I kristider ser vi det sämsta och det värsta hos folk. Nu i virus-tider i allmänhet och Corona-skräck i synnerhet visar många sin mest själviska sida. Man bunkrar livsmedel och förbrukningsartiklar i parti och minut.
Bara jag får... bara jag klarar mej... man länsar hyllorna i butiken, köper tio gånger mer än man behöver och de äldre och svagare som inte kan släpa hem kasse efter kasse, ja de blir utan. För butikerna hinner inte fylla på i samma takt som det köps.
Det är ingen brist på varor! Butikerna får leverans på leverans men som läget är nu hinner de inte fylla på i jämn takt. Folk beter sig som om det vore tredje världskriget i antågande. Det är tragiskt att se hur kortsynt och egoistiskt man tänker.
Visst ska man respektera myndigheternas anvisningar med extra god hygien, stanna hemma vid förkylningssymtom och inte besöka personer i riskgrupperna för närvarande. Ett telefonsamtal är bättre. Inte hälsa i hand eller kramas.
Man kan bära viruset utan att veta om det. De allra flesta som är normalt friska och krya klarar denna infektion utan problem. Jag blir irriterad på den domedagsstämning som råder på sociala media. Man skapar masshysteri genom att dela bilder på folk som bunkrar tex toapapper. Gör dom det måste jag nog också göra det...
Det blir så tråkigt när människor hävdar sin rätt till saker och ting, särskilt på bekostnad av andra. Det mest tydliga exemplet nyligen är paret som efter tre år fick tillbaks vårdnaden av sin dotter, trots många varningsklockor.
De hävdade sin rätt och fick också rätt i domstol. Det slutade med att de dödade barnet när de fick tillbaks henne. Barnet hade en bra fosterfamilj som tagit hand om henne men det hjälpte inte. Jag anser att ha barn är ingen rättighet, det är en förmån.
En fosterfamilj vet villkoren när de tar hand om någon annans barn, men att bli tvingad att lämna tillbaks ett barn till de biologiska föräldrarna, som har uppenbara problem, det måste vara fruktansvärt.
Fosterfamiljer investerar alla sina känslor och sitt engagemang i någon annans barn, vars biologiska föräldrar inte klarar av sitt föräldraskap. Fosterfamiljerna är värda all heder och respekt i deras uppgift och de har förstått det här med att ta hand om ett barn är en förmån.
Det viktigaste här måste väl vara barnets rätt, inte föräldrarnas. Barnets rätt till en trygg och kärleksfull uppväxt. Självklart ska barnet ha rätt att veta om sitt ursprung och kunna träffa sina biologiska föräldrar, men alla som kan få ett barn kan inte ta hand om ett barn. Här behöver alla berörda instanser samverka för barnets bästa.
Det skär i hjärtat när jag tänker på alla barn som far illa i sina biologiska hem. Barn som inte borde vara där men måste vara där för att föräldrarna hävdar sin rätt till sitt barn. Man borde aldrig kunna hävda rätten till någon annans liv, man har bara rätt till sitt eget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar