Mitt i sorgen kom den största glädjen. Mina barn kom hem till mej. Min dotter som bor i Linköping ser jag ganska ofta, men sonen som bor i Melbourne, Australien, har jag inte sett på ett och ett halvt år. Ni kan tro att det blev glädjetårar vid det återseendet! Med sig hade han sin australiensiska fästmö och det var spännande att äntligen få träffa henne!
Plötsligt var min lilla lägenhet full med ungdomar, sovplatser och packning och kylen full av mat. Det blev långa samtal (på engelska), goda måltider, gemenskap, utflykter, midsommarfirande, sevärdheterna avlöste varann som ett långt pärlband. Många glada skratt och fler tårar, både av delad glädje och delad sorg.
Vi hade en fest för släkt och vänner på Lidnäs och det var fantastiskt trevligt och roligt! Mycket mat, mycket folk och sonen och hans fästmö i fokus för att fira deras förlovning i efterhand och deras kommande bröllop i Australien i förskott. Många av våra nära och kära var där. Extra glad för Johnnys barn med respektive och barnbarn. Jag har en underbar familj!
Känslorna går i vågor. Jag är glad för allt jag har och alla underbara människor som är mina nära på riktigt. Samtidigt saknar jag min älskade mer och mer. Det är så tomt, så smärtsamt tomt. Små saker påminner om honom och får mig att gråta. Andra stunder ler jag för mig själv när jag minns något av alla våra upplevelser tillsammans.
Igår grät jag bara tre gånger. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Texten i en sång tar tag i mina känslor, tanken på aldrig mer är överväldigande. Aldrig mer ska vi åka på semester, aldrig mer ska vi ha fredagsmys, aldrig mer... det är något ödesmättat med de tankarna.
Jag kommer leta efter en sådan som du i andra människor, det vet jag. Men jag kommer aldrig mer finna någon som du, det är säkert. Kanske behöver jag inte det heller. Du finns ändå på något vis hos mig. I mina tankar, i mitt hjärta, i min vardag dyker hela tiden tankarna på dig upp. På så vis är du alltid här ändå. Du var mitt allt och jag ville vara allt för dig.
Sorgen ändrar hela tiden karaktär. Från djupaste förtvivlan till saknad, uppgivenhet men också tacksamhet. Jag aktar mig för att tänka varför eller tänk om. Det kommer bara skapa förtvivlan och frustration. Vad hade han velat att vi skulle göra, tänka? Han som älskade livet, älskade människor och älskade mig. Självklart ville han att vi skulle leva, skratta, njuta, glädjas och ta vara på varje dag.
Jag lyssnar på sånger med texter som talar till mej. Det känns gott att någon annan har tänkt samma tankar som jag. Det hjälper mig att bearbeta sorgen med att lyssna på sorgliga sånger, konstigt nog. Det finns mycket ledsenhet som behöver komma ut. Just nu går Annie Lennox på replay. ”No more I love you’s, my language is leaving me, no more I love you’s, changes are shifting outside the world...”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar