Livets alla val

Varje händelse i våra liv formar oss till de människor vi är. Både medgång och motgång, alla upplevelser vi har breddar våra erfarenheter. Det är upp till oss vad vi gör med det. Vill vi lära oss och gå vidare starkare och klokare eller stannar vi upp och fastnar i självömkan och besvikelse? 

Alla vill inte inse att vi faktiskt har ett val. Vad man än tycker om det som hänt så väljer vi, medvetet eller omedvetet, vad vi gör med den erfarenheten. Vi väljer vad vi fokuserar på och vad som ska få påverka vår framtid. 

Blev jag retad i skolan kan jag antingen hysa agg till mobbarna resten av livet eller bestämma mig för att andras åsikter om mej är inget som ska få styra mitt liv och mina val. Hade jag en dålig chef kan jag antingen dras ner i min självkänsla eller se mitt värde och söka ett annat jobb.

Drabbas jag av sjukdom kan jag antingen förbanna eller acceptera mitt öde. Samma sak om någon nära dör, det är en process att gå igenom men en nyckel är att förstå att jag inte är staffad eller förföljd av otur. Livet drabbar oss alla, på olika sätt, olika hårt, men saker händer och ingen är speciellt utvald för motgångar.

Livet är inte rättvist, svårigheter slår ner var som helst när som helst som en blixt från klar himmel. Oavsett vad vi tycker om det, är det ändå vårt jobb att hantera det. Det är värt omaket att ta itu med våra reaktioner och låta det forma oss till en bättre människa.

Jag är den jag är idag på grund av och tack vare allt som hänt mej. Många saker har varit fina, jag har lärt mig att älska och att bli älskad, jag har lärt mig betydelsen av vänskap, jag har lärt mig att uppskatta det enkla i livet, sådant som alltid finns runt omkring mig. 

Andra saker har varit och är svåra. Men det är som det är och istället för att förbanna mörkret kan man försöka se ljuset, det lilla ljus som tränger sig ut ur sprickorna i spillrorna. Man kan inte värja sig från livet för alltid. Förr eller senare kommer det ikapp.

Bara för att jag förstår att jag behöver ta itu med känslor är det inte enkelt att göra det. Jag brottas med saker och ibland känns det som att vada i gyttja. Men jag väljer att inte stå kvar och sjunka allt djupare, jag fortsätter framåt. Sakta, sakta, på vingliga ben, men jag rör mig åt något håll i alla fall.

Om jag skulle upptäcka att jag valt fel riktning, kommer det alltid dyka upp en ny väg förr eller senare. Det är aldrig för sent att byta riktning när man upptäcker att man vill någon annnan stans. Modet kan svika, men möjligheten finns.

Jag har också fått lära mig att ha tålamod med mig själv och inte vara så hård mot mig själv. Mina egna tillkortakommanden kan vara svåra att hantera när jag vet vad jag borde göra och kan göra men ändå gör jag det inte. Ibland räcker inte orken till, eller inspirationen, eller tålamodet.

Då är det okej att bryta ihop och ta en time out. Bara man inte stannar kvar där resten av livet. Inte trycka på pausknappen och aldrig mer trycka på play. Livet kommer kanske inte bli som jag tänkt mig men det kan bli bra ändå.

Var dig själv

Jag som är empat tar gärna obehag eller besvärligheter för någon annans välbefinnande. Jag gör allt jag kan för min familj och mina vänner för att de ska ha det bra, och jag tycker valet är lätt. För mej kommer det helt naturligt och spontant utan större eftertanke. 

Jag gör gärna det lilla extra och jag gläds innerligt när jag kan göra någon annan glad och nöjd. Det är sådan jag är och jag känner verkligen inte att jag ”uppoffrar” mej för någon annan. Meningen med livet är väl att man bejakar sin personlighet, sina talanger, och försöker göra sin lilla del av världen till en bättre plats.

Alla är vi olika med olika fallenhet för saker och jag är övertygad om att om vi verkligen vågar leva ut det så blir både vi själva och vår omgivning lyckligare. Vi människor kompletterar varann som instrument i en orkester.

Alla ska inte spela bastuba, det blir ingen orkester. Olika instrument har sin egen klang och bidrar med sin röst till konserten. En del är lågmälda, andra dundrande, en del är svaga och andra starka. Ett ackord består av många olika toner. Tillsammans blir det harmoni.

Inte heller ska pianisten spela xylofon samtidigt eller trummisen spela oboe. Var och en spelar sitt instrument, fokuserar på det och hoppas att de andra gör sin del. Jag kan inte göra andras uppgifter samtidigt som jag sköter mina egna. Då blir det bara kakafoni.

Det kan vara lätt att bli irriterad på de som inte tänker som jag. De som undviker en medmänniska som har det svårt, de som håller sig borta från en vän i nöd, sorg eller sjukdom för att de inte vet vad de ska säga eller göra. De känner sig osäkra och kanske till och med skrämda.

Men de har sina rädslor att ta itu med och de har andra kvaliteter som de tillför gott med på sitt sätt i de situationer de känner sig bekväma med. Om jag inte tycker eller tänker som de, så får jag helt enkelt bara lämna det därhän och inse att det inte är min sak att fixa. 

När min hjärtevän blev sjuk så var det vänner som slutade höra av sig och inte kom på besök. De kände att de inte visste hur de skulle bete sig eller vad de skulle säga när de träffade någon som man visste snart skulle dö. 

De försökte undvika det oundvikliga, de klarade inte av att hantera så svåra känslor så de valde att gå undan. Men det finns ingen enkel väg förbi smärtan. Man behöver se den, konfrontera den och ta itu med den.

Först då kan jag bli starkare, när jag först vågar vara svag. När jag ser att jag går inte under av att vara ledsen, förtvivlad, rädd eller hjälplös. Jag går inte under, jag går igenom. På andra sidan är jag förändrad, förbättrad, förvandlad.

Jag behöver inte kunna göra eller säga de rätta sakerna, jag behöver bara vara modig nog att vara mig själv. Jag bidrar med den jag är i situationerna jag möter och det är nog. Vänd inte ryggen åt det som känns besvärligt, gör det lilla du kan. Det räcker.

Vad säger du och hur säger du det?

Det finns olika sätt att säga något. Man kan säga det vänligt, ödmjukt, argt, spydigt eller överlägset. Man kan säga sin åsikt samtidigt som man ber om ursäkt för att man tycker så, eller så kan man säga det bestämt utan att bry sig om att man förolämpar någon. Man kan presentera sin åsikt som fakta eller som en idé.

Att bemöta andra med hänsyn och respekt tycker jag är en grundläggande inställning. Att man lyssnar lika mycket som man pratar för att skapa en dialog. Kanske tycker jag att jag vet det bästa sättet att göra något, men någon annan har säkert något annat sätt som funkar lika bra.

Får man ett bra resultat är vägen dit inte lika viktig. Men det finns alltid människor som blir irriterade på att man inte gör som de brukar göra eller alltid har gjort. Då kan de fälla en dräpande kommentar och få dej att känna dej som en idiot. Det är ingen bra känsla.

Men om man kan hejda sig ett ögonblick och tänka efter innan man säger något. Kommer det jag ska säga att göra gott? Kommer det tillföra något konstruktivt? Är det sant eller bara min egen sanning? Det kanske bara är för min egen skull jag vill säga det.

En del människor har ett inre tvingande behov av att alltid få säga sin åsikt, även om det sårar den andre. Då gäller det att hålla huvudet kallt och förstå att det handlar mer om dem än om dig. 

Det gäller även de personer som du kan möta i din vardag, kanske på jobbet, som är oresonligt arga och upprörda. Det är förmodligen inte dej de är frustrerade över, utan något annat i deras liv och du råkade bara komma i vägen. En del måste få lufta sina känslor och de har ingen annan.

Visst är det viktigt att få säga vad man tycker och tänker, men för den skull är det inte okej att gå till angrepp mot en annan människa. Vi har alla rätten och friheten att tycka och tänka vad vi vill. Men vi kan inte begära att andra ska förstå.

Vi har ett ansvar gentemot andra människor att inte slå ner modet på dem. Tänk vilken vacker värld det skulle vara om vi alla kunde behandla varann med respekt och försöka uppmuntra och styrka varann. Vi är alla bara människor och förhoppningsvis gör vi alla så gott vi kan. 

Att stanna upp en kort minut och tänka efter. Vad gör det om 100 år? Då är det många strider vi kan lägga ner direkt. Å andra sidan kan det finnas saker som är värt att strida för, sådant som verkligen kan påverka vår framtid. 

Men att varan som är på extrapris är slut är inget att bråka om. Eller att en familjemedlem inte städar likadant som jag gör eller att någon har lämnat en kaffemugg på bänken i fikarummet. Det finns annat som verkligen betyder något som vi kan ifrågasätta. Att välja sina strider tyder på vishet. Eller som min pappa brukar säga: Alla sätt är bra utom de dåliga.

Den personliga sorgen

Jag pratade med en kvinna som förlorat sin man. Hon var lite äldre så hon och hennes make hade haft ett långt liv tillsammans. Men självklart var sorgen och saknaden stor. Vänner till henne hade tröstat henne med att när sorgeåret har gått så känns det bättre.

Då har man upplevt alla högtidsdagar och helgdagar en gång ensam. Jag skakade sakta på huvudet och sa att tyvärr så är det inte så enkelt. Sorgen ändrar visserligen karaktär allt eftersom tiden går, men saknaden finns kvar.

Jag inser att människor säger tröstande ord för att visa omsorg och vänlighet. Att om bara ett år har passerat så gör sorgen det med. Att tiden läker alla sår. Dessa människor har ingen aning om vad de pratar om.

Tiden hjälper oss att hantera våra känslor, få perspektiv, men att tiden passerar är ingen garanti i sig själv att allt blir bra per automatik. Sen är det ju också så att vi hanterar vår sorg på olika sätt. Men hantera den måste man.

Den gamla damen såg lite bestört ut över min respons, samtidigt som hon visste att jag faktiskt vet vad jag talar om. Livet är inte alltid enkelt och sorgen följer inga mallar. Saknaden får man helt enkelt lära sig att leva med.

Bara för att en människa slutar att existera i livet, försvinner de inte från våra tankar, känslor och minnen. Jag tror inte heller det är meningen. Jag vill inte radera ut min älskade ur mitt sinne, han är för alltid en del av mitt förflutna och har format mig till den jag är idag.

Vi är alla summan av våra upplevelser och hur vi reagerar och agerar på dem. Vi behöver kunna omfamna allt som hänt, både gott och ont, för det har format oss till de människor vi är idag. En del lär sig av det och försöker använda det i vårt framtida liv.

Andra stänger inne allt som är jobbigt och försöker lägga locket på. Men jag är säker på att förr eller senare pyser det över. Antingen i våra känslor eller våra handlingar. För en del blir smärtan rent fysisk. 

Jag jobbar själv med att låta sorgen bli färdig med mig, även om jag verkligen känner mig färdig med den. Jag vill att allt ska kännas bra men riktigt så enkelt får man det inte att hända. Inte utan att förtränga saker som är svåra.

Men om man tar fram alla spöken i ljuset så blir de mindre skrämmande. Låter man dem leva i en undanskymd vrå blir allt bara mer skrämmande och hotfullt. Det rubbar min harmoni. Låt känslorna komma upp, komma fram, belys dem och bekräfta dem att de finns.

Då blir de också lättare att analysera och ta itu med. Saker som göms undan har en förmåga att dyka upp när man minst anar det, eller helst av allt inte önskar känna. Men jag i alla fall vill bli en bättre människa både på grund av och tack vare allt som hänt. Jag vill bevara mitt hjärta mjukt och varmt.