Vad säger man?

 Jag har själv funderat på vad man säger till en person man möter som har förlorat sin nära och kära. Finns det något rätt och fel? Hur ska man bete sig? Nu när jag själv har förlorat min älskade så förstår jag bättre vad man vill höra - och vad man inte vill höra.

Ett enkelt "jag beklagar sorgen" duger utmärkt. Det behövs inte mer än så. Jag får höra att du vet och att du är ledsen å mina vägnar, och du förstår att jag sörjer. Det är gott nog. Att få frågan "hur mår du" är ganska jobbig för det finns inget enkelt svar utan att ljuga och det har jag svårt för. Människor som bekräftar sin vänskap genom att sända hälsningar såsom "jag tänker på dej", "jag finns här för dig" och "hör av dej om du vill prata" är också underbart att få veta. Tack alla som gjort det.

Jag vill inte höra "det går över" eller "tiden läker alla sår". Jag får acceptera att han är borta men han kommer alltid finnas i mitt hjärta som en stor saknad och sorg. Det är sådant vi människor måste lära oss att leva med. Sorgen är kärlekens pris. När den vi älskar dör, dör inte kärleken. Den är evig, precis som människans innersta väsen. 

Jag vill gärna prata om honom. Dela minnen med dej som kände honom. Jag vill skratta åt allt roligt som har hänt när han var med. Jag vill minnas med glädje och tacksamhet. Vi fann varann, jag fick vara hans kvinna, jag fick vandra med honom ända fram till slutet, till det sista andetaget, sen kunde jag inte följa med längre.

Du behöver inte ens säga något. Om du möter mig, sträck ut dina armar till en kram, håll om mej och säg åhhh. Det är nog. Om du ser mig gå förbi, det blir många långa promenader nu, och jag har lurar i öronen och nerböjt huvud, då vill jag inte prata. Ibland orkar jag inte möta människor men jag klarar inte heller av att bara sitta hemma. Tacksam för min hund som både ger mig anledning att gå ut och skäl att vara ute. För ibland är det jag mer än hunden som behöver gå ut.

Du behöver inte vara rädd att möta en människa i sorg. Jag är samma person nu som förut. Jag kanske gråter mer än jag skrattar just nu men alla goda minnen tar mer och mer över. Jag vill inte att du säger att det var synd att vi inte fick bli gamla tillsammans. Jag vill inte ens tänka de tankarna. Jag måste hitta nya drömmar, en ny framtid utan honom. Det känns nästan omöjligt men det måste gå. Han ville att jag skulle leva och njuta av livet.

"As soon as forever is through, I'll be over you"

Relationsstatus

Först gifte jag mig och blev hustru. Senare skilde jag mig och blev frånskild. Sen blev jag tillsammans med Johnny och vi blev särbo eller rättare sagt helgbo. Sen förlovade vi oss och jag blev fästmö. Nu när han inte längre finns med oss här på jorden, vad är jag då? När en gift kvinnas make dör blir hon änka. Vad blir en förlovad kvinna? Just nu känner jag mig mest förlorad.

Det finns ingen titel för en fästmö eller sambo/särbo som blir lämnad ensam efter ett dödsfall. Ingen relationsstatus att välja på Facebook. Möjligtvis "det är komplicerat" för det är det. Plötsligt är man bara singel igen och det känns inte alls bra. En status jag inte valt som låter mer positiv än vad den är. En status som låter fylld av möjligheter men så känner inte jag det.

I mina mörka stunder känner jag bara livet som en enda lång transportsträcka till slutet. Vad kan finnas kvar för mig nu? Mitt livs kärlek är borta. Jag har fått uppleva det bästa jag kan tänka mig, nu finns det inget mer att längta efter. Men jag är tacksam för allt vi hann göra, allt jag lärde mig och alla goda minnen han lämnat efter sig.

Men visst finns det bra saker i framtiden att vänta på. Barnen växer upp, bygger relationer, gifter sig och får barn. Jag ska prioritera tid med mina vänner och göra trevliga saker tillsammans. Jag är fri att göra vad jag vill, åka vart jag vill, komma hem när jag vill och äta vad jag vill. Men med friheten kommer känslan av tomhet. Jag gillade att någon bekymrade sig för mig när jag åkte iväg. Jag gillade ännu mer att någon längtade efter mig och väntade på mej.

Inte bara har han försvunnit från mitt liv här och nu. Han är även borta från min framtid. Plötsligt har jag inga drömmar. Inga planer. Jag står vilsen i korsningen och vet inte om jag ska svänga vänster eller höger, fortsätta rakt fram eller vända tillbaks. Jag tror faktiskt det är läge att parkera mitt i rondellen och ta en time out.

Det är ju också en typ av beslut att bestämma sig för att inte fatta något beslut. Jag vet inte vad jag vill och det är okej just nu. Jag hade inte planerat att bli ensam igen, men det blev jag. Nu är jag mest ledsen och trött och så får det vara. Jag tar en dag i taget och jag är tacksam att jag är omsluten av min familj, både mina barn och hans barn. Jag är inte övergiven.

Jag har många fina vänner som hör av sig, som stöttar mig och tröstar mig. Jag orkar inte alltid svara som jag kanske borde eller vill, men det finns ingen energi kvar. Så ta det inte personligt. Jag är innesluten i en bubbla där allt utanför min egen sorg känns dimmigt och suddigt. Jag är tacksam för all omsorg, tro inget annat. Men just nu behöver jag tid för mig själv. Att sörja. Att gråta. Att sakna.

Den person jag ville dela allt i livet med är borta. Alla framtidsplaner är borta. Inte konstigt att jag känner mej ensam, villrådig och övergiven. Inte ens en adekvat relationsstatus finns att tillgå. Men vi levde intensivt den tid vi hade tillsammans och kanske var det en mening med det. Jag har minnen för lång tid framöver och det är alla glada skratt jag minns mest av allt. 

I evighet

I morgon ska jag begrava min älskade. Det är så bisarrt, så ofattbart och så fruktansvärt. Hur ska jag klara av det? Hur ska jag orka? Man har en ceremoni där man överlämnar personen till Gud och till evig frid. Men vi som är kvar? Ska vi gå hem, stänga dörren och sedan gå vidare med våra liv? Hur kan man nånsin komma över något sådant?

Nej jag tror inte man kommer över det, man glömmer inte, men man lär sig leva med sorgen. Sorgen försvinner inte även om jag skrattar. Tårarna tar inte slut även om de slutar rinna. Saknaden finns kvar även om vardagen går vidare. Men livet får inte heller bara vara tomhet. Det finns bra saker i mitt liv som gör det värt att leva.

Jag har två fina barn som är mitt allt. Han har tre fina barn som blivit en del av mitt liv och fyra barnbarn. Jag har fått vänner för livet som var hans vänner. Jag är älskad av mina vänner och jag har ett bra jobb där jag är uppskattad och omtyckt. Jag har en fin lägenhet och ett gulligt torp. Jag har ordnad ekonomi och en krångelfri bil. Vad mer kan man önska?

Han kom in i mitt liv som en virvelvind. Blåste omkull mitt liv på ett bra sätt, plötsligt var det han och jag, som om det var den mest självklara sak i världen. Redan efter en vecka kändes allt helt naturligt och som att ha kommit hem. Som om vi väntat på varann. Som om vi var gjorda för varann. Allt var så enkelt med honom. Så hjärtligt och innerligt. Och så hysteriskt roligt!

Den 10 januari 2015 träffades vi och två dagar senare var vi ett par. I mars åkte vi på semester till Kanarieöarna och fick prova på att leva tillsammans i en vecka. Det var spännande och lite nervöst, men det funkade hur bra som helst. Vi hann bara komma hem innan vi började planera nästa resa. Vi hann med fyra resor utomlands och ett antal weekendresor till olika platser i landet under vår tid tillsammans. 

Den 10 januari 2017 förlovade vi oss, även då var vi på Kanarieöarna. Trots att vi ett par månader tidigare fått veta att hans cancer var obotlig och att han hade max ett år kvar att leva. Vi hade redan innan tänkt förlova oss på tvåårsdagen, och beslutet stod fast för det var något vi ville uppleva tillsammans. Han höll fram ringen och sa: vill du ha denna ring och älska mig i nöd och lust i evighet? Jag sa ja.

Det var lite lustigt att han valde just orden i evighet, inte tills döden skiljer oss åt. Eller kanske inte lustigt ändå. Kärleken är evig och dör inte med att kroppen ger upp. Personen finns i själen och är en evig varelse. Det är min övertygelse. Jag kommer alltid att älska honom, det var ingen vanlig förälskelse. Han var min person. Den där människan som kommer in i ditt liv och hjälper dig bli en bättre människa, hjälper dig att se dina styrkor och uppmuntar dig att göra allt du drömt.

Men också den person som du själv känner att du tillför något gott i den personens liv. Vi möter alla någon gång i livet vår person som gör skillnad. Det kan vara din kärlek, din vän eller någon i din familj. Vår person är det där vägskälet i livet där du känner att du blir en bättre version av dig själv. Vi behöver andra människor för att växa och utvecklas. Vi ska ta vara på tillfället när vi möter vår person.

Den 7 juni 2017 tog han sitt sista andetag. Jag låg bredvid honom och höll honom om armen. Så lugnt och stilla somnade han in och var borta. När vi lite senare tittade på kroppen så kunde vi se att Han var inte där. Det var bara en livlös kropp som låg där. Inget av det som var Honom fanns där. Det hade försvunnit iväg till en annan dimension. Och nu ska vi begrava hans skal. Det som var Han är evigt, det lever kvar på ett annat sätt och hans minne kommer alltid att bevaras med glädje.

...Good bye my lover, good bye my friend. You have been the one, you have been the one for me...

Min älskade kämpe

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

W H Auden (Funeral Blues) från filmen Fyra bröllop och en begravning

Tolkning: Bengt Jangfeldt

Johnny älskade den filmen och han grät alltid vid detta begravningstal. Nu får jag läsa det över hans minne. Min älskade kämpe förlorade till sist kampen mot cancer och somnade in lugnt och stilla natten till den 7 juni. Mitt livs kärlek, min bästa vän, min själsfrände, min tvilling, min coach, min mentor och min trygga famn har lämnat mig i oändligt stor sorg och tomhet.

En lugn plats

Jag har ett litet torp, eller campingstuga om du vill kalla det så, i en glänta mitt ute i skogen. På platsen där mitt hus står, har en gång funnits ett gammalt torp men det var 100 år sen och allt som finns kvar är en stenhög. Nånstans i närheten finns också en jordkällare och en vattenbrunn, men dom har jag inte hittat än.

Jag har bara haft torpet ett litet tag, men det har funnits i släkten sedan förut och närmsta granne är stugan som mina föräldrar byggde för 45 år sen och som nu tillhör min syster. Den ligger precis vid en sjö och min ligger lite längre upp i backen. Det är ungefär 100 meter mellan våra stugor och sedan är det nästan två kilometer till närmsta granne, som är en bondgård där min mormor är född. Gården är kvar i släkten och marken där våra stugor står tillhör gården.

Idag har jag tillbringat dagen i mitt torp. Där finns inget vatten eller elekticitet men det ska det ju inte vara på ett torp. Det har funnits ett dass men det är rivet. Så mitt första projekt var att lösa toalettfrågan. På Blocket hittade jag en kassettoa, en sådan man har i husvagnar, och sen fixade jag två lastpallar i plast, en hel och en halv. Dessa la jag bakom huset som en trapp och ställde toan överst. Det ser ut som en tron! En hink vatten bredvid och problemet är löst!

Framöver ska det komma upp tak och väggar men med torpets isolerade läge är det bara skogsduvorna som stör. Det finns massor att pyssla med på mitt lilla torp men allt är kravlöst och jag gör det jag har lust med. Ingen trädgård att sköta, huset står mitt bland blåbärsris, ljung och mossa. På ena gaveln står en bänk där man kan diska. Vatten hämtar jag i bäcken som rinner förbi ett litet stycke bort. Dricksvatten har jag med mig i dunkar. 

Torpet är litet, kanske 5x3 meter, med ett sovloft. Det finns en bäddsoffa, ett soffbord och en liten byrå. Ett barkök med gasolspis gör mitt lilla kyffe komplett. Lite specerier får förvaras i burkar med lock. Jag måste tänka på att torpet även är hem för möss, spindlar och myror så det jag vill ha ifred får jag förvara väl. Men vad kan man säga? Djuren var där före mig och de bor ju i skogen som sig bör. Allt liv ska respekteras tycker jag även om jag inte är överförtjust i bålgetingar och hästmyror.

Jag övertog torpet som det stod med inredning och husgeråd. Nu har jag gått igenom allt och skrivit en lista på det som fattas. Jag har städat ur alla skåp och lådor och organiserat upp det som jag vill ha det. Nu börjar det kännas som mitt och jag känner verkligen att det är min fristad. En plats för vila, återhämtning och ensamhet. För lika mycket som jag behöver människor, liv och rörelse, lika mycket behöver jag ensamhet och närheten till naturen. Där hämtar jag kraft.

Jag ser fram emot en sommar med mycket sol och tid att vara i torpet. Jag blir glad av att tänka ut olika lösningar på diverse saker som behövs, en vedlåda till småpinnar som jag kan elda med i kaminen, en hygienavdelning på baksidan med toa, dusch och tvättho. En större altan vill jag ha och så måste jag naturligtvis leta upp matkällaren och brunnen. Det finns mycket man kan göra men inga måsten. Det passar mig perfekt just nu och jag är glad att ha något att planera för, tänka på och se fram emot. Man måste ha drömmar även när livet är mer än nog med sina bekymmer och svårigheter. I morgon är en annan dag.

H.D.S.L.