Advent

 Första advent. Nu börjar julen smyga sig in. Eftersom jag varit bortrest hela veckan så har jag inte hunnit med allt, men adventsljusen lyser i mina fönster i alla fall. Det skapar en mysig stämning tycker jag. Julfilmerna duggar tätt på tvn och det gillar jag.

Jag var lite tveksam till att sätta upp min gran i år, men nu har jag bestämt mig för att göra det ändå. Jag tycker ju om min galna, vita gran med kulor i alla de färger, och den gör mig glad. Så även om julen inte blir som vanligt i tider som dessa, så behöver jag nog traditionerna.

Jag ska också börja med en ny tradition, att bygga upp en liten tomteby. Men först behövde jag något att ställa den på, så jag var i möbelaffären och beställde en låg hylla som kommer passa perfekt till det och den är i samma stil som mina andra hyllor.

Sen får den växa efter hand som jag hittar pynt som passar. Jag har ett litet hus, några små tomtar, en gran och en liten röd bil med en gran på taket. Det ska bli kul att skapa en liten miniatyrmiljö med jultema.

Jag har en kyrka med belysning och med speldosa som spelar Stilla Natt. Den har jag haft sen barnsben och jag har behövt måla om den för ett tag sedan. Den är en kär klenod. Jag har också en julkrubba som min pappa har byggt till mej av små träpinnar. Den är underbar.

En liten hyacint pryder soffbordet och kommer snart att slå ut och sprida väldoft. Det är verkligen jul, alla dessa dofter av hyacint, glögg och pepparkakor. Dofter och smaker definierar jul för mig. Inget slår den första flaskan julmust för säsongen.

Jularna förändras över åren, den gamla generationen försvinner, nya partners och barn kommer till. Familjekonstellationer förändras, barnen växer upp och får egna familjer. Det enda som är konstant är att allt förändras. Traditionerna får man anpassa efter situationen, inte klämma in människor i fasta mönster.

Ordning och reda och redo för allt

 Jag tycker om att ha ordning omkring mej. Om var sak har sin plats så slipper man leta. Jag blir orolig av oreda. Ordning behöver inte betyda välstädat, men jag vill inte att mina saker är utströdda överallt i huset.

Jag är absolut inte någon som maniskt och frenetiskt städar men jag plockar och organiserar och ställer iordning, både hemma och på jobbet. Jag brukar säga att jag är en administratör rakt igenom.

Jag är heller ingen samlare. Det finns inte en massa slumpmässig bråte i förrådet, där finns några lådor som är min sons, en låda med sladdar och kablar, en låda med väskor, två lagerhyllor, den ena är skafferi och den andra med blomkrukor, tomma glasburkar och sådant. En stor frysbox har jag också släpat dit.

För varje gång jag har flyttat (tre gånger de senaste åtta åren) så har jag rensat och slängt allt eftersom barnen flyttat ut och jag har ändrat om. Nu bor jag på en plats där jag trivs och vill stanna. Men årligen går jag igenom sådant jag sparat och rensar igen och igen.

Ibland är det ju nödvändigt, men oftast bara roligt, att köpa något nytt. Då är regeln en in - en ut. Köper jag nya kaffekoppar är det för att kunna slänga ut de gamla. Köper jag nya byxor kan jag slänga de gamla. På så vis är sakernas antal konstant även om föremålen växlar.

Jag har också börjat dö-städa. Då menar jag inte vardagsstädningen som gått till en ny nivå, utan just ställa iordning saker och papper så att det ska vara lätt att röja den dag jag dör. Det underlättar att jag inte är det minsta sentimental, utan mer praktiskt lagd.

Nu när jag är iväg på semester så har jag fixat hemma innan jag åkte. Bytt lakan och handdukar, tvättat, tömt soporna och diskat upp, tömt kylen på färskvaror och märkt alla matlådor i frysen med innehåll. Jag vill inte lämna en röra efter mej, även om det bara är för några dagar.

Men man vet ju aldrig när tiden är inne, eller när tiden är ute. På något märkligt vis vill jag leva till fullo varje dag och på så sätt vara ”färdig”  när sista dagen kommer. Inte så att jag går och väntar på döden, men att ha allt uppklarat gör mig lugn.

Hemmet är i ordning, ekonomin är i ordning, mina barn vet var de kan hitta mina inloggningar och lösenord och de har fått en lista på försäkringar, bankkonton och fonder. Det tar bort en massa stress som man kan känna annars med att vara ensamstående med vuxna barn. 

Så på samma sätt som jag gör mig redo för en ny dag att leva, gör jag mig redo för döden. Döden har blivit en naturlig del av livet, för det är den ju. Även om många fruktar eller fasar för att dö, så är det trots allt oundvikligt till slut.

Men låt oss leva alla dagar fram till dess, låt oss njuta och glädjas, låt oss gråta och bryta ihop och komma igen, låt oss strunta i vad andra tycker och tänker, lev ditt liv på ditt sätt. Finn kärlek i familj, vänner och i naturens alla under. Vi kommer ändå inte levande härifrån.

Den andra vågen

 Nu är vi inne i andra vågen av corona-pademin. Precis när vi trodde det var över och vi sakta men säkert skulle kunna återgå till vår vanliga vardag, så blev det bakslag och restriktionerna blev ännu hårdare. Det är ett hårt slag för oss alla och det är tufft att försöka förhålla sig till detta.

Folk blir deppiga och frustrerade, isoleringen och avståndstagandet känns som ett straff mer än som ett nödvändigt förhållningssätt. Det märks också på allmänheten. Man orkar inte mer, man har stängt av och man bryr sig inte längre om följderna.

Att jobba i butik kan därför också vara mentalt påfrestande. Ibland har man lust att skälla ut folk som beter sig dumt, så många gånger får man bita sig i tungan. Man jobbar hela tiden med känslan av att behöva skydda sig, fly, och det är en inre stress. Jag är trött när jag kommer hem.

Samtidigt har beställningarna online ökat igen och vi får lägga fokus på att ta hand om dessa. Jag är stolt över min arbetsplats som är generösa i detta och försöker hjälpa så många som möjligt som vill beställa på nätet istället för att besöka butiken.

Trots allt märker man ett märkligt lugn på vägarna, i butikerna och på restaurangerna. Många är försiktiga ändå och det är bra. Men samtidigt är det en mycket speciell stämning och en spänning som inte är rolig att känna av.

Jag är ju en person som känner av stämningen i rummet, som hör det osagda och som känner med andras känslor. I tider som som dessa är det en egenskap som är extra svår att hantera. Det finns så många dubbla budskap, även i myndigheternas hantering av smittspridningen.

Jag ska inte besöka släkt och vänner hemma hos dem, men det är helt okej att bestämma träff på Asecs köpcentrum, gå runt och shoppa och umgås. Vad är logiken i detta? Jag förstår att man vill att kommersen ska fortsätta, men det blir ju verkligen dubbla budskap till allmänheten.

Så länge det inte finns en tydlig linje hur man ska hantera smittspridningen så kommer det bli svårt för folk att följa det. I många fall blir det ologiskt och faktiskt lite oförsvarbart. Vi kommer alltid hitta sätt att umgås, att träffa människor och ha ett socialt umgänge.

Vi behöver varandra, isolering är det hårdaste fängelsestraff som finns, och vi är sociala varelser. Men vi måste inse allvaret, vi måste inte tungkyssas som en vän sa till mej, vi måste förstå att vi faktiskt kan dö om vi blir smittade.

Det finns säkra sätt att hålla kontakten på. Det har jag övat på länge med en son i Australien som jag inte KAN träffa fysiskt av förklarliga skäl. Man vänjer sig på ett märkligt vis när det inte finns några andra alternativ. Men lite är bättre än inget. 

Smakkombinationer på gott och ont

 Nedräkningen har börjat till min semester. Den 21 november tar jag tåget norrut för att hälsa på min syster med familj. Det ska bli skönt att få en veckas semester, eftersom jag bara hade tre veckor i somras. Gott med en liten paus innan julstressen i butiken.

Min syster har nyss hämtat hem två bedårande schäfervalpar så jag ser också fram emot att få en rejäl dos valpmys! Inget slår de där runda, nakna magarna, stora tassarna och öronen som flaxar åt alla håll! Enda minuset är väl minusgraderna - att det redan är början på vintern där.

När jag kommer hem är det första advent och sen rusar det på mot jul. Den mest intensiva månaden i butiken men också en rolig tid! Jag har redan provat en flaska julmust, pepparkakor förståss och idag en mugg glögg. Jag älskar julens smaker!

Varje år kommer det nyheter bland julinspirerade sötsaker, drycker och mat. Jag brukar testa alla. Skumtomte blåbär var riktigt god och nästa sak att testa är coca cola cinnamon (kanel). Men mycket mer finns att testa.

Julmust är numera en jungel, så många sorter och lagringar. Men min absoluta favorit är Zeunerts, från ett litet bryggeri i Sollefteå. De gör öl och must, musten finns på ICA Kvantum. Fantastisk mustig, mörk, smakrik must. Bäst av de bästa.

I pepparkaksvärlden är det Pippi Långstrump som är årets tema. Pippipepparkakor, villa villekulla som pepparkakshus och tårtdekorationer med Pippi-figurer. Pepparkakorna tillverkas av Mor Annas Pepparkakor och anledningen är att Pippi firar 75 år i år.

Andra intressanta - men ibland mindre lyckade - smakkombinationer är i snacks-världen. Det började med chokladdoppade ostbågar och kolatäckta popcorn. Senaste nu är salted caramel chips. Är inte särskilt sugen på att testa den kombon...

När jag var liten var jag ofta hos min mormor. Som sladdis fick jag inte alltid följa med på resor utan fick stanna hemma hos mormor. Det gjorde mig inget för jag älskade verkligen min mormor. Till frukost åt hon alltid havregrynsgröt kokt på de små grynen från Gyllenhammars. Ett par timmar senare var det dags för frukost nummer två, sirapslimpa med bregott och hushållsost och kaffe. Jag fick kaffe från fem års ålder, med 6 sockerbitar och en skvätt grädde.

Jag gissar att hennes frukostvanor var en kvarleva från hennes barndom på en gård med mjölkkor. Andra frukosten intogs efter första mjölkningen. Jag gillade verkligen gröten och något annat jag älskade var vaniljsås.

Så min önskan var att få äta havregrynsgröt med vaniljsås men mormor sa nej. När jag blev äldre och kunde välja min frukost själv, avstod jag kombinationen havregrynsgröt och vaniljsås - men vem vet - det kanske skulle vara jättegott!

Just den där tanken att para ihop två riktigt goda grejer med varann måste ju bli helt fantastiskt! Men det funkar ju inte riktigt så. Dessutom är våra preferenser olika om vad som passar och inte, vad som är gott och inte riktigt lika gott.

Det blir ju extra tydligt nu när insekter och larver blivit en godkänd proteinkälla. Men vi i norden är inte vana att äta sådant, precis som andra kulturer inte kan tänka sig att äta tex kräftor. Vi har olika traditioner vad gäller mat och ätande, det handlar nog lika mycket om vana som av smak.

Det annorlunda livet

 Samma argument om det positiva i att ändra till sommartid, som att det blir ljusare på morgonen (att det blir mörkare på kvällen nämner man inte) används som negativa argument när man ändrar tillbaks till normaltid. Ljusare på morgonen och mörkare på kvällen. 

Jag föredrar dygnsrytmen på normaltid. Jag behöver lite extra dagsljus på morgonen när det går mot vinter. Man är tillräckligt trött ändå. De mörka kvällarna inbjuder till att tända ljus och kura ihop sig i soffan med en film som underhållning.

I vilket fall, är snart ljuset ifatt klockan och efter bara några veckor har man mörka morgnar på vintern i alla fall. Det är som om hela landet saktar ner när vi går mot vintern. Jag tror vi behöver det extra mycket i år, när pandemin varit som en stor stressfaktor på oss alla.

Eftersom vi just nu ser en ökning av fall för närvarande, behöver vi stanna upp och tänka till. Ja, vi är trötta på den här skiten, vi är trötta på isolering och distans, vi är trötta på inställda evenemang och uppskjutna möten. Vi vill bara att allt ska bli som vanligt igen.

Men just därför att vi blivit trötta och nonchalanta stiger siffrorna på antalet smittade igen. Vi får fundera på om detta ska bli vårt nya vanliga. Kanske kan vi aldrig fullt ut återgå till våra vanliga liv. Kanske blir aldrig världen som förut.

Man får då göra avvägningar vad som är värt risken och inte. Man får på samma sätt bedöma hur jag kan göra mina möten med mina medmänniskor så säkra som möjligt. Vissa saker ”måste” man inte bara för att jag alltid gjort det förut. Som min pappa alltid säger, alla sätt är bra - utom de dåliga.

Mina föräldrar vill inte ha hemtjänst, de provade ett par dagar men slutade tvärt. Det funkade inte alls som de hade hoppats. Så istället är det jag och mina syskon som hjälper till med att handla, städa och annat. Men vi kan tycka att det är bättre att vi tre kommer dit än att många inom hemtjänsten kommer och går.

I början avhöll vi oss från att kramas, men efter ett tag blev de deprimerade och började hålla räkning på hur många innestående kramar de hade tills vi kunde börja hålla om varann igen... sen sa faktiskt Herr Tegnell att det var bättre att kramas (om man vänder bort ansiktena från varann) än att hälsa i hand. Då började vi kramas igen, och gissa om det var en lååååååång kram! 

Det finns en balansgång mellan det fysiska och det psykiska måendet. Ibland måste man bestämma vilket som är viktigast. För mina föräldrar är det så att de redan är gamla och med sina krämpor, så det känslomässiga är det viktigaste. Att få en kram av sin dotter, att sitta intill och titta på bilder eller äta en god måltid.

De vet att de bara har en kort tid kvar här på jorden så de vill göra det mesta och det bästa av den tiden. Jag håller fullständigt med dem. Jag vet ju att plötsligt kan livet vara slut, trots att du inte fyllt 91, som min pappa. Ta vara på dagen, en dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva.