Jag har haft en händelserik helg. Min dotter har varit hemma i två veckor på praktik och har en tredje vecka kvar. I torsdags åkte hon tillbaks till Linköping och i fredags kom hon och pojkvännen tillbaks hit. Vi åkte till Göteborg i lördags för att gå på stan, besöka Liseberg i julbelysning och hälsa på min kusin som flyttat till Majorna för några månader sen.
Jul på Liseberg var fantastiskt. Jag blir lycklig som ett barn av alla ljus, pynt, arrangemang och alla vackra miljöer de hade byggt upp. Allt var så ljust och glittrigt och ombonat och stämningsfullt. Jag har aldrig varit på Liseberg vid jul förut så det var en fin upplevelse. Marknadsstånd med godis, tomtar, hemslöjd, ostar och korvar, julgranskulor och juleljus. Dofter och smaker, tusen färggranna intryck.
Att få tid med min kusin var också en mycket god anledning till besöket. Hon är min enda kusin på mammas sida och nära som en syster. Vi pratade till närmare midnatt och det känns så gott och tryggt. Vi har så mycket gemensamt från uppväxten, och även att livet förändras över tid, är blod tjockare än vatten. Relationen är klar och självklar.
Nu har vi planerat jul, det blir annorlunda i år än förut. Hon, maken och ena sonen bor i Göteborg nu så det blir på annandagen vi firar jul ihop. På julafton åker jag hem till mamma och pappa som vanligt, men jag har inte Johnny som väntar här hemma längre. Vi firade aldrig julafton tillsammans, han var med sina barn och jag var med mina. Men på kvällen den 23:e och julaftons kväll hade vi skapat egna traditioner.
Nu är han borta och varje högtid påminner om det. Allhelgona, jul, nyår - vår tid tillsammans är över och nu vet jag inte hur det blir, eller ens hur jag vill ha det. Men att bestämma att man inte vill bestämma något är ju också ett val. Saknaden är inte mindre trots att månaderna går. Men det är som det är och det får ta den tid det behöver ta.
Efter denna helgen känner jag mig lite trött. Jag har ju varit ganska mycket ensam de senaste månaderna, vilket har varit självvalt och nödvändigt. Efter en intensiv helg så känner jag behov av att få lite egentid och helgen som kommer är oplanerad och ska så förbli. Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropps signaler och tillåter mig själv att säga nej och att vila utan att känna dåligt samvete.
Tiden går fort när man har ett fullt schema, dagarna rullar på och avlöser varann. Men även om det är roligt, kommer ändå sorgen och slår igenom och drabbar mig med full kraft emellanåt. Men stunderna är inte lika utdragna som förut och kommer inte lika ofta. Det kan gå både en och två dagar utan att jag gråter av saknad. Men så kommer det över mig igen. Känslorna kommer och går. Tiden likaså. Inget är konstant utom evigheten.
”Tiden går långsamt för de som väntar,
Snabbt för de som är rädda,
Tiden är lång för de som är sorgsna,
Mycket kort för de som firar,
Men för de som älskar är tiden evig”
(William Shakespeare)
❤️
SvaraRadera