Eftersom jag vill veta fakta, alltid är villig att lära mig något, så har jag självklart googlat på sorg. Att sorg har flera faser. Man går in och ut ur dessa, inte alltid i ordning och med olika långa tidsperioder i varje fas, beroende på hur nära man var den person som är död och hur du är som person.
I chockfasen misstror vi informationen vi får. Vi befinner oss i en bubbla dit inga starka känslor når. I reaktionsfasen kommer sorg, tårar och ilska som kan blandas med känslor av tomhet och meningslöshet. Sedan kommer fasen av bearbetning. Vi tar in vad som hänt, vi accepterar det gradvis och sörjer det. Vi är fortfarande ledsna, arga och frustrerade men på ett annat sätt. Vi är trötta, uppgivna och oroliga inför framtiden. Vi är ledsna och vi saknar den vi förlorat. Fjärde fasen är nyorientering då vi börjar blicka framåt igen. Vi börjar kunna se en ljusare framtid.
Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Dessa faser har psykologer kommit fram till. Jag kan känna igen dom men jag har redan gått igenom den första fasen för ett halvår sedan. När jag satt hos läkaren i november med min älskade och läkaren sa att det finns inget mer de kunde göra. Att det var kört. Att han hade 3-12 månader kvar att leva. Det vill man inte höra, vill inte tro.
Det måste väl finnas något? Det måste väl gå att köpa mer tid? Han har ju klarat så mycket hittills, han klarar väl detta också? Det kan väl inte vara på riktigt? De måste ha tytt provsvaren och röntgenbilderna fel! Det måste väl gå att operera, stråla? Även om det är kroniskt, han måste väl inte dö så snart? Kan vi inte åtminstone få en sommar tillsammans?
Men så var det, så blev det, han klarade 6 månader av kamp mot sjukdomen. Han kämpade tappert och väl men kampen var ojämn. Hela tiden bakslag och komplikationer men aldrig att han klagade. Inte en gång gnällde han eller beklagade sig. Självömkan var inte hans grej. Han gav inte upp, han letade möjligheter och motivation att kämpa vidare. Alltid med humor, med glimten i ögat, letade alltid lösningar.
Jag pendlar mellan reaktion och bearbetning. För en hel del har jag redan genomlidit det halvår han gradvis blev sämre. Flera gånger tog vi farväl, många nätter har vi vakat. Mycket sorg har jag redan känt och gått igenom. Saknaden är kompakt. Alla dessa vardagliga ting. De dagliga samtalen, alla skratt, planerna om framtiden, den djupa gemenskapen vi delade.
Samtidigt så mycket att vara glad och tacksam för. Alla upplevelser, den självklara samhörigheten vi kände från första stund, alla roliga episoder och allt vi delat med varann från glädje till sorg. Det blir något särskilt när man delar livet med någon som är allvarligt sjuk. Man kommer varann nära på ett särskilt sätt. Man urskiljer vad som är viktigt i livet. Man delar en intimitet som är så mycket mer än sex.
Ibland ler jag åt saker vi gjorde eller sa. Lika ofta gråter jag av sorg och saknad. Små saker som påminner om honom, en likadan bil, dånet av en motorcykel, ett fik, en skjorta, alla dessa vardagliga ting. Aldrig mer ska han säga god natt. Aldrig mer får jag höra honom säga ’hallå darling’ i telefon som han alltid gjorde. Ta vara på varann medan ni kan! Det gjorde vi och för det är jag evigt tacksam!
”Vem älskar dig när jag farit till landet långt bort, och ej längre finns kvar?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar