Ledsen, arg och tacksam

Jag försöker tänka att jag ska släppa livet som var vi. Det är en sorg att släppa allt vi drömde om. Livet tillsammans med honom var allt jag ville ha. Vi tyckte om samma saker, vi var lika på så många sätt. Vi skulle haft en härlig framtid tillsammans. Det var så mycket vi skulle ha gjort, men det var också så mycket vi hann göra.

Vi hade ett underbart liv och vi lät ingen tid gå förlorad. Vi levde intensivt, älskade intensivt och tog alla chanser till gemensamma upplevelser. På så vis kändes två år som 20. Det sista halvåret var plågsamt för oss alla i hans närhet, med hans sjukdom som tog över mer och mer. Vi visste att hans sjukdom var obotlig men hans kämparglöd imponerade alla och det var nästan så man trodde att han mot alla odds skulle klara det.

Alla våra önskningar och planer som vi hade. Vad blir det nu av mig, av mitt liv, min framtid? Jag behöver tid att tänka, tid att sörja, tid att fundera på vad jag vill. Vardagen är det som håller mig igång. Att vakna, gå ut med hunden, gå till jobbet, sköta mina sysslor, gå hem. På kvällarna är jag trött och vill inte så mycket mer än att promenera, äta, sjunka ner i fåtöljen framför tv’n och låta ljudet och bilderna skapa en matta av verklighet där jag kan landa.

Ibland blir jag arg. Arg på allt som gått förlorat, arg på allt som inte kommer att gå i uppfyllelse. Jag kan inte bli arg på honom, han har ju inte lämnat mig med vilje. Men vem eller vad tar emot min ilska? Den bubblar inuti mig och kan inte komma ut. Den blandas med sorgen och saknaden som en blöt kall tjock yllefilt som kastats över mig och ligger tung över mig.

Men då tänker jag på allt vi upplevt tillsammans, uthärdat tillsammans. Jag fick lära mig massor om livet och kärleken, om mitt egenvärde och min inre styrka. Han fick i mig en trofast och trogen kvinna, jag gjorde allt jag kunde för att göra hans liv så underbart som möjligt och gav honom all den kärlek och omsorg han förtjänade.

Jag är tacksam för alla som bryr sig om mig, som tänker på mig, ber för mig, bekymrar sig för mig. Jag känner mig otillräcklig i att visa tacksamhet och uppskattning men jag har fullt upp med att överleva. Jag orkar inte umgås som jag skulle vilja med alla underbara människor jag har förmånen att kalla mina vänner. Men jag hoppas och tror att tiden kommer. Allt går inte neråt, någon gång måste det stanna och vända.

Guess mine is not the first heart broken

My eyes are not the first to cry

I'm not the first to know

There's just no getting over you

I'm hopelessly devoted to you

Vem vore jag utan din kärlek?

Jag har kvar hans tandborste. Vi var ju särbo, vi hann aldrig skaffa ett gemensamt boende innan han blev sjuk. Så jag behöll min lägenhet även om vi mest bodde i hans radhus. Min lägenhet i centrum använde vi när vi skulle gå ut eller umgås med vänner i närheten. Så han hade lite badrumsartiklar och ett ombyte kläder hemma hos mej. 

Men när han blev sämre ville han helst vara hemma, där han hade sina egna grejor och kände sig mest bekväm. Vi käkade, låg i varsin tvåsitssoffa och kollade på film, pratade och pratade. Även om vi tog det ganska lugnt så var det aldrig tråkigt. Det fanns alltid saker att diskutera.

Så när han dog så blev plötsligt min tillvaro så tom. Istället för att skynda från jobbet hem till honom, kolla läget, gå ut med hunden en runda, fixa någon enkel mat för man hade inte lust med något komplicerat och umgås med varann, så åkte jag nu hem och tänkte jaha, nu är det fem timmar innan jag kan gå och lägga mig, vad i hela friden ska jag göra nu?

Från ena dagen till den andra blev livet tomt. Eller kanske man kan säga att mitt liv kastades tillbaka till livet efter skilsmässan och före Johnny. Tillbaks till ruta ett. Men jag är verkligen inte samma människa som förut. Hans kärlek har förvandlat mig. Fått mig att hitta tillbaks till mig själv igen. Styrkt mig, uppmuntrat mig, utmanat mig.

Han var en man som tog stor plats. På ett bra sätt. Han var intensiv, yvig, pratsam, extremt social, en glädjespridare och en stor charmör. Så han lämnar ett stort tomrum efter sig. Han syntes och hördes. Hela stan visste vem han var, det var hopplöst att ta med honom till affären eller på stan. Så det var en hedersbetygelse när man såg hela stora kyrkan fullsatt på hans begravning.

I morgon ska vi gravsätta hans aska. Han har lämnat klara instruktioner hur han ville ha det på sin sista resa från jorden och det känns fint att det blir så. Men det är oerhört sorgligt att tänka på att när kvällen kommer så går jag hem ensam. Ja jag tycker lite synd om mej själv. Ja jag vet att jag inte är ensam men jag känner mej ensam ändå. Hans tandborste är kvar.

Whithout your love I was lost and broken

Waiting, needing to be found

I had enough, had enough of trying to build a life

Where there was no solid ground

I really don’t know where I would be

Where I would be at all

Without your love your endless love

There is no way that I could ever be, ever be as much

Without your love, without your love

I would fall

(Jill Johnson)

Kan själv!

Jag är van att klara mig själv. Jag har alltid tagit tag i problem och försökt lösa dom. När jag var gift och hade hus var det olika saker som hela tiden måste skötas, fixas och tas om hand. Min dåvarande man var inte särskilt huslig eller händig, om man uttrycker det snällt... så jag blev helt enkelt tvungen att klara mig själv och lösa det som behövde lösas. 

Efter ett tag blir man van vid det och det blir en särskild känsla av stolhet när man faktiskt har klarat olika utmaningar och sett till att livet fungerar. Sen när jag blev själv vid skilsmässan var det ingen större skillnad för mig. Jag var inte rädd att ta tag i allt som behövde skötas utan mitt måtto blev ”hur svårt kan det vara?”

Så när jag blev tillsammans med Johnny så glömde jag nog be om hjälp, för jag var ju van att klara mig själv. Han kunde bli riktigt upprörd ibland när jag kämpade och slet när han lätt hade kunnat hjälpa till. Men jag hade aldrig förut kunnat be någon annan om hjälp så det fortsatte så av bara farten.

Jag vet att jag ibland borde be om hjälp, jag borde utnyttja mina rättigheter. Men bara där, i ordet utnyttja, tar det stopp i huvudet. Nej det måste jag inte alls. Jag får en särskild tillfredsställelse av att klara saker själv och att inte vara beroende av någon. Jag kan själv.

Som idag, innan jag duschade, gjorde jag rent avloppet. Jo visst, jag hade kunnat meddela vaktmästaren och be honom komma hit och fixa det. Det är inte mitt ansvar. Men det är mitt hår, mina tvålrester och min smuts som fastnat där och så länge jag orkar och kan kommer jag ta hand om min egen skit.

Visst finns det saker jag inte kan göra själv, till exempel serva bilen, men då finns det ju verkstäder man betalar för den tjänsten. Men mycket kan man faktiskt lära sig. Som att rensa avlopp, byta lampor och torkarblad på bilen, bygga en blomlåda, göra rent filter i tvättmaskin, torktumlare och köksfläkt, lägga golv på balkongen, tapetsera, måla och snickra. Hur svårt kan det vara?

Det är en så skön känsla när man är självständig, oberoende och inte utnyttjar någon eller något. Som ordspråket säger: Själv är bäste dräng. Men ibland borde jag nog ändå be om lite hjälp. Ensam är stark, men ensam är ensam och vänner är ovärderligt. Tillsammans är vi starkare. 

Minnen och känslor

Det har hänt att jag funderat på att flytta. Börja om på en ny plats. Ett ställe utan alla minnen. Någonstans där inget påminner om honom. Något neutralt, okänt, där man kan vara anonym. Där jag kan leva ett tillbakadraget liv, i lugn och ro utan smärtsamma påminnelser om allt som var vi.

Men så ångrar jag min tanke direkt. För även om det just nu är smärtsamt med alla minnen, så vill jag inte vara utan dem ändå. Minnen är det enda jag har kvar av vårt gemensamma liv. Jag vill sitta vid bordet på restaurangen och minnas när vi satt där tillsammans. Jag vill se platserna där vi varit, på något vis kommer jag honom nära igen.

Stundtals vill jag bara krypa ihop under täcket och tycka synd om mig själv. Jag har en filt som var hans, som han alltid hade i soffan. Den doftar fortfarande honom och jag kramar den och borrar in min näsa och bara andas. Jag tittar på bilder av honom om och om igen. Minns och saknar.

Han fattas mej, han har lämnat mig i ett vacum. Nu har det gått två månader och jag kan tänka att nu får han minsann komma tillbaka för nu har han varit borta länge. Men han kommer ju aldrig tillbaka. Aldrig är ett förhatligt ord. Aldrig mer är så definitivt, oåterkallerligt. Aldrig i livet.

Men jag tror inte på döden. Jag tror på ett liv efter detta. Jag tror att anden i människan lever vidare i en annan dimension. Jag tror att en del av oss är ren energi som aldrig kan dö, bara omvandlas. Den delen som är essensen av vår person. Jag tror att han finns, att han har det bra, att han är frisk och stark och full av liv. 

Kanske kan han hälsa på, titta till oss, se till att änglar beskyddar de nära och kära. Men även om han inte kan det så tänker jag att han har fullt upp där uppe i sin himmel att träffa gamla vänner och vara tillsammans med sin mamma och pappa och storebror. Jag kan tänka mig honom fara runt och undersöka sin nya tillvaro och glädjas åt alla gamla bekanta.

Ibland får jag en stark känsla av att han finns nära. Ibland händer det en liten incident och jag tänker spontant på honom. Kanske är det ett tecken, en hälsning. Oavsett sanningshalten i det så är det min personliga känsla och jag är tacksam för det. Att vår kärlek fortsätter i evighet, precis som vi lovat varann. Att inte ens döden kan skilja oss åt.

Så jag traskar runt i vår stad, smärtan tonar bort lite mer för varje gång och jag kan minnas med glädje och ett leende alla saker vi gjort, platser vi besökt, upplevelser vi delat. Ännu är det mycket sorg men vad vore jag - vad vore vi - det som var vi - utan alla minnen?

Memory, all alone in the moonlight

I can smile at the old days

Life was beautiful then

I remember the time I knew

What hapiness was

Let the memory live again