Jag har inte tränat på två månader. Förut tränade jag 3-4 gånger i veckan, men de senaste månaderna har jag inte haft kraft, ork eller gnista att ta mig iväg och träna. Det har funnits annat som tagit allt mitt fokus och jag har medvetet valt bort det där med att träna. Bortsett från mina fyra hundpromenader om dagen har jag inte gjort något extra.
Jag intalade mig själv att jag skulle ta tag i mitt liv när semestern kom, men så blev det inte. Det har inte funnits någon inspiration och min sorg har tagit all min energi. Nu har jag börjat jobba igen och det gäller ju bara att bestämma sig, eller hur. Så denna veckan har jag börjat träna igen.
Det gick bättre än jag trodde och bara man kommer över den där första tröskeln av utmattning så lugnar det sig och den brännande känslan i halsen och svedan i lungorna släpper av. Smärtan i kroppen sjunker undan allt eftersom tills det börjar kännas riktigt bra och sedan kommer man till läget när hormonerna frigörs och man känner glädje, ja lycka!
När man läser ovanstående kan man ju tycka att jag är knäpp som vill genomlida något sådant självmant. Men det är ju resultatet man vill åt. Känslan efteråt. Och det där lyckoruset när må-bra-hormonerna serotonin, endorfiner och dopamin aktiveras och sprider sig i kroppen och stresshormonet kortisol minskar. Bara vinster alltså med ansträngning.
Intressant i sammanhanget är att hunger också styrs av hormoner, till exempel ghrelin, neuropeptid, serotonin, leptin och östrogen. Det gäller alltså att bli vän med sina serotonon-nivåer! Motsatsen till ökad aptit, anorexi, styrs också ofta av hormoner såsom kolecystokinin och kortikotropin. Vi styrs nog mer av hormoner än vad vi tror. Jag börjar förstå mer och mer vad min kropp vill säga och det kanske är för att jag är 50+ och har äntligen lärt känna mig själv.
Men det var ju tillsammans med honom som jag fann mig själv. Det var han som gav mig trygghet, uppmuntran och frihet att känna själv som jag kunde bli den jag egentligen var innerst inne. Han kunde leda mig rätt, lagom provocerande för att jag skulle förstå vad som var viktigast för mig och vad som kändes rätt och fel.
Det är bara när vi blir älskade villkorslöst som vi kan definiera oss själva. Ensam sägs vara stark och det kan vara sant om vi först fått en grund tillsammans med någon som älskar oss. Ensamhet är bara stärkande om vi väljer den själva. Påtvingad ensamhet är tärande. Jag har inte valt att bli singel igen men jag väljer att vara ensam just nu för att jag behöver landa i mitt inre.
Sorgen är fortfarande tung. Framtiden är diffus men jag kommer att finna en väg. Jag kommer att klara mig, det lovade jag honom. Jag lever här och nu och det är kanske det bästa sättet att leva. De små glädjeämnena är stora och allt är tydligare, mer känslosamt och djupgående. Att leva nära döden gör livet mer levande.
Jag ser honom i allt runt omkring mig. På stan, i affärer, på fik och restauranger, när jag träffar våra gemensamma vänner, allt påminner om honom och vårt gemensamma liv. Jag kan göra mycket själv men jag älskade honom och vårt liv tillsammans. Den personen han var, den livsstil han hade, allt saknar jag. Kärleken lever vidare.
We were lovers with a smile
we had it all for a little while
Never again will I look into your eyes
Never again
Never again will I hold you late at night
Never again
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar