Tiden står stilla

Tiden går så sakta. Timmarna släpar sig fram, blir dagar, ändlösa dagar. De långa dagarna följs av ännu längre nätter när jag desperat försöker sova för jag är ju så trött. Men sömnen vill inte komma och när jag äntligen somnar så vaknar jag igen, så håller det på timme efter timme tills radion slår på och en ny dag börjar. 

Dagar och nätter formar veckor, gråa trista veckor. Den första överväldigande känslan av förlust har övergått i en sorg som är som en medeltida riddarrustning. Den är tung, det skaver och jag är liksom avskärmad från livet som pågår där utanför. Samtidigt som det känns bra att jobba och utsätta mig för vardagen och sakta inse att jorden fortsätter snurra, världen fortsätter fungera som förut.

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Är det därför tiden går så oändligt sakta? Visst finns det bra och roliga saker i mitt liv men det är som ett grått skynke som hänger framför alla känslor, eller färgade glasögon som jag ser livet genom. Sorgen är det som dominerar mitt sinne.

Men jag tänker att det är i sin ordning. Det vore väl förunderligt om jag inte var ledsen. Jag har förlorat mannen jag älskar, jag sörjer, jag saknar, jag är vilsen. Vad händer nu med min framtid? Vad ska jag göra sedan? Jag saknar honom mer och mer för varje dag. Det är så svårt att tänka mig resten av mitt liv utan honom. Det känns oändligt trist och tråkigt.

Jag har mina underbara barn, Johnnys fina familj, många riktigt goda vänner och det är jag oerhört tacksam för. Men ingen, inget, kan ersätta en livskamrat. Den person man delar glädje och sorg med, bekymmer och tacksamhet, funderingar och framgångar. Mitt hjärta värker av längtan. Men det finns ingen tröst, bara ett hopp om att jag lär mig leva med det så småningom.

Det talas om ett sorgeår, men sorgen kommer jag alltid bära med mig som ett extra djup i mitt sinne. Det kommer ta tid att lära sig leva ensam, att se ljusare på framtiden och att sorgen inte är den dominerande känslan. Det måste ta tid, det får ta tid. Om tiden går sakta går ju även de mentala processerna sakta. Det är inte likt mig att leva i slow motion men jag har inget val just nu. Det är bara att acceptera.

När det blir varma sommardar

Kom ihåg mig då, kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar

Kom ihåg mig då, kom ihåg mig då

Här finns du kvar

Motion, sorg och ensamhet

Jag har inte tränat på två månader. Förut tränade jag 3-4 gånger i veckan, men de senaste månaderna har jag inte haft kraft, ork eller gnista att ta mig iväg och träna. Det har funnits annat som tagit allt mitt fokus och jag har medvetet valt bort det där med att träna. Bortsett från mina fyra hundpromenader om dagen har jag inte gjort något extra.

Jag intalade mig själv att jag skulle ta tag i mitt liv när semestern kom, men så blev det inte. Det har inte funnits någon inspiration och min sorg har tagit all min energi. Nu har jag börjat jobba igen och det gäller ju bara att bestämma sig, eller hur. Så denna veckan har jag börjat träna igen.

Det gick bättre än jag trodde och bara man kommer över den där första tröskeln av utmattning så lugnar det sig och den brännande känslan i halsen och svedan i lungorna släpper av. Smärtan i kroppen sjunker undan allt eftersom tills det börjar kännas riktigt bra och sedan kommer man till läget när hormonerna frigörs och man känner glädje, ja lycka!

När man läser ovanstående kan man ju tycka att jag är knäpp som vill genomlida något sådant självmant. Men det är ju resultatet man vill åt. Känslan efteråt. Och det där lyckoruset när må-bra-hormonerna serotonin, endorfiner och dopamin aktiveras och sprider sig i kroppen och stresshormonet kortisol minskar. Bara vinster alltså med ansträngning.

Intressant i sammanhanget är att hunger också styrs av hormoner, till exempel ghrelin, neuropeptid, serotonin, leptin och östrogen. Det gäller alltså att bli vän med sina serotonon-nivåer! Motsatsen till ökad aptit, anorexi, styrs också ofta av hormoner såsom kolecystokinin och kortikotropin. Vi styrs nog mer av hormoner än vad vi tror. Jag börjar förstå mer och mer vad min kropp vill säga och det kanske är för att jag är 50+ och har äntligen lärt känna mig själv. 

Men det var ju tillsammans med honom som jag fann mig själv. Det var han som gav mig trygghet, uppmuntran och frihet att känna själv som jag kunde bli den jag egentligen var innerst inne. Han kunde leda mig rätt, lagom provocerande för att jag skulle förstå vad som var viktigast för mig och vad som kändes rätt och fel. 

Det är bara när vi blir älskade villkorslöst som vi kan definiera oss själva. Ensam sägs vara stark och det kan vara sant om vi först fått en grund tillsammans med någon som älskar oss. Ensamhet är bara stärkande om vi väljer den själva. Påtvingad ensamhet är tärande. Jag har inte valt att bli singel igen men jag väljer att vara ensam just nu för att jag behöver landa i mitt inre.

Sorgen är fortfarande tung. Framtiden är diffus men jag kommer att finna en väg. Jag kommer att klara mig, det lovade jag honom. Jag lever här och nu och det är kanske det bästa sättet att leva. De små glädjeämnena är stora och allt är tydligare, mer känslosamt och djupgående. Att leva nära döden gör livet mer levande.

Jag ser honom i allt runt omkring mig. På stan, i affärer, på fik och restauranger, när jag träffar våra gemensamma vänner, allt påminner om honom och vårt gemensamma liv. Jag kan göra mycket själv men jag älskade honom och vårt liv tillsammans. Den personen han var, den livsstil han hade, allt saknar jag. Kärleken lever vidare.

We were lovers with a smile

we had it all for a little while

Never again will I look into your eyes

Never again

Never again will I hold you late at night

Never again

Sorg och glädje vandrar tillsammans

Mitt i sorgen kom den största glädjen. Mina barn kom hem till mej. Min dotter som bor i Linköping ser jag ganska ofta, men sonen som bor i Melbourne, Australien, har jag inte sett på ett och ett halvt år. Ni kan tro att det blev glädjetårar vid det återseendet! Med sig hade han sin australiensiska fästmö och det var spännande att äntligen få träffa henne!

Plötsligt var min lilla lägenhet full med ungdomar, sovplatser och packning och kylen full av mat. Det blev långa samtal (på engelska), goda måltider, gemenskap, utflykter, midsommarfirande, sevärdheterna avlöste varann som ett långt pärlband. Många glada skratt och fler tårar, både av delad glädje och delad sorg.

Vi hade en fest för släkt och vänner på Lidnäs och det var fantastiskt trevligt och roligt! Mycket mat, mycket folk och sonen och hans fästmö i fokus för att fira deras förlovning i efterhand och deras kommande bröllop i Australien i förskott. Många av våra nära och kära var där. Extra glad för Johnnys barn med respektive och barnbarn. Jag har en underbar familj!

Känslorna går i vågor. Jag är glad för allt jag har och alla underbara människor som är mina nära på riktigt. Samtidigt saknar jag min älskade mer och mer. Det är så tomt, så smärtsamt tomt. Små saker påminner om honom och får mig att gråta. Andra stunder ler jag för mig själv när jag minns något av alla våra upplevelser tillsammans. 

Igår grät jag bara tre gånger. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Texten i en sång tar tag i mina känslor, tanken på aldrig mer är överväldigande. Aldrig mer ska vi åka på semester, aldrig mer ska vi ha fredagsmys, aldrig mer... det är något ödesmättat med de tankarna.

Jag kommer leta efter en sådan som du i andra människor, det vet jag. Men jag kommer aldrig mer finna någon som du, det är säkert. Kanske behöver jag inte det heller. Du finns ändå på något vis hos mig. I mina tankar, i mitt hjärta, i min vardag dyker hela tiden tankarna på dig upp. På så vis är du alltid här ändå. Du var mitt allt och jag ville vara allt för dig.

Sorgen ändrar hela tiden karaktär. Från djupaste förtvivlan till saknad, uppgivenhet men också tacksamhet. Jag aktar mig för att tänka varför eller tänk om. Det kommer bara skapa förtvivlan och frustration. Vad hade han velat att vi skulle göra, tänka? Han som älskade livet, älskade människor och älskade mig. Självklart ville han att vi skulle leva, skratta, njuta, glädjas och ta vara på varje dag.

Jag lyssnar på sånger med texter som talar till mej. Det känns gott att någon annan har tänkt samma tankar som jag. Det hjälper mig att bearbeta sorgen med att lyssna på sorgliga sånger, konstigt nog. Det finns mycket ledsenhet som behöver komma ut. Just nu går Annie Lennox på replay. ”No more I love you’s, my language is leaving me, no more I love you’s, changes are shifting outside the world...”

Sorgens faser

Eftersom jag vill veta fakta, alltid är villig att lära mig något, så har jag självklart googlat på sorg. Att sorg har flera faser. Man går in och ut ur dessa, inte alltid i ordning och med olika långa tidsperioder i varje fas, beroende på hur nära man var den person som är död och hur du är som person.

I chockfasen misstror vi informationen vi får. Vi befinner oss i en bubbla dit inga starka känslor når. I reaktionsfasen kommer sorg, tårar och ilska som kan blandas med känslor av tomhet och meningslöshet. Sedan kommer fasen av bearbetning. Vi tar in vad som hänt, vi accepterar det gradvis och sörjer det. Vi är fortfarande ledsna, arga och frustrerade men på ett annat sätt. Vi är trötta, uppgivna och oroliga inför framtiden. Vi är ledsna och vi saknar den vi förlorat. Fjärde fasen är nyorientering då vi börjar blicka framåt igen. Vi börjar kunna se en ljusare framtid.

Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Dessa faser har psykologer kommit fram till. Jag kan känna igen dom men jag har redan gått igenom den första fasen för ett halvår sedan. När jag satt hos läkaren i november med min älskade och läkaren sa att det finns inget mer de kunde göra. Att det var kört. Att han hade 3-12 månader kvar att leva. Det vill man inte höra, vill inte tro.

Det måste väl finnas något? Det måste väl gå att köpa mer tid? Han har ju klarat så mycket hittills, han klarar väl detta också? Det kan väl inte vara på riktigt? De måste ha tytt provsvaren och röntgenbilderna fel! Det måste väl gå att operera, stråla? Även om det är kroniskt, han måste väl inte dö så snart? Kan vi inte åtminstone få en sommar tillsammans?

Men så var det, så blev det, han klarade 6 månader av kamp mot sjukdomen. Han kämpade tappert och väl men kampen var ojämn. Hela tiden bakslag och komplikationer men aldrig att han klagade. Inte en gång gnällde han eller beklagade sig. Självömkan var inte hans grej. Han gav inte upp, han letade möjligheter och motivation att kämpa vidare. Alltid med humor, med glimten i ögat, letade alltid lösningar. 

Jag pendlar mellan reaktion och bearbetning. För en hel del har jag redan genomlidit det halvår han gradvis blev sämre. Flera gånger tog vi farväl, många nätter har vi vakat. Mycket sorg har jag redan känt och gått igenom. Saknaden är kompakt. Alla dessa vardagliga ting. De dagliga samtalen, alla skratt, planerna om framtiden, den djupa gemenskapen vi delade. 

Samtidigt så mycket att vara glad och tacksam för. Alla upplevelser, den självklara samhörigheten vi kände från första stund, alla roliga episoder och allt vi delat med varann från glädje till sorg. Det blir något särskilt när man delar livet med någon som är allvarligt sjuk. Man kommer varann nära på ett särskilt sätt. Man urskiljer vad som är viktigt i livet. Man delar en intimitet som är så mycket mer än sex.

Ibland ler jag åt saker vi gjorde eller sa. Lika ofta gråter jag av sorg och saknad. Små saker som påminner om honom, en likadan bil, dånet av en motorcykel, ett fik, en skjorta, alla dessa vardagliga ting. Aldrig mer ska han säga god natt. Aldrig mer får jag höra honom säga ’hallå darling’ i telefon som han alltid gjorde. Ta vara på varann medan ni kan! Det gjorde vi och för det är jag evigt tacksam!

”Vem älskar dig när jag farit till landet långt bort, och ej längre finns kvar?”