Jag fick en fråga av en bekant, som själv drabbats av en sjukdom men det konstaterades att det var behandlingsbart och hen var utom fara. Hen undrade hur man reagerar om man får veta att man ska dö. Vad gör man, hur tänker man?
Hen hade själv funderat mycket på det och bestämde sig för att våga fråga mig, som levt tillsammans med en man som fått just det beskedet. ”Det finns inget mer vi kan göra. Du har 3-12 månader kvar att leva”. Hur hanterar man det?
Jag tror att det är väldigt olika från person till person, men jag tror ändå att de allra flesta bestämmer sig för att leva livet till max och ta vara på varje minut. Man bryr sig inte om vad andra tycker och tänker utan man gör det som känns bra för mig, för oss, och man övervinner de svårigheter som finns.
Men när man sitter där hos överläkaren och hör henne säga att behandlingarna har inte fungerat och det finns inget annat att göra utan du blir utskriven från sjukhuset och inskriven i palliativa vården. Då blir man först chockad, sedan otroligt ledsen. Man gråter och gråter. Sen kommer en period av förnekelse. De måste ha tagit fel. Det måste finnas något annat att ta till.
Man letar kryphål och alternativa behandlingar och hur man kan komma förbi och igenom. Man vill helt enkelt inte tro att det är sant. Men allt eftersom tiden går och komplikationerna tilltar, förstår man att tiden är begränsad. Då blir varje minut, varje sekund dyrbar.
Samtidigt behövde jag som partner andrum, jag behövde känna att livet fortsätter som vanligt där utanför vårdboendet. Jag behövde mitt jobb och mina vänner. Men mest behövde jag honom och få vara tillsammans med honom. Även om det blev mer och mer vård och mindre och mindre kärleksrelation. Att få finnas där var livsviktigt även för mej.
Det första vi gjorde efter besöket hos överkaren var att boka en resa till Kanarieöarna. Palliativläkaren stirrade på oss men sedan gjorde han allt för att resan skulle bli möjlig och så trygg och säker som möjligt. Det var underbart att komma iväg på semester och glömma vardagen en stund.
Min inställning till livet har verkligen förändrats efter hans död. Jag gör inget som jag inte vill, jag gör inget bara för att vara till lags, för att det förväntas av andra. Jag följer mitt hjärta, min inre övertygelse samtidigt som jag tar chanser till att göra roliga saker, spännande saker, annorlunda saker.
Jag låter få människor ta plats i mitt liv, jag väljer noga mina närmaste vänner. Men jag är också ödmjuk inför andra människors liv och öden och kan jag hjälpa någon så gör jag det. Man får en djupare glädje över livet när man förstår att livet kan förändras i ett slag, från en dag till en annan. Ta vara på livet. Du har bara ett och du vet inte hur långt det är.
Om du själv skulle få ett besked från läkaren att du har ett år kvar att leva. Vad skulle du göra då? Vad skulle du ändra på? Vad vill du göra som du inte vågat eller prioriterat? Och den viktigaste frågan, vad hindrar dig från att göra det nu? Är det rädsla för andras åsikter? Är andras åsikter viktigare än dina egna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar