Någon sa att det är sunt att vara rädd för döden, det är det som håller oss vid liv. Jo det är säkert sant när man hamnar i livsfara. Men att ständigt leva i fruktan och ångest för döden - som tyvärr är oundviklig förr eller senare - kan inte vara sunt för den mentala hälsan. Jag tror det är bra att bearbeta sina känslor inför döden och förlika sig med den.
Andra säger att sorgen går över. Det tror jag inte på. Sorg är en känsla, lika stark som glädje. Jag kan lätt minnas glada stunder och jag har lika nära till sorgen och saknaden. Däremot kan jag nog finna en ro i det faktum att jag kan känna sorg utan att det tar över och kväver glädjen.
När man går igenom de första faserna av sorg är det många olika reaktioner hos omgivningen. En del är lika ledsna som du, och det blir en styrka i sig, att sörja tillsammans och dela sorgen. En del blir praktiska och ska fixa och dona. En del håller sig undan för vad ska man säga?
Det finns inget att säga som är bra, eller rätt, eller fel. Så nu vet ni det. Ett ”åhhh” och en bamsekram är precis vad man behöver höra och känna. Alla goda råd om att tiden läker alla sår, den döde slipper lida mer, du måste fortsätta leva och ha roligt, det vill man INTE höra. Dom människorna vill man bara undvika.
En del försöker trösta och säger ”bara hör av dej om du behöver något”. Tack men när man är i sorg vet man inte vad man behöver. Man är känslomässigt tom och stum inför sina egna behov. Man vill bara gå i ide. Vakna nästa vår och höra fågelsången. Men ett tag blir man som en zombie, hasar sig fram med tom blick.
Jag är fortfarande i mitt känslomässiga ide. En emotionell dvala som började redan ett halvår innan han dog, när vi visste att han inte skulle överleva detta, när han bara blev sämre och sämre. Det är inte lätt att hitta tillbaks till sig själv efter en sån upplevelse. Jag trivs bra i mitt eget sällskap i tystnad och ensamhet men jag ger mig ut och det går allt lättare och bättre.
Jag njuter i fulla drag av att våren äntligen börjar skymta fram. Solen, ljuset, fåglarna, de första vårblommorna. Allt slår emot mig med en intensitet som aldrig förr. Jag har förstått vad som är viktigt, betydelsefullt och vad som ger mig energi. Familjen. Naturen. Frihet.
Att inse att jag väljer mitt liv blir en styrka. Trivas på jobbet. Ha schyssta vänner. Göra saker på min fritid som jag tycker är kul. Välja bort att umgås med människor som dränerar mig på energi. Undvika drama. Alltid känna frid över mina val, aldrig ignorera den där magkänslan, för den ljuger aldrig. Då tar jag också ansvar för mig själv och hur jag mår. Jag kan inte skylla på någon annan eller på livet självt, att det är orättvist. Livet är ingen domstol med rättvist och orättvist med rättfärdiga domar och straff. Livet är livet, det enda vi har och det drabbar oss alla på olika sätt. Take it or leave it. Leva eller dö. Det finns inget annat val. Jag väljer livet. Mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar