Minnen och känslor

Det har hänt att jag funderat på att flytta. Börja om på en ny plats. Ett ställe utan alla minnen. Någonstans där inget påminner om honom. Något neutralt, okänt, där man kan vara anonym. Där jag kan leva ett tillbakadraget liv, i lugn och ro utan smärtsamma påminnelser om allt som var vi.

Men så ångrar jag min tanke direkt. För även om det just nu är smärtsamt med alla minnen, så vill jag inte vara utan dem ändå. Minnen är det enda jag har kvar av vårt gemensamma liv. Jag vill sitta vid bordet på restaurangen och minnas när vi satt där tillsammans. Jag vill se platserna där vi varit, på något vis kommer jag honom nära igen.

Stundtals vill jag bara krypa ihop under täcket och tycka synd om mig själv. Jag har en filt som var hans, som han alltid hade i soffan. Den doftar fortfarande honom och jag kramar den och borrar in min näsa och bara andas. Jag tittar på bilder av honom om och om igen. Minns och saknar.

Han fattas mej, han har lämnat mig i ett vacum. Nu har det gått två månader och jag kan tänka att nu får han minsann komma tillbaka för nu har han varit borta länge. Men han kommer ju aldrig tillbaka. Aldrig är ett förhatligt ord. Aldrig mer är så definitivt, oåterkallerligt. Aldrig i livet.

Men jag tror inte på döden. Jag tror på ett liv efter detta. Jag tror att anden i människan lever vidare i en annan dimension. Jag tror att en del av oss är ren energi som aldrig kan dö, bara omvandlas. Den delen som är essensen av vår person. Jag tror att han finns, att han har det bra, att han är frisk och stark och full av liv. 

Kanske kan han hälsa på, titta till oss, se till att änglar beskyddar de nära och kära. Men även om han inte kan det så tänker jag att han har fullt upp där uppe i sin himmel att träffa gamla vänner och vara tillsammans med sin mamma och pappa och storebror. Jag kan tänka mig honom fara runt och undersöka sin nya tillvaro och glädjas åt alla gamla bekanta.

Ibland får jag en stark känsla av att han finns nära. Ibland händer det en liten incident och jag tänker spontant på honom. Kanske är det ett tecken, en hälsning. Oavsett sanningshalten i det så är det min personliga känsla och jag är tacksam för det. Att vår kärlek fortsätter i evighet, precis som vi lovat varann. Att inte ens döden kan skilja oss åt.

Så jag traskar runt i vår stad, smärtan tonar bort lite mer för varje gång och jag kan minnas med glädje och ett leende alla saker vi gjort, platser vi besökt, upplevelser vi delat. Ännu är det mycket sorg men vad vore jag - vad vore vi - det som var vi - utan alla minnen?

Memory, all alone in the moonlight

I can smile at the old days

Life was beautiful then

I remember the time I knew

What hapiness was

Let the memory live again