädet) och i förnedring får de återvända hem med svansen mellan benen. Kvar står eliten och känner sig viktig. Övriga deltagare pustar ut - för en kort stund. Nästa gång kanske det är dom som blir avpoletterade?
Detta sitter många och följer med stort intresse. Vem blir näste man till avrättning? Alla värderas, graderas, bedöms, utdöms. Man tävlar i allt och allt visas på tv på bästa sändningstid. Förloraren försvinner och glöms bort, att vinna betyder allt. Bara den bäste är god nog. Och när vi inte tittar på tävlingsprogram så är det heminredning, snickerier, mera matlagning och fler relationsdraman.
Jag kan tycka att vi sänder konstiga signaler till den unga generationen. Allt handlar om prestation. Du är vad du gör. Du duger om du vinner. Det är mycket om det yttre, vad andra ser. För du ska hela tiden jämföras, speglas mot andra. Landet lagom har helt plötsligt blivit besatt av jakten på den bäste. Hur gick det här till?
Samtidigt tycker jag att som medelålders kan man äntligen slappna av, man är trygg i sig själv, man har inget behov av att hävda sig. Man har sina åsikter klara för sig och man vågar uttala dem högt i offentliga sammanhang. Var kommer då alla dessa tävlingsinriktade människor ifrån? Gör det moderna samhällets stress och höga tempo att vi känner att vi måste visa framfötterna och hålla oss på topp hela tiden?
Är vi automatiskt dåliga om vi inte hänger med i allt det senaste? TV-skärmarna blir större och större, mobiltelefonerna likaså. Vi ska jobba och ha en imponerande karriär, vi ska ha hus och bilar och 1,8 barn (statistiskt genomsnitt 2015), vi ska laga långkok, konstfullt dekorera födelsedagstårtan, odla egna plantor till trädgården, städa, tvätta, stryka, mangla, bjuda gäster på fest, gå på gymmet varje dag, tapetsera en fondvägg, se till att barnen har meningsfulla fritidsaktiviteter minst fem gånger i veckan, veta allt, kunna allt, orka allt.
Jag vägrar få dåligt samvete för att jag sjunker ner i soffan efter jobbet och bara sitter och glor på en deckare på tv, en repris dessutom. Äter en halv grillad kyckling jag köpt på ICA och har mitt dagliga samtal med mamma i telefonen. Jag vägrar ryckas med i andras prestationsångest, mitt egenvärde var en oerhört dyr läxa jag lärt mig på livsvägen och den släpper jag aldrig mer. Jag tänker själv, jag känner själv och jag väljer själv.
Vi borde vara klokare år 2016 än vad vi är. Fortfarande är länder i krig mot varann, fortfarande sker övergrepp på både kvinnor och barn, fortfarande dör människor i sjukdomar som är lätta att bota, fortfarande svälter människor ihjäl. Här sitter vi och funderar på om man ska ha granitgrå eller koboltblå kuddar till den nya soffan, och vem kommer vinna nästa Robinson?
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar