söndag 26 november 2017

Bitterljuva minnen

Sorgen och saknaden tar sig hela tiden nya intryck. Vissa saker har varit svåra att göra, för att det påminner för mycket om honom. Jag har undvikit en del för att det har känts för jobbigt. Men nu börjar jag tänka annorlunda. Nu vill jag göra det som påminner om honom för att minnas honom. Jag vill känna den där samhörigheten vi hade, jag vill tänka på allt vi gjorde, allt vi sa.


Jag steker pannbiffar igen, han älskade pannbiff och det gör ju faktiskt jag också. Jag gör något gott till fredagskvällen, som vi brukade. Jag försöker göra det mysigt även om jag är ensam. Just nu föredrar jag ensamheten, jag är inne i en period när jag tänker och funderar, minns och repeterar vår tid tillsammans i mitt huvud. 


Jag tittar på bilder, jag läser sms som jag sparat. Jag vill komma ihåg varje liten detalj av vårt gemensamma liv. Det är inte längre smärtsamt att minnas, det känns både fint och nödvändigt. Sorgligt att det tog slut, det fina vi hade, den kärlek vi delade. Men de goda minnena tar sakta men säkert över det sorgliga i slutet.


Att han är borta kommer alltid att vara en stor förlust, den största jag upplevt. Men jag kan tyvärr inte ändra på det, jag kan bara försöka finna sätt att leva vidare utan att bli bitter. Hans minne är så värdefullt, det är allt jag har kvar så det vill jag vårda på bästa sätt. På så sätt är han alltid hos mig ändå.


Jag kan höra vad han skulle ha sagt i vissa situationer, jag vet precis vad han skulle ha tyckt om och inte. I mitt huvud har vi fortfarande diskussioner om ditt och datt. Jag känner så stor tacksamhet att ha fått lära känna honom, vara hans kvinna och vandra med honom hela vägen till slutet. Nu måste jag vandra vidare ensam. 


Det känns märkligt att kastas mellan saknaden och alla härliga minnen. Jag vet ju att han inte finns mer, men han fanns och han satte outplånliga spår i mitt hjärta. Det är sorgligt och härligt på samma gång. Vi kan inte skapa fler minnen tillsammans, jag får vårda de vi har. Att göra sådant vi gjorde tillsammans stärker mina minnen. 


Visst är det jobbigt, ja det är svårt och tufft. Men jag kan inte se något annat sätt att leva vidare än att hedra hans minne, älska livet som han gjorde, återuppleva det vi gjorde, njuta av allt vi upplevt. Vi hann med massor trots att vi bara fick två och ett halvt år tillsammans. Vi levde livet i 200 knyck, 200%, två år blev som 20. Som om vi visste att vi inte skulle bli gamla tillsammans. 


Vi maxade allt så länge han orkade och ännu lite till. Jag har fått uppleva så mycket, lärt mig så mycket om både kärlek och sorg. Kunskap som jag ska försöka förvalta så gott jag kan. Min livsfilosofi är att hjälpa andra med det jag lärt mig, dela med mig av det jag kan. Jag tror att meningen med livet är att ta vara på livserfarenheten man får, på gott och ont, och försöka hjälpa mina medmänniskor med det jag lärt mig på vägen.


Relationer är det som är viktigt i livet. Hur jag behandlar mina medmänniskor och hur jag förvaltar mitt liv och min kunskap. Det är inte hur man har det som slår an tonen i mitt liv, utan hur jag tar det. Det är en klyscha men inte desto mindre sann. Jag väljer hur jag lever det liv som ges mig. Jag väljer inte motgångarna och medgångarna, men jag respekterar mig själv och jag respekterar dej.


”Döden är ingenting alls

Jag har bara smugit in i rummet intill

Jag är jag och du är du

Allt vad vi var för varandra

Det är vi fortfarande

Nämn mig vid mitt gamla vanliga namn

Tala till mig på det sorglösa sätt

Som du alltid gjorde”

söndag 19 november 2017

Att fylla tiden med liv

Jag har haft en händelserik helg. Min dotter har varit hemma i två veckor på praktik och har en tredje vecka kvar. I torsdags åkte hon tillbaks till Linköping och i fredags kom hon och pojkvännen tillbaks hit. Vi åkte till Göteborg i lördags för att gå på stan, besöka Liseberg i julbelysning och hälsa på min kusin som flyttat till Majorna för några månader sen. 


Jul på Liseberg var fantastiskt. Jag blir lycklig som ett barn av alla ljus, pynt, arrangemang och alla vackra miljöer de hade byggt upp. Allt var så ljust och glittrigt och ombonat och stämningsfullt. Jag har aldrig varit på Liseberg vid jul förut så det var en fin upplevelse. Marknadsstånd med godis, tomtar, hemslöjd, ostar och korvar, julgranskulor och juleljus. Dofter och smaker, tusen färggranna intryck.


Att få tid med min kusin var också en mycket god anledning till besöket. Hon är min enda kusin på mammas sida och nära som en syster. Vi pratade till närmare midnatt och det känns så gott och tryggt. Vi har så mycket gemensamt från uppväxten, och även att livet förändras över tid, är blod tjockare än vatten. Relationen är klar och självklar.


Nu har vi planerat jul, det blir annorlunda i år än förut. Hon, maken och ena sonen bor i Göteborg nu så det blir på annandagen vi firar jul ihop. På julafton åker jag hem till mamma och pappa som vanligt, men jag har inte Johnny som väntar här hemma längre. Vi firade aldrig julafton tillsammans, han var med sina barn och jag var med mina. Men på kvällen den 23:e och julaftons kväll hade vi skapat egna traditioner.


Nu är han borta och varje högtid påminner om det. Allhelgona, jul, nyår - vår tid tillsammans är över och nu vet jag inte hur det blir, eller ens hur jag vill ha det. Men att bestämma att man inte vill bestämma något är ju också ett val. Saknaden är inte mindre trots att månaderna går. Men det är som det är och det får ta den tid det behöver ta.


Efter denna helgen känner jag mig lite trött. Jag har ju varit ganska mycket ensam de senaste månaderna, vilket har varit självvalt och nödvändigt. Efter en intensiv helg så känner jag behov av att få lite egentid och helgen som kommer är oplanerad och ska så förbli. Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropps signaler och tillåter mig själv att säga nej och att vila utan att känna dåligt samvete.


Tiden går fort när man har ett fullt schema, dagarna rullar på och avlöser varann. Men även om det är roligt, kommer ändå sorgen och slår igenom och drabbar mig med full kraft emellanåt. Men stunderna är inte lika utdragna som förut och kommer inte lika ofta. Det kan gå både en och två dagar utan att jag gråter av saknad. Men så kommer det över mig igen. Känslorna kommer och går. Tiden likaså. Inget är konstant utom evigheten.


”Tiden går långsamt för de som väntar,

Snabbt för de som är rädda, 

Tiden är lång för de som är sorgsna,

Mycket kort för de som firar,

Men för de som älskar är tiden evig”

(William Shakespeare)

söndag 12 november 2017

Den inre rösten

”Du kan gråta för att han är borta, eller du kan skratta för att han har levt. Du kan blunda och önska honom tillbaka eller du kan öppna dina ögon och se att han inte är här. Ditt hjärta kan kännas tomt för att du inte längre kan träffa honom, eller du kan vara fylld av den kärlek han gav. Du kan vända ryggen åt framtiden och leva i det förflutna, eller du kan glädjas över morgondagen tack vare att ni hade igår. Du bara minnas att han inte längre finns här, eller du kan vårda hans minne och låta det vara levande. Du kan gråta och stänga ditt sinne, eller du kan göra vad han hade velat, öppna dina ögon, älska och fortsätta leva”.


Det är många som säger att jag är stark, men vad finns det för alternativ? Leva eller dö. Ge upp eller fortsätta kämpa. Jag är inte typen som ger upp. Jag vill leva, även om han inte längre finns här. Men jag är inte alltid stark. Men jag kämpar vidare ändå. Jag kan ju inte lägga av nu.


Att uppleva döden på nära håll förändrar en person. Man blir mer tacksam för det man innan tog för självklart och man irriterar sig mycket mindre på saker och ting. Ibland blir jag förvånad över vad folk kan bråka om. Småsaker, petitesser. Vad är viktigast i livet? Vad är värt att strida för och var lägger jag min energi? På det som är bra och tillför mervärde eller det som är dåligt och suger energi? 


Man får ett helt annat perspektiv på saker och ting. Man blir bättre på att selektera ut det viktiga mot det högljudda. För det viktigaste skriker inte om uppmärksamhet, men det som vill fånga vår uppmärksamhet tar till alla medel att synas och höras. Se bara på reklamen, alla prylar vi bara måste ha, som vi inte kan leva utan. Eller kan vi?


Jag har blivit bra på att lyssna till mitt inre, det som säger vad som är viktigt, vem som är viktig. Följa den där magkänslan, lyssna på den där första tanken som säger ja eller nej. För magen ljuger inte, det är bara vi som är dåliga på att höra. Många svar bär vi redan inom oss, vi behöver bara bejaka dem.


Jag är 50+ jag kan själv fatta mogna beslut om vad som är bra för mig eller inte. Jag känner vad jag känner, jag mår som jag mår och ingen annan kan veta det bättre än jag själv. Människor kan komma med synpunkter om hur jag borde känna och må, men det är upp till mig vad jag väljer. Det är jag själv som bestämmer hur jag agerar i livet. 


Livet kommer ständigt med överraskningar, utmaningar, sorger och glädjeämnen. Det är jag som bestämmer vad jag gör med det som jag möter. Om livet ger mig citroner, blir jag sur eller gör jag lemonad? Jag har alltid ett val - inte över vad som ska hända, men hur jag reagerar på det som händer. Jag väljer glädjen.


”I got to learn how to love without you

I got to carry my cross without you

Stuck in the middle and I’m just about to

Figure it out without you” (Avicii)

söndag 5 november 2017

Milstolpar

Allhelgonahelgen. Ljus på gravarna. Fokus på de döda. Döden. En jobbig helg såklart. Det är en extremt svår känsla att stå vid sin älskades grav. Att långsamt inse att han kommer aldrig tillbaka. Även om min hjärna ibland tror att han gör det. Min blick söker automatiskt efter hans bil på parkeringen, jag tror att jag skymtar honom ibland i folkmängden eller i en mötande bil. Men det är bara hjärnspöken.


Förra året gick vi tillsammans till kyrkogården och satte ljus på hans föräldrars grav. Jag minns att det var iskallt, vi frös och vi stannade inte länge på kyrkogården. Sen gick vi hem till goda vänner och drack varmt glühvein och käkade kvällsmat. I år gick jag utan honom och fick sätta ljus vid hans gravplats. 


Bara någon vecka efter allhelgona förra året mötte vi överläkaren på onkologen i Jönköping som meddelade att det inte fanns någon mer behandling att ge honom. Han skrevs ut från onkologen och in i palliativa vården. Hur lång tid har jag kvar, envisades han med att fråga. Max ett år, sa läkaren. Det var som ett klubbslag i huvudet. Och ett i magen.


Men då började också sorgeprocessen. Vi förstod att julen som kom var vår sista tillsammans. Vi bokade en resa till Kanarieöarna, där vi firade nyår och där förlovade vi oss. Vi levde livet till max, vi tog vara på varje tillfälle, varje sekund. Jag kan verkligen känna att vi gjorde allt vi kunde tillsammans och det finns inget jag ångrar. Det är en tröst nu.


Om ett par dagar är det fem månader sedan han dog. Det ligger mycket i det man kallar sorgeår. Varje milstolpe man passerar för första gången utan honom. Min födelsedag, hans födelsedag, midsommar, semestern, allhelgona, jul, nyår, påsk och pingst. Se hans bil med en annan förare, besöka hans hem där hans dotter bor nu, hälsa på hans syskon, hans barn och barnbarn. Allt svider första gången men blir lite lättare efter hand.


Fortfarande sover jag inte så bra, tänker alldeles för mycket, tycket det är jobbigt med folksamlingar och inte alltid orkar jag svara på frågan ”hur är det”. Men då säger jag det. Jag har svårt att ljuga och säga ”jodå jag mår bra” när man frågar. För det gör jag ju inte egentligen även om jag inte är sjuk. Lite är det också ditt ansvar att tänka på vad du säger, vad du frågar, och vara beredd på ett ärligt svar.


Sorg är olika, sorgen är individuell, hur vi hanterar det är personligt och privat. Jag drar mig undan när jag är ledsen, jag har svårt att dela med mig av mitt innersta utom till några få när det känns mörkt och dystert. Men jag märker att det känns bättre efteråt när jag lättar mitt hjärta. Livet går vidare, även om jag är sorgsen. Sakta, sakta kommer glädjen tillbaka.


Jag har många trevliga saker inbokade i november så det kommer bli en fin månad, är jag ävertygad om. Jag ska fortsätta att leva ett aktivt och innehållsrikt liv, jag ska fortsätta njuta av att leva och vara frisk. Jag ska ta vara på tiden med föräldrar, barn och andra släktingar. Jag ska roa mig med mina vänner och ta vara på alla tillfällen som erbjuds.


Vi vet så lite om livet, om framtiden och vad som händer i morgon. Vi kan lära oss om gårdagen och ta vara på idag. Jag har inga ouppfyllda drömmar eller planer så jag har inget att vara besviken över. Men jag har inte heller några nya planer eller drömmar men de kanske kommer. Just nu räcker det med att återfå balansen och glädjen i livet. Framtiden får bära sina egna bekymmer och utmaningar.


”You gave me wings and made me fly

You touched my hand I could touch the sky

I lost my faith, you gave it back to me

You said no star was out of reach

You stood by me and I stood tall

I had your love I had it all

I'm grateful for each day you gave me

Maybe I don't know that much

But I know this much is true

I was blessed because I was loved by you”

(Celine Dion)