Lever du ditt liv?

Jag fick en fråga av en bekant, som själv drabbats av en sjukdom men det konstaterades att det var behandlingsbart och hen var utom fara. Hen undrade hur man reagerar om man får veta att man ska dö. Vad gör man, hur tänker man?

Hen hade själv funderat mycket på det och bestämde sig för att våga fråga mig, som levt tillsammans med en man som fått just det beskedet. ”Det finns inget mer vi kan göra. Du har 3-12 månader kvar att leva”. Hur hanterar man det?

Jag tror att det är väldigt olika från person till person, men jag tror ändå att de allra flesta bestämmer sig för att leva livet till max och ta vara på varje minut. Man bryr sig inte om vad andra tycker och tänker utan man gör det som känns bra för mig, för oss, och man övervinner de svårigheter som finns.

Men när man sitter där hos överläkaren och hör henne säga att behandlingarna har inte fungerat och det finns inget annat att göra utan du blir utskriven från sjukhuset och inskriven i palliativa vården. Då blir man först chockad, sedan otroligt ledsen. Man gråter och gråter. Sen kommer en period av förnekelse. De måste ha tagit fel. Det måste finnas något annat att ta till.

Man letar kryphål och alternativa behandlingar och hur man kan komma förbi och igenom. Man vill helt enkelt inte tro att det är sant. Men allt eftersom tiden går och komplikationerna tilltar, förstår man att tiden är begränsad. Då blir varje minut, varje sekund dyrbar.

Samtidigt behövde jag som partner andrum, jag behövde känna att livet fortsätter som vanligt där utanför vårdboendet. Jag behövde mitt jobb och mina vänner. Men mest behövde jag honom och få vara tillsammans med honom. Även om det blev mer och mer vård och mindre och mindre kärleksrelation. Att få finnas där var livsviktigt även för mej.

Det första vi gjorde efter besöket hos överkaren var att boka en resa till Kanarieöarna. Palliativläkaren stirrade på oss men sedan gjorde han allt för att resan skulle bli möjlig och så trygg och säker som möjligt. Det var underbart att komma iväg på semester och glömma vardagen en stund.

Min inställning till livet har verkligen förändrats efter hans död. Jag gör inget som jag inte vill, jag gör inget bara för att vara till lags, för att det förväntas av andra. Jag följer mitt hjärta, min inre övertygelse samtidigt som jag tar chanser till att göra roliga saker, spännande saker, annorlunda saker.

Jag låter få människor ta plats i mitt liv, jag väljer noga mina närmaste vänner. Men jag är också ödmjuk inför andra människors liv och öden och kan jag hjälpa någon så gör jag det. Man får en djupare glädje över livet när man förstår att livet kan förändras i ett slag, från en dag till en annan. Ta vara på livet. Du har bara ett och du vet inte hur långt det är.

Om du själv skulle få ett besked från läkaren att du har ett år kvar att leva. Vad skulle du göra då? Vad skulle du ändra på? Vad vill du göra som du inte vågat eller prioriterat? Och den viktigaste frågan, vad hindrar dig från att göra det nu? Är det rädsla för andras åsikter? Är andras åsikter viktigare än dina egna?

Att minnas är att sakna

Ibland känns livet som en hemsk dröm och jag undrar när jag ska vakna upp. Fortfarande efter 1,5 år är det svårt att fatta att han är död och att han aldrig mer kommer tillbaks. Fortfarande väntar jag på att han ska komma hem, knacka två gånger på dörren, slita upp den och hojta ”Hallå darling, vad gör du?”

Han hade den roliga ovanan att alltid knacka två gånger och sedan öppna dörren med ett ryck. Oavsett om det var hos någon familjemedlem, en vän eller hemma hos sig själv. Om jag var hemma hos honom och han var ute ett ärende så knackade han på innan han gick in.

Jag hade väldigt roligt åt det där, men han försvarade sig med att man vet ju aldrig vad jag håller på med där inne. Han hade sina idéer, men det var också en del av hans charm. Jag saknar honom så det värker i själen. Han är med mig i mina tankar varje dag.

Nu när det är svamptider minns jag när vi två skulle ut tillsammans för första gången och plocka svamp. Han skulle visa mig sina ställen, men han hade inte varit där på flera år. Resultatet blev att han inte hittade dit och vi skojade sedan länge om att hans svampställen var så hemliga att han inte visste själv var de fanns. 

Det finns få platser och få situationer när jag inte tänker på honom eller minns någon episod med honom. Vad jag än gör och vart jag än går, finns han med mig. Jag kan höra hans kommentarer i mitt sinne, jag vet så väl vad han tyckte och tänkte, vi delade verkligen allt.

Därför blir allt så svårt. Han är borta och jag har förlorat en älskad man, en vän, en förtrogen, en partner. Vårt förhållande tog slut med hans död, men hur kan jag släppa taget om någon som jag inte vill släppa? Någon som inte gick frivilligt. En relation som fortsätter bortom döden för att känslor dör inte så lätt.

Jag kämpar med det. Att släppa taget. Kunna gå vidare med mitt liv. Kanske inleda en ny relation med någon annan man. Men hur? Så oerhört svårt. Som sångtexten säger, hur fyller man ett hål i hjärtat som är lika stort som du? Han var en intensiv person som tog plats och uppmärksamhet. Tomrummet ekar stort.

Om du kände honom får du väldigt gärna prata om honom med mej, minnas honom och berätta om händelser med honom, vad han gjorde och vad han sa. För så länge vi minns honom, delar minnen med varandra, är han inte borta, han är bara ur sikte.

Brittsommar och svampjakt

Det har varit några dagar med sol och värme, brittsommar kallar vi det. SMHI skriver att i allmänhet avses varma och soliga dagar omkring Britt/Birgittadagen den 7 oktober. Vanligtvis finns också kravet att det dessförinnan ska ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder. På engelska kallas det Indian summer.

I vilket fall så har det varit underbara dagar och jag har verkligen njutit av naturen. Svampsäsongen har kommit igång ovanligt sent och de gula kantarellerna lyser mest med sin frånvaro. Men trattkantarellerna poppar upp som svampar ur jorden och de är större och fetare än jag nånsin sett. 

Jag blir lycklig som ett barn på julafton att hitta dessa samlingar av trattisar och konstaterar nöjt att mitt svampställe är mitt och bara mitt. Men när det gäller sådan svamp får man bege sig ut i skogen, bort från stigarna och chansen att vara ensam om ställena ökar med otillgängligheten. Risken är bara att man går vilse.

Med ett lokalsinne som en nackad höna hade jag jättesvårt att hitta i skogen - och på vägarna också för den delen. GPS räddar mej på vägarna och i skogen har jag kommit på ett knep. Snitslar. Jag fick idén en gång när jag var på en spårkurs med en av mina hundar. Då använde vi snitslar för att se var spårrutan låg.

Så de första åren när jag letade svamp knöt jag små vita band i träden allt eftersom jag gick framåt. Sen följde jag bara samma spår hem och tog med mig snitslarna tillbaka. Efter några år i samma skog lärde jag mig att hitta, lärde mig kännetecken såsom en stor sten, ett kärr, en ovanlig formation av berg eller kullar. 

Nu går jag obehindrat i ”min” skog och med åren har det blivit fler skogar och fler svampställen. Hittar jag för lite svamp på ena stället åker jag till nästa. För det är ju det fina med svampar, de återkommer på samma platser år efter år. Men ibland många och ibland få. Man måste ändå alltid leta.

Jag är ingen stor svampexpert men jag plockar både gula och trattkantareller, Karl Johanssvamp och blek taggsvamp. Sen låter jag dem svettas i en varm stekpanna, tillsätter en klick smör, saltar och pepprar och sen får de svalna innan jag lägger dem i små plastpåsar i frysen. 

Jag föredrar att göra dem klara på det sättet så att det sedan bara är att ta upp en påse och göra en omelett eller en paj eller en macka. Eller kanske en sås eller en köttgryta! Vilda svampar sätter guldkant på vad som helst, särskilt med tillfreddställelsen att man plockat dom själv som extra krydda.

Inre aggressioner

Nu när valresutatet är klart är politiken mer oklar än någonsin. Ingen får majoritet och alla vill bestämma hur det ska bli. De hävdar att de vill landets bästa men bland kan man inte låta bli att undra om det faktiskt är så att makten lockar. Det är ett svårt läge i alla fall och det är bara att vänta och se hur de kan förhandla fram en parlamentarisk lösning.

Såhär i valtider pratar man mer om svenskar, svenskhet och landet lagom. Jantelagen om att inte sticka ut eller hävda sig. Inte vara för glad och inte för arg. Ha kontroll över sina känslor och undvika känslosvallningar. Vara samlad och korrekt.

Men det finns en plats där vi får utlopp för alla våra inre aggressioner. Ett sammanhang där man är arg, upprörd, skäller och beter sig illa, där man gladerligen bryter mot lagarna och låter egot styra. Jag ska komma först, jag har rätt. Ja, jag talar om trafiken.

Här kör man hetsigt, retar sig på de andra bilisterna som inte kan köra bil, tutar och blinkar och visar finget. Alla andra är idioter och man blir tokig på dom som inte blinkar, som har lokala tillämpningar på högerregeln och som kör ut precis framför mig.

På sätt och vis kan det vara skönt att få ut sig lite ilska, jag kan skälla på mina medtrafikanter som beter sig dumt, utan att ge mig till känna. Ingen hör vad jag säger så jag är säker inuti min bil. Min bil är min sköld och mitt vapen. Ett dödligt vapen faktiskt, vilket vi ofta glömmer bort.

Ja jag kan också bli irriterad på mina medtrafikanter, men oftast försöker jag vara snäll, underlätta, vara tydlig och släppa fram. Det är så många som har så fruktansvärt bråttom! De låter sin vardagsstress gå ut över bilkörningen. Farligt är det, och oftast väldigt onödigt. 

Men man ska inte underskatta den terapeutiska nyttan i att få utlopp för sina inre aggressioner. Jag tror vi behöver det. Men jag önskar att vi inte skulle bestraffa den stackare som råkar komma i vägen. Skruva upp volymen på RixFm och sjung med istället, för full hals!