Ledsen, arg och tacksam

Jag försöker tänka att jag ska släppa livet som var vi. Det är en sorg att släppa allt vi drömde om. Livet tillsammans med honom var allt jag ville ha. Vi tyckte om samma saker, vi var lika på så många sätt. Vi skulle haft en härlig framtid tillsammans. Det var så mycket vi skulle ha gjort, men det var också så mycket vi hann göra.

Vi hade ett underbart liv och vi lät ingen tid gå förlorad. Vi levde intensivt, älskade intensivt och tog alla chanser till gemensamma upplevelser. På så vis kändes två år som 20. Det sista halvåret var plågsamt för oss alla i hans närhet, med hans sjukdom som tog över mer och mer. Vi visste att hans sjukdom var obotlig men hans kämparglöd imponerade alla och det var nästan så man trodde att han mot alla odds skulle klara det.

Alla våra önskningar och planer som vi hade. Vad blir det nu av mig, av mitt liv, min framtid? Jag behöver tid att tänka, tid att sörja, tid att fundera på vad jag vill. Vardagen är det som håller mig igång. Att vakna, gå ut med hunden, gå till jobbet, sköta mina sysslor, gå hem. På kvällarna är jag trött och vill inte så mycket mer än att promenera, äta, sjunka ner i fåtöljen framför tv’n och låta ljudet och bilderna skapa en matta av verklighet där jag kan landa.

Ibland blir jag arg. Arg på allt som gått förlorat, arg på allt som inte kommer att gå i uppfyllelse. Jag kan inte bli arg på honom, han har ju inte lämnat mig med vilje. Men vem eller vad tar emot min ilska? Den bubblar inuti mig och kan inte komma ut. Den blandas med sorgen och saknaden som en blöt kall tjock yllefilt som kastats över mig och ligger tung över mig.

Men då tänker jag på allt vi upplevt tillsammans, uthärdat tillsammans. Jag fick lära mig massor om livet och kärleken, om mitt egenvärde och min inre styrka. Han fick i mig en trofast och trogen kvinna, jag gjorde allt jag kunde för att göra hans liv så underbart som möjligt och gav honom all den kärlek och omsorg han förtjänade.

Jag är tacksam för alla som bryr sig om mig, som tänker på mig, ber för mig, bekymrar sig för mig. Jag känner mig otillräcklig i att visa tacksamhet och uppskattning men jag har fullt upp med att överleva. Jag orkar inte umgås som jag skulle vilja med alla underbara människor jag har förmånen att kalla mina vänner. Men jag hoppas och tror att tiden kommer. Allt går inte neråt, någon gång måste det stanna och vända.

Guess mine is not the first heart broken

My eyes are not the first to cry

I'm not the first to know

There's just no getting over you

I'm hopelessly devoted to you