Den personliga sorgen

Jag pratade med en kvinna som förlorat sin man. Hon var lite äldre så hon och hennes make hade haft ett långt liv tillsammans. Men självklart var sorgen och saknaden stor. Vänner till henne hade tröstat henne med att när sorgeåret har gått så känns det bättre.

Då har man upplevt alla högtidsdagar och helgdagar en gång ensam. Jag skakade sakta på huvudet och sa att tyvärr så är det inte så enkelt. Sorgen ändrar visserligen karaktär allt eftersom tiden går, men saknaden finns kvar.

Jag inser att människor säger tröstande ord för att visa omsorg och vänlighet. Att om bara ett år har passerat så gör sorgen det med. Att tiden läker alla sår. Dessa människor har ingen aning om vad de pratar om.

Tiden hjälper oss att hantera våra känslor, få perspektiv, men att tiden passerar är ingen garanti i sig själv att allt blir bra per automatik. Sen är det ju också så att vi hanterar vår sorg på olika sätt. Men hantera den måste man.

Den gamla damen såg lite bestört ut över min respons, samtidigt som hon visste att jag faktiskt vet vad jag talar om. Livet är inte alltid enkelt och sorgen följer inga mallar. Saknaden får man helt enkelt lära sig att leva med.

Bara för att en människa slutar att existera i livet, försvinner de inte från våra tankar, känslor och minnen. Jag tror inte heller det är meningen. Jag vill inte radera ut min älskade ur mitt sinne, han är för alltid en del av mitt förflutna och har format mig till den jag är idag.

Vi är alla summan av våra upplevelser och hur vi reagerar och agerar på dem. Vi behöver kunna omfamna allt som hänt, både gott och ont, för det har format oss till de människor vi är idag. En del lär sig av det och försöker använda det i vårt framtida liv.

Andra stänger inne allt som är jobbigt och försöker lägga locket på. Men jag är säker på att förr eller senare pyser det över. Antingen i våra känslor eller våra handlingar. För en del blir smärtan rent fysisk. 

Jag jobbar själv med att låta sorgen bli färdig med mig, även om jag verkligen känner mig färdig med den. Jag vill att allt ska kännas bra men riktigt så enkelt får man det inte att hända. Inte utan att förtränga saker som är svåra.

Men om man tar fram alla spöken i ljuset så blir de mindre skrämmande. Låter man dem leva i en undanskymd vrå blir allt bara mer skrämmande och hotfullt. Det rubbar min harmoni. Låt känslorna komma upp, komma fram, belys dem och bekräfta dem att de finns.

Då blir de också lättare att analysera och ta itu med. Saker som göms undan har en förmåga att dyka upp när man minst anar det, eller helst av allt inte önskar känna. Men jag i alla fall vill bli en bättre människa både på grund av och tack vare allt som hänt. Jag vill bevara mitt hjärta mjukt och varmt.