Tiden står stilla

Tiden går så sakta. Timmarna släpar sig fram, blir dagar, ändlösa dagar. De långa dagarna följs av ännu längre nätter när jag desperat försöker sova för jag är ju så trött. Men sömnen vill inte komma och när jag äntligen somnar så vaknar jag igen, så håller det på timme efter timme tills radion slår på och en ny dag börjar. 

Dagar och nätter formar veckor, gråa trista veckor. Den första överväldigande känslan av förlust har övergått i en sorg som är som en medeltida riddarrustning. Den är tung, det skaver och jag är liksom avskärmad från livet som pågår där utanför. Samtidigt som det känns bra att jobba och utsätta mig för vardagen och sakta inse att jorden fortsätter snurra, världen fortsätter fungera som förut.

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Är det därför tiden går så oändligt sakta? Visst finns det bra och roliga saker i mitt liv men det är som ett grått skynke som hänger framför alla känslor, eller färgade glasögon som jag ser livet genom. Sorgen är det som dominerar mitt sinne.

Men jag tänker att det är i sin ordning. Det vore väl förunderligt om jag inte var ledsen. Jag har förlorat mannen jag älskar, jag sörjer, jag saknar, jag är vilsen. Vad händer nu med min framtid? Vad ska jag göra sedan? Jag saknar honom mer och mer för varje dag. Det är så svårt att tänka mig resten av mitt liv utan honom. Det känns oändligt trist och tråkigt.

Jag har mina underbara barn, Johnnys fina familj, många riktigt goda vänner och det är jag oerhört tacksam för. Men ingen, inget, kan ersätta en livskamrat. Den person man delar glädje och sorg med, bekymmer och tacksamhet, funderingar och framgångar. Mitt hjärta värker av längtan. Men det finns ingen tröst, bara ett hopp om att jag lär mig leva med det så småningom.

Det talas om ett sorgeår, men sorgen kommer jag alltid bära med mig som ett extra djup i mitt sinne. Det kommer ta tid att lära sig leva ensam, att se ljusare på framtiden och att sorgen inte är den dominerande känslan. Det måste ta tid, det får ta tid. Om tiden går sakta går ju även de mentala processerna sakta. Det är inte likt mig att leva i slow motion men jag har inget val just nu. Det är bara att acceptera.

När det blir varma sommardar

Kom ihåg mig då, kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar

Kom ihåg mig då, kom ihåg mig då

Här finns du kvar