Nya vägar, gamla vägar, samma vägar

För fyra år sedan flyttade jag till Värnamo från förorten. Då fick jag bekanta mig med nya vägar att promenera på. Inte sällan gick jag vilse, eller rättare sagt jag hade ingen aning om vart stigarna ledde. Men snart lärde jag mig hitta och även om jag har lokalsinne som en nackad höna, om jag koncentrerar mig så har jag ändå ett litet hum om vilket håll jag ska gå.

Jag har tyckt om att lära känna min stad och nu känner jag mig hemma här. Jag hittar, jag känner igen folk när jag går på stan och jag träffar många Värnamobor på mitt jobb. Det ger en trygghet att känna sig hemma, att vara känd och uppskattad för den jag är. Det gör mig lycklig och jag lever ett gott och lugnt liv.

För två år sedan träffade jag min hjärtevän och han bor på andra sidan stan. Eftersom jag har hund som måste ut flera gånger om dagen så blev det naturligt att jag började utforska vägarna runt där han bor. I början var han snäll och följde med och visade mig olika gångstigar. Han pekade och berättade, den vägen leder dit och fortsätter du där kommer du dit. Ganska snart snurrade det ihop sig i mitt huvud.

Jag fick göra som jag gjorde sist, gå och se vart vägen leder helt enkelt. I början kändes de nya stigarna ändlösa, jag visste inte säkert var jag var och ibland kände jag inte igen mig när jag kom ut på en annan väg. Men snart blev stigarna mer och mer kända och jag vågade mig på nya vägskäl och fann fler vägval. 

Nu går jag vant de gamla stigarna som inte för så länge sedan var de nya stigarna. Det är samma stigar och i början kändes de långa, nu är de korta. Det är förunderligt hur man lär sig, vänjer sig och det okända och skrämmande blir vant och tryggt. Det gäller ju allt i livet så det är viktigt att man väljer vilka situationer man utsätter sig för och som man kan vänja sig vid.

Men fortsätter man att utsätta sig för nya saker genom livet, blir man generellt tryggare i att våga pröva sig fram. Blir det lite fel så kan jag rätta till det. Väljer jag fel stig kommer jag ändå ut någonstans i närheten och kan korrigera mitt vägval. Så länge jag lever har jag alltid möjlighet att pröva nya stigar och växa i klokhet och klarhet. Livet går väl ut på att samla erfarenheter och bli en bättre människa genom att använda det jag lärt mig, eller hur!

H.D.S.L.

Stresshantering

Jag hörde en liten glimt ur ett radioprogram här om dagen som handlade om stress. Det var en stresspedagog (jag hade inte ens en aning om att det fanns sådana) som pratade om stress. Han sa att stress handlar inte om att man har mycket att göra, stress är en känsla. Att man tappat kontrollen, att man inte räcker till, att man inte är tillräckligt kapabel.

Stress är alltså inte att vara överbelamrad av arbete, det är en oförmåga att hantera sin situation. Att inte kunna prioritera, att känna sig överväldigad av sin livssituation. Stress, precis som allt annat i livet, handlar inte om hur man har det utan hur man tar det.

Man pratar mycket om den moderna människans stressiga liv. Man diskuterar stresshantering och huruvida stress kan vara positiv eller negativ. Jag tror att det finns många sätt att hantera sin stress och många behöver lära sig att selektera alla möjligheter som finns. Vi kan fylla livets 24 timmar med en oändlig sträcka av aktiviteter om vi vill. Världen står aldrig stilla och är aldrig tyst.

Vi kan säga ja till en massa olika uppgifter på jobbet och gå hem sent varje kväll med en känsla av att aldrig bli färdig, aldrig räcka till. Vi kan engagera oss och våra barn i en lång rad aktiviteter. Vi vill inte välja, vi vill ha allt. Men det gör oss stressade och vi blir inte lyckligare ju mer vi har att göra. Tvärtom. Våga säga nej och våga välja.

Känslan av att vara stressad handlar alltså om att jag säger ja till sådant som jag egentligen inte borde sagt ja till. Sådant som inte är det bästa för mig, som inte ger mig glädje och tillfredsställelse. Jag försöker göra och vara något som jag egentligen inte är. Jag försöker motsvara förväntningar på mig som jag inte kan göra rättvisa. Stress är en känsla av maktlöshet.

Att leva ett liv utan stress är kanske en utopi, för våra liv vävs samman med andra, både på jobbet och på fritiden. Men vi kan absolut välja att inte utsätta oss för stress i alla sammanhang. Har du ett jobb som orsakar stress, se till att ditt familjeliv och din fritid är harmonisk och stressfri. Man orkar inte strid på alla fronter.

Om du lever under stress både på jobbet och privat så är det dags att ta itu med ditt liv. Jag har gjort det själv för några år sedan och jag vet att det är svårt men inte omöjligt. Du måste välja, du måste ta itu med de saker i ditt liv som inte gör dig nöjd. Du, bara du, är ansvarig för ditt liv. Man kan ta hänsyn till andra utan att behöva bruka våld på sig själv.

Välj det som är viktigt för dig, välj bort det som är viktigt för andra, då är det ju andra som det passar bättre för. Våga säga nej och våga säga ja till saker som gör dig glad och tillfredsställd. Våga säga ifrån och vara ärlig och berätta vad du tycker om och vad som känns obekvämt. Vi har ett enda liv, det swishar så snabbt förbi. Våga vara lycklig!

Hej då så länge :)

Min lilla fyrbenta vän

Jag har hund. Det har jag haft i snart 30 år och den jag har nu är den sjunde i raden. För det mesta har jag haft två, ibland tre hundar samtidigt. Det är mer än ett intresse eller en hobby, det är en livsstil. Även om hunden inte är hela mitt liv så påverkar hon mitt liv varje dag. Hon måste gå ut fyra gånger om dagen, hon måste få mat två gånger om dagen, hon har en päls som behöver skötas med jämna mellanrum och man behöver klippa klor och borsta tänder.

På ett sätt är det som att ha en extrabebis men samtidigt mycket mer lättskött än ett människobarn. Men man ska tänka på vaccinationer och försäkringar, på att få hunden att må bra och ha sin rätta plats i flocken. För man måste förstå att hunden är ett flockdjur. Motsaten till katten, som är mer av en ensamvarg.

En hund tas från sin mamma och syskon som liten och placeras i ett människohem, där måste den få vara en del av familjen, för nu är ni hundens nya flock. Den anpassar sig lätt om den får rätt styrning. Den behöver både närhet, lek, vila, aktiviteter och motion. En del tycker det är äckligt att ha hunden i sängen men för hunden är det naturligt att sova med sin flock. En trygghet.

Det är inte bara gulligt och mysigt att ha hund. När klockan ringer kl 06 för att du måste hinna ut på en rejäl promenad innan du går till jobbet klockan 8 är inte alltid jubel. Att stressa hem på lunchen för att ta hand om hunden är inte heller alltid så lätt. Och sen vill man åka på semester. Hur gör man då?

Min hund har alla rätta vaccinationer och pass för att få resa inom EU men ibland passar det inte att ta med hunden på resa. Visst finns det pensionat där jag kan inackordera min hund men helst vill man hitta någon hundvän som kan passa min hund när jag reser bort. Så att jag vet att hon har det bra och får inte bara mat och motion utan även kärlek.

När barnen var små och vi hade två hundar fick man anpassa sin semester efter sina livsförhållanden. Vi åkte husvagn i många år och när barnen blev tonåringar passade det bättre med en liten stuga. Nu när barnen är utflugna och jag bara har en liten lättsam hund, kan jag plötsligt känna mig fri att resa utomlands. Så det har blivit några resor de senaste åren. Det känns fantastiskt!

Jag är tacksam för goda vänner som passar min hund och gör min bortavaro avspänd och underbar. Sen är det fantastiskt att hämta sin fyrbenta vän och hon tjuter av glädje och ger mig ett pusskalas utan dess like. Man säger ju lite skämtsamt att för att veta vem som älskar dig mest ska du stänga in din partner och din hund i bagaget på bilen en timme. Vem är gladast när du öppnar?

H.D.S.L.

Alla dessa dagar som kom och gick

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet, skrev Kjell Olof Feldt i sin bok. Och så är det ju, våra liv är en lång räcka av vardagar som sammantaget bildar våra liv. Just nu befinner jag mig på två veckors semester på en varm och solig ö i Atlanten och dagarna flyter samman till en lång kedja av avkoppling, mat, promenader, shopping, bad och sol. Det spelar ingen roll vilken veckodag som står på almanacksbladet, jag är ju ändå ledig.

Jag brukar skriva min blogg på söndagar men det slog mig sent igår kväll att jag helt missat det. Men trots att jag är på semester formas ändå dagarna av en slags rutiner. Jag sover länge, tar en joggingrunda, äter frukost, sätter mig i solen en stund. Lite lunch, en promenad, mer sol och ibland behöver man köpa lite mat och vatten. Går och lägger mig tidigt, inget nattsudd för min del. 

Jag förstår att jag måste varit mycket trött, eftersom jag sover tio timmar varje natt. Så den här semestern var precis vad jag behövde. Inga måsten, ingen stress, dagar som kommer och går som pärlor i ett halsband. Gnistrande pärlor i solen. Vågor som kastar sig mot stranden med ett frasande bubbel. Blommor, buskar, träd och fjärilar, allt är så storslaget och vackert.

Visst kan man känna att livet är som det är och det är så lite jag kan göra för att förändra världen. Men varje dag som kommer kan jag bestämma mig för att ta emot med glädje och förväntan. Jag kan försöka se det goda i mina medmänniskor, jag kan försöka se det vackra i tillvaron. Jag kan kanske inte förändra världen men jag kan förändra min attityd till vad som möter mig i livet.

Om kärleken får vara det största av allt i mitt liv så kan jag se på allt jag möter med andra ögon. Det blir naturligt att vara vänligare, ödmjukare och mer lyhörd när kärlek till min nästa får vara min riktlinje. Dagar kommer och går, människor också, men när jag har mitt eget centrum grundat i mitt hjärta byggd på kärlek kan jag stå stabilt. 

Kärlek är grunden, kärlek är kraften, kärlek är mina glasögon varigenom jag väljer att betrakta världen. Då blir jag också delaktig i att skapa min dag, min vardag, alla dessa dagar som kommer och går. Jag kan påverka mitt liv eftersom jag kan välja hur jag bemöter det som händer mig. Livet är tro, hopp och kärlek, men störst av allt är kärlek.

H.D.S.L.

Nytt år gamla mål

Nyår 2013 bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv, efter en jobbig skilsmässa ville jag nu komma i form, hitta mig själv, komma i balans och gå ner alla dessa kilon jag samlat på mig under åren. Jag satte som mål 25 kilo och på nio månader lyckades jag uppnå detta, helt på egen hand. Bara envishet, träning 6 dagar i veckan och max 1000 kalorier per dag. Appen Lifesum var mitt enda hjälpmedel. I övrigt var det bara fast beslutsamhet och en gnutta medelålderskris.

Så eftersom konceptet funkade och jag var stolt över vad jag åstadkommit, så klämde jag 5 kilo till. Jag kunde då slappna av lite, träna 3-4 dagar i veckan, äta lite mer på helgerna, vara lite mer "som folk". Men så blev det jul och något kilo kom tillbaks, sen vårsemester och ett kilo till, sen sommarledighet och ett kilo till, sen höstsemester och ett kilo till... jag mådde bra helt enkelt, var glad och avslappnad och unnade mig.

På ett år var de där 5 bonuskilona tillbaks och jag blev deppig. Ledsen att jag låtit kilon komma tillbaks, ledsen att jag inte klarade stå emot allt gott, ledsen att jag tappat greppet. Så lätt att istället för ett extra pass på gymet ta en extra portion och låta maten trösta. Vilket naturligtvis får helt motsatt effekt än den jag eftersträvar. Men jag blev deppig och trött. Deppig och trött på mej själv.

När jag såg mig själv i spegeln såg jag inte bara de där extra kilona, jag såg mig själv som jag var för +30 kilo sen. Hela mitt gamla jag var tillbaka, jag blev ännu mer missmodig och trött. Varför ska livet vara en ständig kamp mot kilona? Varför ska jag alltid behöva kämpa med träning och svält, träning och svält? Varför kan jag inte bara få vara som alla andra?

Självklart vet jag förnuftsmässigt att alla kämpar med något, alla har det jobbigt med någon del av sitt liv. Även smala människor tränar, som en vis kompis sa. Livet är väl en ständig kamp om man ska få det som man vill ha det. Men jag får väl förlåta mig själv för att jag blev lite trött. Nu är det åter ett nytt år och det är inte för sent att ta upp ett gammalt löfte. Så de där extra kilona som smugit sig på ska bort igen!

Det sägs ju att det finns små illasinnade varelser i våra gardrober som syr in våra kläder på nätterna. De varelserna heter kalorier. Problemet är väl bara att det är jag själv som bjudit in dom och låtit dom härja fritt. Nu är det dags att röja upp i gardroben, ta nya tag mot gamla mål och få tillbaks självförtroendet att jag kan. Jag kan en gång till, jag vet hur man gör, ingen idé att vänta på inspiration utan bara vara fast beslutsam. Så hoppas jag att inspirationen kommer med resultatet.

H.D.S.L.