Milstolpar

Allhelgonahelgen. Ljus på gravarna. Fokus på de döda. Döden. En jobbig helg såklart. Det är en extremt svår känsla att stå vid sin älskades grav. Att långsamt inse att han kommer aldrig tillbaka. Även om min hjärna ibland tror att han gör det. Min blick söker automatiskt efter hans bil på parkeringen, jag tror att jag skymtar honom ibland i folkmängden eller i en mötande bil. Men det är bara hjärnspöken.

Förra året gick vi tillsammans till kyrkogården och satte ljus på hans föräldrars grav. Jag minns att det var iskallt, vi frös och vi stannade inte länge på kyrkogården. Sen gick vi hem till goda vänner och drack varmt glühvein och käkade kvällsmat. I år gick jag utan honom och fick sätta ljus vid hans gravplats. 

Bara någon vecka efter allhelgona förra året mötte vi överläkaren på onkologen i Jönköping som meddelade att det inte fanns någon mer behandling att ge honom. Han skrevs ut från onkologen och in i palliativa vården. Hur lång tid har jag kvar, envisades han med att fråga. Max ett år, sa läkaren. Det var som ett klubbslag i huvudet. Och ett i magen.

Men då började också sorgeprocessen. Vi förstod att julen som kom var vår sista tillsammans. Vi bokade en resa till Kanarieöarna, där vi firade nyår och där förlovade vi oss. Vi levde livet till max, vi tog vara på varje tillfälle, varje sekund. Jag kan verkligen känna att vi gjorde allt vi kunde tillsammans och det finns inget jag ångrar. Det är en tröst nu.

Om ett par dagar är det fem månader sedan han dog. Det ligger mycket i det man kallar sorgeår. Varje milstolpe man passerar för första gången utan honom. Min födelsedag, hans födelsedag, midsommar, semestern, allhelgona, jul, nyår, påsk och pingst. Se hans bil med en annan förare, besöka hans hem där hans dotter bor nu, hälsa på hans syskon, hans barn och barnbarn. Allt svider första gången men blir lite lättare efter hand.

Fortfarande sover jag inte så bra, tänker alldeles för mycket, tycket det är jobbigt med folksamlingar och inte alltid orkar jag svara på frågan ”hur är det”. Men då säger jag det. Jag har svårt att ljuga och säga ”jodå jag mår bra” när man frågar. För det gör jag ju inte egentligen även om jag inte är sjuk. Lite är det också ditt ansvar att tänka på vad du säger, vad du frågar, och vara beredd på ett ärligt svar.

Sorg är olika, sorgen är individuell, hur vi hanterar det är personligt och privat. Jag drar mig undan när jag är ledsen, jag har svårt att dela med mig av mitt innersta utom till några få när det känns mörkt och dystert. Men jag märker att det känns bättre efteråt när jag lättar mitt hjärta. Livet går vidare, även om jag är sorgsen. Sakta, sakta kommer glädjen tillbaka.

Jag har många trevliga saker inbokade i november så det kommer bli en fin månad, är jag ävertygad om. Jag ska fortsätta att leva ett aktivt och innehållsrikt liv, jag ska fortsätta njuta av att leva och vara frisk. Jag ska ta vara på tiden med föräldrar, barn och andra släktingar. Jag ska roa mig med mina vänner och ta vara på alla tillfällen som erbjuds.

Vi vet så lite om livet, om framtiden och vad som händer i morgon. Vi kan lära oss om gårdagen och ta vara på idag. Jag har inga ouppfyllda drömmar eller planer så jag har inget att vara besviken över. Men jag har inte heller några nya planer eller drömmar men de kanske kommer. Just nu räcker det med att återfå balansen och glädjen i livet. Framtiden får bära sina egna bekymmer och utmaningar.

”You gave me wings and made me fly

You touched my hand I could touch the sky

I lost my faith, you gave it back to me

You said no star was out of reach

You stood by me and I stood tall

I had your love I had it all

I'm grateful for each day you gave me

Maybe I don't know that much

But I know this much is true

I was blessed because I was loved by you”

(Celine Dion)