Det kom en ny vår

När jag hade varit på semester i Australien och fått vara tillsammans med min familj, hade jag så mycket energi med mig hem. Allt kändes så gott och jag var full av livslust igen och tänkte att nu äntligen vänder det. Nu kan jag fortsätta mitt liv trots sorgen, det finns ett bra liv för mig här och nu.

Så kom våren och värmen och blommorna och gräset. Det var ytterligare en energiboost och allt var mer intensivt och starkt än någonsin. Men så kom jag att tänka på förra våren, då han blev alltmer sjuk och svag och vi såg livet försvinna från honom mer och mer.

Om några veckor är det ett år sedan han somnade in. Dessa sista veckor förra året kommer tillbaks till mej och jag minns allt svårt och sorgligt och jobbigt åter igen. Förra våren kom och gick utan att jag märkte det men det kom en ny vår i år och jag njuter av den.

Jag förstår att detta är ännu en process i sorgearbetet och talet om ett sorgeår förstår jag ännu tydligare nu. För varje månad som passerar jämför jag den med förra året. Jag hoppas att nästa år kan jag minnas andra vårar vi haft med glädje och tacksamhet. 

Jag fortsätter ändå framåt för vad annat kan jag göra? Jag har planterat lite vid torpet och jag har en plan för vad jag vill göra där framöver. Jag har lite planer för semestern och bilen är besiktigad, servad och har nya bromsar och sommardäck. Jag är redo för äventyr! 

Men några veckor till kommer jag bearbeta förra året och sen hoppas jag det vänder igen. Jag lever ju här och nu och jag behöver ha roligt tillsammans med trevliga människor. Jag lever och han ville att jag skulle ta vara på mitt liv. Han hjälpte mig hitta mig själv och det är jag evigt tacksam för.

'Cause in a sky, 'cause in a sky full of stars

I think I saw you (Coldplay/Aviici)

Vårda dina goda relationer

Jag hör din motorcykel ibland utanför mitt fönster. Men när jag tittar ut är det ingen där. Så jag antar det blev som du sa att du kör hoj i himlen och så tittar du till mej ibland. Det känns fint. Du gav mig ett helt liv på vår begränsade tid och det är jag för alltid tacksam för.

Jag har det bra. Jag har bra relationer av olika slag runt mig. Jag har en välplanerad lägenhet där allt ligger där jag la det sist och det är ingen annan som stökar ner. Jag behöver inte vara ensam om jag inte vill, men ibland väljer jag att vara ensam för att jag behöver det.

Jag tar lätt in andra människors känslor och det tar energi. Så därför behöver jag tid för mig själv för att vila min spretiga hjärna utan intryck från någon annan. Det är stor skillnad på att vara ensam och att välja vara ensam. Ibland längtar jag efter en partner, ibland tänker jag att det är lika bra att vara utan.

Jag har det bra och jag är tacksam. Vad mer kan man önska? Jag kan inte fundera över ”om” och ”om inte” därför att livet är som det är och det som händer det händer. Frågan är istället vad jag gör med det som händer, hur jag hanterar det och hur jag väljer att lära mig att bli en bättre människa.

Det är aldrig för sent att lära sig, aldrig för sent att förändra sig. Jag har lärt mig massor om livet och om människor de senaste åren. Jag har också lärt mig ett nytt jobb och jag är modigare än jag nånsin varit. Jag känner mej nöjd samtidigt som en lätt rastlöshet smyger sig på. Är detta allt?

Tja, även om det inte kommer hända något mer i mitt liv än att sova, äta, jobba och titta på tv, så är jag ändå tacksam över allt jag fått uppleva. Jag har varit med om mycket och jag har älskat och varit älskad. Men det vore ju kul om det fanns mer kvar att upptäcka och mer glädje att få och ge. Jag är inte särskilt krävande utan jag uppskattar det enkla, det äkta, det innerliga.

Jag känner mej lugn och harmonisk och vill inte bli rubbad ur det tillståndet. Jag vill inte ha drama eller konflikter. Jag blir väldigt trött av människor som är obalanserade och onyanserade. Jag tar mig därför rätten att välja mitt liv och mina nära vänner. En rätt som alla människor har men som inte alla tar.

En del blir offer för omständigheterna, de låter sig svepas med av andra människor och det som händer i livet. Till slut blir man bekväm med sin obekvämlighet för det är det enda livet man känner till och det okända är ännu mer obekvämt. Så man väljer att inte välja, vilket också är ett val.

Man har alltid ett val, även om det ibland kan tyckas vara mellan pest eller kolera. Men man har också ett val hur man förhåller sig till sina motgångar och vilka människor man vill dela det med. Man måste inte göra som andra tycker att man borde, man kan lyssna på andra men mest på sig själv. För den enda relation jag har som varar från födseln till döden är relationen med mig själv. Den är värd att vårdas.

I’m not looking for somebody

With some superhuman gifts

Some superhero, some fairytale bliss

Just somebody I can talk to

Somebody I can kiss

I want something just like this

(Coldplay)

Starka kvinnor

De säger att jag är stark. Kanske är jag det. Kanske är jag mjuk och anpassningsbar. Kanske är jag fatalist - det som sker det sker. Livet självt har format mig till den jag är genom att jag fått möta motstånd och hittat vägar att hantera det. Jag själv har format mig till den jag är.

Jag har haft en intressant vecka när jag mött eller talat med flera starka kvinnor. Kvinnor som mött motstånd, kvinnor som hittar vägar att hantera det som händer eller har hänt. Kvinnor som är smarta, empatiska, kärleksfulla och ödmjuka inför livets prövningar.

Det är kvinnan som är trebarnsmor. Hon har mött många svårigheter i livet, fått hantera en stor sorg. Hon har problem med sin kropp och har opererats några gånger. Hon är så lyhörd, hon känner in stämningar och vi tänker så lika i mycket. Hon är rolig och får människor att skratta. Hon är en stark kvinna.

Det är kvinnan som är frånskild med ett barn. Hon har värk i sina leder men låter aldrig det hindra henne från att göra det hon vill. Hon har en vishet i sina tankar som städigt förundrar mig. Hon är full av insikt och klokskap och hon är min själasyster. Hon har verkligen fått kämpa i motvind men hon har valt att utvecklas som människa. Hon är en stark kvinna.

Det är kvinnan som har man och barn och kämpar med stora problem i sin kropp. Hon är inte stor men hennes svårigheter är stora. Men hon har alltid ett vänligt ord till sina medmänniskor, hon bär sin smärta med stor värdighet. Hon har så mycket empati och vi kan prata hur länge som helst om allt mellan himmel och jord. Hon är en stark kvinna.

Det är kvinnan som är frånskild med vuxna barn. Hon har haft sin beskärda del av svårigheter och hon har fått kämpa i livet. Hon har haft sina sorger och ledsamheter. Hon har fått fatta tuffa beslut i tuffa tider. Hon är en god och omtänksam vän och jag uppskattar verkligen hennes vänskap och sällskap. Hon är en stark kvinna.

Det är kvinnan som kan ha en tuff fasad men som är den mest omtänksamma vän jag nånsin haft. När Johnny blev sjuk så var det hon som hörde av sig varje dag med ett enkelt sms bara för att kolla att jag var ok. Det har hon fortsatt med och hon är min trygga fyr i mörka stunder. Hon har haft sin beskärda del av svårigheter men hon vet verkligen vad äkta vänskap är. Hon är en stark kvinna.

Vi har många starka kvinnor runt oss, vänner, mödrar, systrar, kollegor. Kvinnor som av olika anledningar tvingats vara starka, anpassa sig till situationer som pressat dem till det yttersta. Men de bestämde sig för att kämpa, utvecklas, bli starkare samtidigt som de blivit mjukare. Med livserfarenhet kommer ödmjukhet. 

Man inser att alla människor har sina svårigheter, sina sorger. Man förstår mitt i eländet att man har ett val i hur man reagerar och agerar. Man slutar att döma och bedöma och behandlar sina medmänniskor med respekt och empati. Man väljer att bli bättre istället för att bli bitter. Hård men mjuk, stark men mild. Starka kvinnor.

Det här är mitt liv

Någon sa att det är sunt att vara rädd för döden, det är det som håller oss vid liv. Jo det är säkert sant när man hamnar i livsfara. Men att ständigt leva i fruktan och ångest för döden - som tyvärr är oundviklig förr eller senare - kan inte vara sunt för den mentala hälsan. Jag tror det är bra att bearbeta sina känslor inför döden och förlika sig med den. 

Andra säger att sorgen går över. Det tror jag inte på. Sorg är en känsla, lika stark som glädje. Jag kan lätt minnas glada stunder och jag har lika nära till sorgen och saknaden. Däremot kan jag nog finna en ro i det faktum att jag kan känna sorg utan att det tar över och kväver glädjen.

När man går igenom de första faserna av sorg är det många olika reaktioner hos omgivningen. En del är lika ledsna som du, och det blir en styrka i sig, att sörja tillsammans och dela sorgen. En del blir praktiska och ska fixa och dona. En del håller sig undan för vad ska man säga?

Det finns inget att säga som är bra, eller rätt, eller fel. Så nu vet ni det. Ett ”åhhh” och en bamsekram är precis vad man behöver höra och känna. Alla goda råd om att tiden läker alla sår, den döde slipper lida mer, du måste fortsätta leva och ha roligt, det vill man INTE höra. Dom människorna vill man bara undvika.

En del försöker trösta och säger ”bara hör av dej om du behöver något”. Tack men när man är i sorg vet man inte vad man behöver. Man är känslomässigt tom och stum inför sina egna behov. Man vill bara gå i ide. Vakna nästa vår och höra fågelsången. Men ett tag blir man som en zombie, hasar sig fram med tom blick.

Jag är fortfarande i mitt känslomässiga ide. En emotionell dvala som började redan ett halvår innan han dog, när vi visste att han inte skulle överleva detta, när han bara blev sämre och sämre. Det är inte lätt att hitta tillbaks till sig själv efter en sån upplevelse. Jag trivs bra i mitt eget sällskap i tystnad och ensamhet men jag ger mig ut och det går allt lättare och bättre.

Jag njuter i fulla drag av att våren äntligen börjar skymta fram. Solen, ljuset, fåglarna, de första vårblommorna. Allt slår emot mig med en intensitet som aldrig förr. Jag har förstått vad som är viktigt, betydelsefullt och vad som ger mig energi. Familjen. Naturen. Frihet. 

Att inse att jag väljer mitt liv blir en styrka. Trivas på jobbet. Ha schyssta vänner. Göra saker på min fritid som jag tycker är kul. Välja bort att umgås med människor som dränerar mig på energi. Undvika drama. Alltid känna frid över mina val, aldrig ignorera den där magkänslan, för den ljuger aldrig. Då tar jag också ansvar för mig själv och hur jag mår. Jag kan inte skylla på någon annan eller på livet självt, att det är orättvist. Livet är ingen domstol med rättvist och orättvist med rättfärdiga domar och straff. Livet är livet, det enda vi har och det drabbar oss alla på olika sätt. Take it or leave it. Leva eller dö. Det finns inget annat val. Jag väljer livet. Mitt liv.

Ett evigt liv?

Påskhelg. Långledigt. En av alla dessa stunder på året när sorgen och saknaden blir mer påtaglig. Högtidsdagar, helgdagar, årsdagar. Allt som påminner om honom. Förra påsken levde han fortfarande även om han var mycket sjuk. 2016 var jag i London med min dotter och 2015 var jag och Johnny i Helsingør tillsammans med goda vänner. 

Varje speciellt tillfälle lockar fram minnen. Det är både ljuvt och sorgset. Men jag försöker medvetet att välja att minnas allt det trevliga, roliga och fina. Allt vi gjorde är ljuva minnen som jag värdesätter högt. Han gjorde mig stark för att han hjälpte mig inse vem jag verkligen är, vad jag har, vad jag kan. 

På kort tid, några få år, lyckades han hjälpa mig få tillbaks allt jag förlorat i självkänsla och självsäkerhet. Jag ser nu att det var hans stora mission i vår relation och om det inte är kärlek då vet jag inte vad. Att jag sedan fick återgälda honom med att hjälpa honom vandra den sista biten på vägen var också ren kärlek från min sida.

I år har jag fått tillbringa påsken med min familj, min mamma och pappa, min syster, min dotter och hennes pojkvän. Det är en styrka och trygghet att få vara tillsammans med nära och kära. Det är extra viktigt för mig nu. Samtidigt är det skönt att få komma hem och vara ensam en stund. Tid att tänka, tid att vila.

Johnny gillade inte science fiction, rymdfilmer, aliens och dylikt. Det gillar jag. Den senaste tiden har jag fullständigt grottat ner mig i sådana filmer och serier. Jag har ju lite att ta igen om man säger så. Tack vare Netflix kan jag streama vad jag vill av den sortens filmer. Det är avkoppling för mig.

Samtidigt tänker jag på honom. Finns han någonstans? Kan han besöka mig? Ibland kan jag höra hans tankar och kommentarer inuti mitt huvud. Är det för att jag känner honom så väl, vet undermedvetet vad han skulle säga och tycka, eller är det hans röst jag hör? 

Sådant får man väl aldrig svar på, men jag funderar på det emellanåt. Alla program på tv om andlighet, andar och kontakt med andra sidan döden tyder på en stor längtan och önskan om att livet är inte över när det är över. Att det finns en fortsättning, att det finns ett liv efter döden. Jag tror på det. Ett liv efter detta, att vår själ är energi och kan därmed aldrig förstöras, bara omvandlas.

Vi får inte svaren om döden förrän vi själva är där. Vi får inte veta meningen ned livet förrän livet är slut. Det kan vara frustrerande eller så kan man bara släppa det och låta det vara precis vad det är. Livets stora gåta. Vi måste inte veta allt, kan inte veta allt och det är okej. Det är bara att hänga med och göra det bästa av dagen idag. Det är det enda vi vet säkert att vi har.

”Oh once in your life you find someone

Who will turn your world around

Bring you up when you're feelin' down

Yeah nothin' could change what you mean to me”

(Bryan Adams)