I evighet

I morgon ska jag begrava min älskade. Det är så bisarrt, så ofattbart och så fruktansvärt. Hur ska jag klara av det? Hur ska jag orka? Man har en ceremoni där man överlämnar personen till Gud och till evig frid. Men vi som är kvar? Ska vi gå hem, stänga dörren och sedan gå vidare med våra liv? Hur kan man nånsin komma över något sådant?

Nej jag tror inte man kommer över det, man glömmer inte, men man lär sig leva med sorgen. Sorgen försvinner inte även om jag skrattar. Tårarna tar inte slut även om de slutar rinna. Saknaden finns kvar även om vardagen går vidare. Men livet får inte heller bara vara tomhet. Det finns bra saker i mitt liv som gör det värt att leva.

Jag har två fina barn som är mitt allt. Han har tre fina barn som blivit en del av mitt liv och fyra barnbarn. Jag har fått vänner för livet som var hans vänner. Jag är älskad av mina vänner och jag har ett bra jobb där jag är uppskattad och omtyckt. Jag har en fin lägenhet och ett gulligt torp. Jag har ordnad ekonomi och en krångelfri bil. Vad mer kan man önska?

Han kom in i mitt liv som en virvelvind. Blåste omkull mitt liv på ett bra sätt, plötsligt var det han och jag, som om det var den mest självklara sak i världen. Redan efter en vecka kändes allt helt naturligt och som att ha kommit hem. Som om vi väntat på varann. Som om vi var gjorda för varann. Allt var så enkelt med honom. Så hjärtligt och innerligt. Och så hysteriskt roligt!

Den 10 januari 2015 träffades vi och två dagar senare var vi ett par. I mars åkte vi på semester till Kanarieöarna och fick prova på att leva tillsammans i en vecka. Det var spännande och lite nervöst, men det funkade hur bra som helst. Vi hann bara komma hem innan vi började planera nästa resa. Vi hann med fyra resor utomlands och ett antal weekendresor till olika platser i landet under vår tid tillsammans. 

Den 10 januari 2017 förlovade vi oss, även då var vi på Kanarieöarna. Trots att vi ett par månader tidigare fått veta att hans cancer var obotlig och att han hade max ett år kvar att leva. Vi hade redan innan tänkt förlova oss på tvåårsdagen, och beslutet stod fast för det var något vi ville uppleva tillsammans. Han höll fram ringen och sa: vill du ha denna ring och älska mig i nöd och lust i evighet? Jag sa ja.

Det var lite lustigt att han valde just orden i evighet, inte tills döden skiljer oss åt. Eller kanske inte lustigt ändå. Kärleken är evig och dör inte med att kroppen ger upp. Personen finns i själen och är en evig varelse. Det är min övertygelse. Jag kommer alltid att älska honom, det var ingen vanlig förälskelse. Han var min person. Den där människan som kommer in i ditt liv och hjälper dig bli en bättre människa, hjälper dig att se dina styrkor och uppmuntar dig att göra allt du drömt.

Men också den person som du själv känner att du tillför något gott i den personens liv. Vi möter alla någon gång i livet vår person som gör skillnad. Det kan vara din kärlek, din vän eller någon i din familj. Vår person är det där vägskälet i livet där du känner att du blir en bättre version av dig själv. Vi behöver andra människor för att växa och utvecklas. Vi ska ta vara på tillfället när vi möter vår person.

Den 7 juni 2017 tog han sitt sista andetag. Jag låg bredvid honom och höll honom om armen. Så lugnt och stilla somnade han in och var borta. När vi lite senare tittade på kroppen så kunde vi se att Han var inte där. Det var bara en livlös kropp som låg där. Inget av det som var Honom fanns där. Det hade försvunnit iväg till en annan dimension. Och nu ska vi begrava hans skal. Det som var Han är evigt, det lever kvar på ett annat sätt och hans minne kommer alltid att bevaras med glädje.

...Good bye my lover, good bye my friend. You have been the one, you have been the one for me...