I corona-krisens spår

Det sker en hel del i krisens spår. Många människor känner en stor skräck för viruset, att bli smittad, sjuk och kanske dö. Eller bära på smittan och smitta andra som kan dö. Att bli isolerad i sitt hem och inte kunna gå ut.

Människor vill känna sig trygga och säkra, för så har det varit i vårt land i hundra år. Men nu är plötsligt allt osäkert, förutsättningarna för vårt samhälle ändras från dag till dag, beroende på vilka politiska beslut som fattas.

Skolor, arbetsplatser, sjukvård, butiker och restauranger - i stort sett alla gemensamma plattformar omfattas av inskränkningar och mest av allt vår rörelsefrihet. Men i våra trakter ser jag ett trotsigt motstånd mot det.

70+are rekommenderas att inte befinna sig på offentliga platser men många struntar i detta. De går ut och handlar som vanligt och jag hade ett intressant samtal med en äldre man, +85 år, som var på ICA. Vågar du dej ut i dessa tider, frågade jag. Jahhaaaadå, skrockade farbrorn, det är spännande!

Eller som min mor sa när jag frågade om jag skulle komma och hälsa på. Kom du, nåt ska man ju dö av... tja vad svarar man på det... Jag ser i alla fall tydligt varifrån min egen fatalistiska livsinställning kommer ifrån!

Människor handlar upp rubb och stubb i butikerna, personalen hinner inte med att fylla på och vissa producenter hinner inte med att tillverka för att möta upp den stora efterfrågan. Kan det vara ett sätt att skapa en imaginär trygghet när världen skakas, att bygga upp sina förråd?

Jag har mat i skafferiet, kylen och frysen och jag har toapapper i förrådet. Nu klarar jag mej själv i två månader. Men just det där blir så snett. Man litar bara till sej själv, man ser bara till sej själv. Bara JAG klarar mej... men andra då? Varor och mediciner som tar slut, bara för att JAG vill ha tio paket för att känna mej trygg.

Tänk om vi istället kunde känna att vi är alla tillsammans i denna situation och vi behöver tänka på varann och visa omsorg om varann. Hjälpa varann och dela våra förråd med varann. Visst hör man många rapporter också om grannar och grupper som hjälper varann, men hur blev det såhär tokigt från början?

Mentaliteten att roffa åt sig när man får tillfälle är lite trist att se. Men som alltid i kristider får man se både det sämsta och det bästa i mänskligheten. Men tillsammans kommer vi att klara detta. Med generositet, omsorg och hänsyn. This too shall pass.