Vilken cirkus!

När jag tänker på clowner tänker jag på färgglada pajasar på en cirkus, lustigkurrar, skojare. Dom snubblar, tappar saker, fumlar och gör bort sig. Dom får människor att skratta helt enkelt. Sedan har det tydligen gjorts en skräckfilm där mördaren var utklädd till clown och det kastar ju omkull den rollen. Men det är ju bara en film.

Nu har det uppstått ett fenomen på flera platser i landet. Det finns de som klär ut sig till clowner och springer runt på stan och skrämmer folk, ibland med diverse tillhyggen. I dess kölvatten har bildats en motreaktion i form av gäng som ger sig på dessa clowner och slår ner dom. Alltså. Jag kan inte låta bli att undra. Vad är det för fel på folk?!?

Använda något roligt och förvrida det till elakhet. Som om det inte finns nog med ondska här i världen. Bara att titta på nyheterna gör att man blir båda förtvivlad och förfärad. Krig, svält, terror och allt annat av jämmer och elände. Vad är det för fel på folk som vill skapa ännu mer ondska? Hur kan det vara roligt? Hur kan man komma på en sån idé att sprida skräck omkring sig? Vad är tanken bakom det?

Kanske är det som Hjalmar Söderberg skriver: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Får man ingen kärlek eller bekräftelse försöker man skapa vilken reaktion som helst till vilket pris som helst.

Det sas ju om cirkusens clowner att de var de mest sorgsna av alla men gömde sig bakom det stora leendet. Det samma gäller nog för dagens skräckclowner. Dom är olyckliga, oälskade, utan bekräftelse och en varm gemenskap. Vikten av att ta hand om mina barn och främst ge dom kärlek och uppmuntran är uppenbar.

Det är vi vuxna som skapar nästa generation. Alla som blir föräldrar är inte lämpliga att bli föräldrar. Då behöver det finnas andra vettiga vuxna som tar vid och kompletterar uppfostran. Vi har alla ett ansvar för den uppväxande generationen. Vi måste våga säga ifrån. Sätta gränser. Säga stopp. Säga nej. Men också visa på det rätta, det sunda. Säga ja till allt som är bra.

Vi är alla någon typ av föredömen. Goda eller dåliga. Människor iakttar oss och om det jag gör är okej för mej så är det väl okej för andra? Eller? Ni vet den där gamla ramsan, barn gör som vi gör, inte som vi säger. Det är sunt att leva som man lär, att vara äkta och ärlig rakt igenom. Stå för den du är och våga visa det.

H.D.S.L.