Relationsstatus

Först gifte jag mig och blev hustru. Senare skilde jag mig och blev frånskild. Sen blev jag tillsammans med Johnny och vi blev särbo eller rättare sagt helgbo. Sen förlovade vi oss och jag blev fästmö. Nu när han inte längre finns med oss här på jorden, vad är jag då? När en gift kvinnas make dör blir hon änka. Vad blir en förlovad kvinna? Just nu känner jag mig mest förlorad.

Det finns ingen titel för en fästmö eller sambo/särbo som blir lämnad ensam efter ett dödsfall. Ingen relationsstatus att välja på Facebook. Möjligtvis "det är komplicerat" för det är det. Plötsligt är man bara singel igen och det känns inte alls bra. En status jag inte valt som låter mer positiv än vad den är. En status som låter fylld av möjligheter men så känner inte jag det.

I mina mörka stunder känner jag bara livet som en enda lång transportsträcka till slutet. Vad kan finnas kvar för mig nu? Mitt livs kärlek är borta. Jag har fått uppleva det bästa jag kan tänka mig, nu finns det inget mer att längta efter. Men jag är tacksam för allt vi hann göra, allt jag lärde mig och alla goda minnen han lämnat efter sig.

Men visst finns det bra saker i framtiden att vänta på. Barnen växer upp, bygger relationer, gifter sig och får barn. Jag ska prioritera tid med mina vänner och göra trevliga saker tillsammans. Jag är fri att göra vad jag vill, åka vart jag vill, komma hem när jag vill och äta vad jag vill. Men med friheten kommer känslan av tomhet. Jag gillade att någon bekymrade sig för mig när jag åkte iväg. Jag gillade ännu mer att någon längtade efter mig och väntade på mej.

Inte bara har han försvunnit från mitt liv här och nu. Han är även borta från min framtid. Plötsligt har jag inga drömmar. Inga planer. Jag står vilsen i korsningen och vet inte om jag ska svänga vänster eller höger, fortsätta rakt fram eller vända tillbaks. Jag tror faktiskt det är läge att parkera mitt i rondellen och ta en time out.

Det är ju också en typ av beslut att bestämma sig för att inte fatta något beslut. Jag vet inte vad jag vill och det är okej just nu. Jag hade inte planerat att bli ensam igen, men det blev jag. Nu är jag mest ledsen och trött och så får det vara. Jag tar en dag i taget och jag är tacksam att jag är omsluten av min familj, både mina barn och hans barn. Jag är inte övergiven.

Jag har många fina vänner som hör av sig, som stöttar mig och tröstar mig. Jag orkar inte alltid svara som jag kanske borde eller vill, men det finns ingen energi kvar. Så ta det inte personligt. Jag är innesluten i en bubbla där allt utanför min egen sorg känns dimmigt och suddigt. Jag är tacksam för all omsorg, tro inget annat. Men just nu behöver jag tid för mig själv. Att sörja. Att gråta. Att sakna.

Den person jag ville dela allt i livet med är borta. Alla framtidsplaner är borta. Inte konstigt att jag känner mej ensam, villrådig och övergiven. Inte ens en adekvat relationsstatus finns att tillgå. Men vi levde intensivt den tid vi hade tillsammans och kanske var det en mening med det. Jag har minnen för lång tid framöver och det är alla glada skratt jag minns mest av allt.