Var dig själv

Jag som är empat tar gärna obehag eller besvärligheter för någon annans välbefinnande. Jag gör allt jag kan för min familj och mina vänner för att de ska ha det bra, och jag tycker valet är lätt. För mej kommer det helt naturligt och spontant utan större eftertanke. 

Jag gör gärna det lilla extra och jag gläds innerligt när jag kan göra någon annan glad och nöjd. Det är sådan jag är och jag känner verkligen inte att jag ”uppoffrar” mej för någon annan. Meningen med livet är väl att man bejakar sin personlighet, sina talanger, och försöker göra sin lilla del av världen till en bättre plats.

Alla är vi olika med olika fallenhet för saker och jag är övertygad om att om vi verkligen vågar leva ut det så blir både vi själva och vår omgivning lyckligare. Vi människor kompletterar varann som instrument i en orkester.

Alla ska inte spela bastuba, det blir ingen orkester. Olika instrument har sin egen klang och bidrar med sin röst till konserten. En del är lågmälda, andra dundrande, en del är svaga och andra starka. Ett ackord består av många olika toner. Tillsammans blir det harmoni.

Inte heller ska pianisten spela xylofon samtidigt eller trummisen spela oboe. Var och en spelar sitt instrument, fokuserar på det och hoppas att de andra gör sin del. Jag kan inte göra andras uppgifter samtidigt som jag sköter mina egna. Då blir det bara kakafoni.

Det kan vara lätt att bli irriterad på de som inte tänker som jag. De som undviker en medmänniska som har det svårt, de som håller sig borta från en vän i nöd, sorg eller sjukdom för att de inte vet vad de ska säga eller göra. De känner sig osäkra och kanske till och med skrämda.

Men de har sina rädslor att ta itu med och de har andra kvaliteter som de tillför gott med på sitt sätt i de situationer de känner sig bekväma med. Om jag inte tycker eller tänker som de, så får jag helt enkelt bara lämna det därhän och inse att det inte är min sak att fixa. 

När min hjärtevän blev sjuk så var det vänner som slutade höra av sig och inte kom på besök. De kände att de inte visste hur de skulle bete sig eller vad de skulle säga när de träffade någon som man visste snart skulle dö. 

De försökte undvika det oundvikliga, de klarade inte av att hantera så svåra känslor så de valde att gå undan. Men det finns ingen enkel väg förbi smärtan. Man behöver se den, konfrontera den och ta itu med den.

Först då kan jag bli starkare, när jag först vågar vara svag. När jag ser att jag går inte under av att vara ledsen, förtvivlad, rädd eller hjälplös. Jag går inte under, jag går igenom. På andra sidan är jag förändrad, förbättrad, förvandlad.

Jag behöver inte kunna göra eller säga de rätta sakerna, jag behöver bara vara modig nog att vara mig själv. Jag bidrar med den jag är i situationerna jag möter och det är nog. Vänd inte ryggen åt det som känns besvärligt, gör det lilla du kan. Det räcker.