Bitterljuva minnen

Sorgen och saknaden tar sig hela tiden nya intryck. Vissa saker har varit svåra att göra, för att det påminner för mycket om honom. Jag har undvikit en del för att det har känts för jobbigt. Men nu börjar jag tänka annorlunda. Nu vill jag göra det som påminner om honom för att minnas honom. Jag vill känna den där samhörigheten vi hade, jag vill tänka på allt vi gjorde, allt vi sa.

Jag steker pannbiffar igen, han älskade pannbiff och det gör ju faktiskt jag också. Jag gör något gott till fredagskvällen, som vi brukade. Jag försöker göra det mysigt även om jag är ensam. Just nu föredrar jag ensamheten, jag är inne i en period när jag tänker och funderar, minns och repeterar vår tid tillsammans i mitt huvud. 

Jag tittar på bilder, jag läser sms som jag sparat. Jag vill komma ihåg varje liten detalj av vårt gemensamma liv. Det är inte längre smärtsamt att minnas, det känns både fint och nödvändigt. Sorgligt att det tog slut, det fina vi hade, den kärlek vi delade. Men de goda minnena tar sakta men säkert över det sorgliga i slutet.

Att han är borta kommer alltid att vara en stor förlust, den största jag upplevt. Men jag kan tyvärr inte ändra på det, jag kan bara försöka finna sätt att leva vidare utan att bli bitter. Hans minne är så värdefullt, det är allt jag har kvar så det vill jag vårda på bästa sätt. På så sätt är han alltid hos mig ändå.

Jag kan höra vad han skulle ha sagt i vissa situationer, jag vet precis vad han skulle ha tyckt om och inte. I mitt huvud har vi fortfarande diskussioner om ditt och datt. Jag känner så stor tacksamhet att ha fått lära känna honom, vara hans kvinna och vandra med honom hela vägen till slutet. Nu måste jag vandra vidare ensam. 

Det känns märkligt att kastas mellan saknaden och alla härliga minnen. Jag vet ju att han inte finns mer, men han fanns och han satte outplånliga spår i mitt hjärta. Det är sorgligt och härligt på samma gång. Vi kan inte skapa fler minnen tillsammans, jag får vårda de vi har. Att göra sådant vi gjorde tillsammans stärker mina minnen. 

Visst är det jobbigt, ja det är svårt och tufft. Men jag kan inte se något annat sätt att leva vidare än att hedra hans minne, älska livet som han gjorde, återuppleva det vi gjorde, njuta av allt vi upplevt. Vi hann med massor trots att vi bara fick två och ett halvt år tillsammans. Vi levde livet i 200 knyck, 200%, två år blev som 20. Som om vi visste att vi inte skulle bli gamla tillsammans. 

Vi maxade allt så länge han orkade och ännu lite till. Jag har fått uppleva så mycket, lärt mig så mycket om både kärlek och sorg. Kunskap som jag ska försöka förvalta så gott jag kan. Min livsfilosofi är att hjälpa andra med det jag lärt mig, dela med mig av det jag kan. Jag tror att meningen med livet är att ta vara på livserfarenheten man får, på gott och ont, och försöka hjälpa mina medmänniskor med det jag lärt mig på vägen.

Relationer är det som är viktigt i livet. Hur jag behandlar mina medmänniskor och hur jag förvaltar mitt liv och min kunskap. Det är inte hur man har det som slår an tonen i mitt liv, utan hur jag tar det. Det är en klyscha men inte desto mindre sann. Jag väljer hur jag lever det liv som ges mig. Jag väljer inte motgångarna och medgångarna, men jag respekterar mig själv och jag respekterar dej.

”Döden är ingenting alls

Jag har bara smugit in i rummet intill

Jag är jag och du är du

Allt vad vi var för varandra

Det är vi fortfarande

Nämn mig vid mitt gamla vanliga namn

Tala till mig på det sorglösa sätt

Som du alltid gjorde”