Vänner

Jag var på 60-årskalas igår. Vi talade mycket om vänner. Vilket nätverk vi faktiskt har. Det är släktingar och deras respektive, barndomsvänner och ungdomsvänner, resesällskap och grannar, klasskamrater och arbetskamrater, gamla polare och nya bekantskaper. Alla hade ett gemensamt - vi var vänner till jubilaren.

Jag tror att vi alla kom bra överens med varann. Kanske är det så att man väljer en viss typ av människor att umgås med, som passar ihop med mej själv och med varandra. Därmed inte sagt att vi alla var lika, absolut inte! Men ändå fanns det en samklang. Spännande!

Jag drar mig fortfarande för att ge mig ut i det sociala livet. Det är enklast att stanna hemma. Ensam. Så jag tvingar mig iväg och när jag väl är där, blir det oftast jättebra och jättetrevligt. Jag hoppas att motståndet ger med sig successivt när jag ständigt utmamar mig själv.

Jag tycker i alla fall att sorgen börjar ge med sig. Den sorgliga känslan. Men saknaden är större än på länge. Den kommer kanske också att blekna så småningom men jag tror inte den kommer försvinna helt. Det är nog som det ska vara. Klart jag saknar min partner. Min hjärtevän. Min älskade. Det är han än.

I allt detta ska jag hitta en ny väg i livet. Än känner jag mej inte ensam, jag måste nog komma fram till den punkten innan jag är redo för ett nytt förhållande. För samtidigt vet jag att jag inte vill leva ensam resten av livet. Men precis som Mr J dök upp i mitt liv helt oväntat och mitt liv fick en helt ny vändning, så kanske kanske det finns någon annan för mig där ute någonstans.

Jag har mer kärlek kvar att ge. Jag har mer saker jag vill uppleva tillsammans med någon. Jag har mer glädje och skratt att dela. Jag har mer mat att laga och bullar att baka. Sorgen har gett mig erfarenheter och ett ödmjukt sinne. Jag är en bättre version av mig själv nu, men hur många steg som återstår det vet ingen.

”Det blir ljusare igen

Det blir ljusare igen

Jag vet det är inte så det känns

Men du kan lita på en vän

Det blir ljusare igen

För varje dag blir det lättare att härda ut

Kniven som hugger, hugger lite mindre djupt

Och inte lika nära hjärtat som det högg förut

Men du, sen tar det slut

Det blir ljusare igen

Det blir ljusare igen”

(Uno Svenningsson)