Vänner i livet

Just nu går det runt ett meddelande på Facebook att man bara ser 25 vänner och att om man kommenterar det inlägget så förändrar man de nya algoritmerna. Det är till viss del sant. Men inte helt. Facebook kan visa 1500 inlägg åt gången men den väljer ut de som verkar mest intressanta. Inlägg från familj och de vänner som du oftast interagerar med, dvs gillar eller kommenterar.

De prioriterar också inlägg som har bild eller film men nedgraderar inlägg som uppmanar andra att tagga någon annan eller dela ett inlägg. Om du inte gillar eller kommenterar en väns inlägg på 90 dagar kommer den vännen att nedgraderas. Det är alltså upp till dej att hålla koll på dina vänner, då kan du ha 150 vänner i ditt flöde åt gången. Mer tror jag inte heller man orkar läsa.

Problemet är ju egentligen mitt eget. Jag har flera hundra kontakter på Facebook och jag har inte tid att följa alla. I verkliga livet har jag kanske fem riktigt nära vänner och ett 20-tal som jag umgås med regelbundet. Mer finns det liksom inte utrymme för. Jobbar man nästan heltid och har någon hobby och ett föreningsliv, eller i mitt fall en kyrka, så räcker det.

Man hinner ju inte ens sakna de vänner på Facebook som man inte längre ser i sitt flöde. Gör man det, så är det ju bara att söka upp deras profil och skriva en hälsning. Då aktiverar man kontakten igen - för 90 dagar... så det är väl inte så konstigt att du bara ser 25 vänner, för det är ju de som du har tätast kontakt med, förmodligen också i det verkliga livet.

För Facebook är ju ändå bara en digital verklighet. I verkliga livet ser jag till att hålla kontakt med de vänner som betyder något. Ibland kan det gå långa tider, men man vet ändå att vänskapen består. Andra pratar man med varje vecka och mina gamla krassliga föräldrar ringer jag varje dag, bara för att höra att allt är okej. 

Annars kan Facebook också vara en bra kanal till att hitta gamla vänner som man tappat bort under livets gång. Man byter jobb eller bostadsort och man lovar att hålla kontakten med de gamla vännerna. Men så kommer det nya vänner och tiden räcker helt enkelt inte till. Men man ska inte ha dåligt samvete för det.

Vänner kommer och går i våra liv. En del är till stor hjälp och glädje under en period men så går man vidare in i en ny säsong och andra människor kommer in och får betyda mycket. Det betyder inte att de gamla vännerna är värdelösa, det betyder bara att man behöver varann under olika omständigheter och alla människor kommer inte finnas kvar hela livet. Men vissa gör det.

Familj och släkt har man alltid, oavsett om man kommer överens eller inte. Man man kan faktiskt välja att umgås mer eller mindre med dem, precis som med vänner som man upplever tar en massa energi och uppmärksamhet utan att ge något tillbaka. En relation behöver innehålla både givande och tagande för att bli värdefull i längden. När man berikar varandras liv blir man betydelsefull.

Det är inte antal år man känt varann som är avgörande för vänskapens betydelse. Jag har vänner från lågstadiet och jag har vänner från olika perioder i livet och nyfunna vänner. De betyder olika mycket för mig på olika sätt. Det är inte en självisk handling att välja mina nära vänner, det är kärleksfullt mot mig själv och andra. 

Om jag låter mej uppslukas av de som bara vill ha uppmärksamhet, hjälp och tjänster kommer jag inte bli lycklig. Visst kan jag hjälpa människor, absolut, men de som är mina närmsta vänner är de jag har intelektuellt och emotionellt utbyte av. Jag är glad och tacksam äver mina närmaste vänner.

Att ha en handfull människor i mitt liv som jag kan lita helt på, som jag kan ringa mitt i natten och som vet att de kan lita på mej, det är en rikedom. Det är inte självklart att man har det. Att ha en vän kräver att jag är en vän. En vänskapsrelation innebär engagemang och delaktighet. Men det är så givande och helt ovärderligt!

Glädje & sorg

Man måste vara glad för att orka vara ledsen. Att sörja är inte att ständigt gå i svart och ha tårar i ögonen. Det finns många olika sätt att hantera sin sorg. Jag tror jag har funnit min väg, men den har inte varit rak och inte heller enkel. Många säger att jag är stark men det känns inte så. Jag känner mej skör men jag brukar kunna ta en sak i taget.

Jag är bra på att fokusera på en sak och inte låta känslorna dra iväg med mej. Sorgen finns där hela tiden och min styrka är i så fall att kunna välja när jag låter sorgen ta plats och när den får ta en underordnad position. Jag koncentrerar mig på att leva i nuet, att inte stanna i dåtid eller låta framtidens ovisshet skapa oro och osäkerhet.

Jag har blivit duktig på att leva här och nu, att ta en dag i taget, en sak i taget. Det gör livet mer hanterbart när man tänker så. Att sväva ut i alla ”tänk om...” ”varför” eller ”jag önskar...” leder ingenstans, förutom till frustration och förtvivlan. Dit vill jag inte gå så jag gör ett medvetet val att inte ge näring till dessa tankar.

Jag måste bestämma mig för att inte ställa frågor som inte kan besvaras. Jag vilar i vetskapen om att vardagen rullar på, att varje dag har nog av sina egna bekymmer och att jag får kraft inifrån för att klara av dagen idag. I morgon tar vi itu med i morgon. Man klarar mer än vad man tror och det är avgörande att bearbeta, processa och hitta vägar vidare.

Det handlar mycket om min grundinställning till livet och min grund i mig själv. Att vad som än händer så har jag en stark rot som håller mig kvar på marken. Jag har en genuin tro på livet, på att goda saker kan hända även om dåliga saker också händer. Själva naturen har en urkraft att utjämna. Lågtyck och högtryck jagar varandra över jorden. Ett hål i marken fylls av vatten och bråte som vinden sveper fram. 

Är jag ledsen kan jag också vara glad. Det ena utesluter inte det andra. Båda känslorna får plats och behöver få utrymme. Vi kanske är tredimensionella på utsidan men på insidan har vi ett oändligt antal dimensioner. Det gäller bara att våga utforska dem och släppa fram dem. Det som inte skadar eller sårar andra är gott. 

Vi har alla en inre känsla, eller röst om man så vill, som visar oss vägen. En magkänsla, en övertygelse i hjärtat som vi borde lyssna till och följa. Vårt inre ljuger inte för oss, men vi måste lära oss att uppfatta vad vi känner. Man kan argumentera med sig själv och förneka sina innersta känslor men gång på gång märker man att man borde lyssnat. 

När man vågar lyssna inåt och verkligen känna efter, blir man allt bättre på att uppfatta de där uppmaningarna. Man blir mer i harmoni med sig själv och man förstår att livet kan vara svårt, orättvist kanske men det är inte bara jag. Alla har sina motgångar, sina svårigheter att hantera och övervinna. Ska jag växa eller ge upp? 

Det är hur jag hanterar livet och allt som händer som formar mej som människa. Jag kan inte skylla ifrån mej på omständigheter eller vad andra har gjort eller bestämt. Jag har mitt eget ansvar och mina val avgör riktningen på mitt liv. Att säga ja eller nej. Att inte svara är att ge makten till någon annan.

Sorgen har gett mej klarhet och en beslutsamhet. Jag finner mej inte i vad som helst, jag tar inte emot det jag inte vill ha bara för att det är någon som vill ge det till mej. Jag vet vad jag vill och inte vill. Jag har blivit bättre på att urskilja det dåliga från det som är bra, även när det försöker dölja sig.

Å ena sidan önskar jag att jag aldrig skulle behöva gå igenom det jag har fått göra, å andra sidan är jag tacksam för allt jag har lärt mig. Jag har fått uppleva en kärlek som inte alla får ynnesten att få. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och mitt inre tack vare förlusten och sorgen. 

Jag kan inte önska mer tid tillsammans med honom för han är borta. Det vi hade var alldeles för värdefullt för att grumlas av negativa tankar och känslor. Det vi hade tillsammans var unikt och jag är priviligierad att ha upplevt detta. Det sätter en standard för mitt framtida liv och nu vet jag så mycket mer om kärlek och omtanke. En kunskap som kommer forma min framtid.

Den digitala världen för hela livet

Man märker att man börjar bli gammal när man studerar sina internetvanor. Jag var med när internet blev tillgängligt för alla. Jag har sett Facebook födas, det var 2004, Instagram, som kom igång 2010, och andra sociala appar. På 1990-talet började det med chat-rooms. Du kunde gå online, välja inrikting eller intresseområde och söka efter en chat som passade.

Där fanns det människor från hela världen och man hamnade i en gigantisk grupp-chat. Med tiden fick man ”vänner” som man chattade med ofta och man kunde bestämma tid när man skulle chatta nästa gång. En av dessa personer, Eve från Singapore, är fortfarande min vän, men nu på Facebook.

Man kan säga att man blev en typ av brevvänner, som man hade i sin barndom. Vi chattade och vi kunde även mejla varann. Skrev långa berättelser om våra liv och jämförde de sociala sammanhang som vi levde i. Jag har alltid älskat att skriva, från skolans uppsatsskrivning till chattar, mail och nu min blogg som du läser nu. 

Senare blev dessa intressegrupper websidor och man fortsatte med sina gemensamma intressen och kommunicerade där. Facebook blev inte populärt direkt för den stora allmänheten. Jag gick med i februari 2008 så det är ändå en lång tid nu, över tio år och en del av min vardag. Här har jag hittat vänner från min barndom och ungdom, klasskamrater, arbetskamrater, gamla pojkvänner och vänner med gemensamma intressen. 

Det är spännande att vara med om den digitala utvecklingen, jag är nyfiken på allt som händer i den världen även om jag inte längre hoppar på allt. Vissa saker tillhör de unga, där jag tycker att vi ”gamlingar” inte hör hemma. Vissa saker tycker jag att de ska få ha ifred och det kan bli lite larvigt när medelålders leker tonåringar.

Nu är det istället andra appar som är viktiga, förutom Facebook och Instagram, som är de gamla godingarna. Det är vår tids lägereldar där man delar sina berättelser. Internetbanken är ju ett måste, liksom swish och för min del ICA-appen. Där skriver jag mina inköpslistor och ser veckans extrapriser. Jag har inte mycket spel utan mer information.

Kartor, väder, nyheter, Readly (tidningar) och Netflix (filmer och serier). Mailen är ju smidig att ha som app och parkeringsappar, som är lite olika för olika städer. Anteckningar är också en app jag använder flitigt, som en liten anteckningsbok för det jag behöver komma ihåg eller tankar och idéer som jag kanske har användning av senare.

Kalendern är helt ovärderlig. Där noterar jag allt jag behöver komma ihåg och bokar in. Mitt närminne har blivit sämre... När jag fyllde 50 upptäckte jag appen birthdays och där kan man spåra vänner och bekantas födelsedagar. Nu senast har jag fått en ny app i mitt kartotek - gravar.se - ja det om något visar väl att nu är man gammal...

Där kan man söka efter avlidna släktingar och vänner och få reda på var de är begravda. Förutom att leta efter vänners högtidsdagar kan man alltså söka efter de dödas sista vilorum, och även deras födelsedag och dödsdag. Ju fler personer man har på den andra sidan, ju mer intressant blir sådan information.

Jag är inte lika ivrig att följa de senaste trenderna, jag är ganska nöjd med att hantera det jag gör. Men samtidigt är jag inte främmande för att ta in information om nyheter i den digitala världen, samtidigt som jag sållar mycket hårdare nu än förut. Kanske för att jag blivit äldre, kanske för att det finns så mycket att man helt enkelt måste välja.

Det är nog en sammanfattning av livet som helhet. Att kunna selektera vad som är viktigt och relevant för mig. Välja det som är viktigt för mig, inte bara det som är trendigt eller viktigt för andra. Vad värdesätter jag, vad är betydelsefullt i mitt liv? Vad tillför mervärde och vad kommer bara stjäla min energi och uppmärksamhet? 

Döden gör livet mer levande

Allhelgonahelg. Den vecka på året när vi faktiskt vågar prata om döden. Annars är det oftast ett ämne som är tabu. Men nu pratar vi om våra nära och kära som dött, vi besöker deras gravar och vi tänder ljus till deras minne. Det är fint. Men för oss som förlorat den vi älskar är det inte en tradition en gång om året. För oss är det varje vecka, varje dag.

Jag går till hans grav varje vecka, sätter ner en röd ros och så tänker jag mina tankar för veckan. Ibland är jag tacksam, ibland är jag arg, ofta ledsen och alltid med en stor saknad i mitt hjärta. Men denna helg är ändå något extra. Döden gör sig påmind med både halloween och allhelgona. Halloween med makaber smaklöshet och allhelgona med respektfull vördnad.

Jag har sett fram emot helgen med blandade känslor. Sorg över att besöka hans grav på fredagskvällen istället för att fira in helgen tillsammans med mat och mys. Jag kan ibland känna ett styng av avund mot de som åker hem till sin partner efter jobbet på fredagen. Jag vill ropa till dem att uppskatta varann mer medan de har chansen.

Men samtidigt har jag sett fram emot helgen då jag fått vara tillsammans med hans barn med familjer, hans bror med fru och inte minst min vänskap med hans fd fru. I henne har jag fått en vän, en anförvant och ett stöd. Hon fanns med hela tiden genom hans sjukdom, och hon finns med nu som min vän. Det är en fantastisk styrka att kunna se och vilja varandras bästa. 

Det är inget självklart att jag får fortsätta ha en relation med hans familj och släktingar. Vi var inte gifta och de har inga förpliktelser mot mig. Men vi har delat svåra stunder tillsammans och jag tror att det skapar band som inte kapas så lätt. Sen tror jag också att de vet att jag ville verkligen det bästa för honom och jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa och stötta.

Jag har läst flera artiklar och texter denna veckan om sorg och dödsfall. I stort sett alla anhöriga har gjort samma erfarenhet. Att komma nära döden gör livet mer levande. Man omvärderar sitt liv och man ändrar sina prioriteringar. Man blir mer ödmjuk inför andra människor och mindre fördomsfull. Man inser att det är relationer och upplevelser som är det som betyder något i längden.

Nu är helgen över och jag är trött. Det tar på krafterna med alla dessa känslor. Jag är både ledsen och glad, tacksam och sorgsen, tom och uppfylld. Så mycket motstridiga känslor som kan rymmas i ett sinne samtidigt. Men mest är jag tacksam. Det finns så mycket som är bra.

Jag är frisk och stark. Jag har min familj och hans familj. Jag har många fina vänner. Jag har ett bra jobb med bra arbetskamrater. Jag hade glädjen att vara hans och han var min. Varje minut med honom vårdar jag som dyrbara minnen. Jag gav allt jag kunde och fick lika mycket tillbaka. Jag blir aldrig mer den samma och det är jag honom evigt tacksam för ❤️

Jag går till sängs och på min sovtröja står texten: Surround yourself with happy thoughts.