Nu är vi inne i andra vågen av corona-pademin. Precis när vi trodde det var över och vi sakta men säkert skulle kunna återgå till vår vanliga vardag, så blev det bakslag och restriktionerna blev ännu hårdare. Det är ett hårt slag för oss alla och det är tufft att försöka förhålla sig till detta.
Folk blir deppiga och frustrerade, isoleringen och avståndstagandet känns som ett straff mer än som ett nödvändigt förhållningssätt. Det märks också på allmänheten. Man orkar inte mer, man har stängt av och man bryr sig inte längre om följderna.
Att jobba i butik kan därför också vara mentalt påfrestande. Ibland har man lust att skälla ut folk som beter sig dumt, så många gånger får man bita sig i tungan. Man jobbar hela tiden med känslan av att behöva skydda sig, fly, och det är en inre stress. Jag är trött när jag kommer hem.
Samtidigt har beställningarna online ökat igen och vi får lägga fokus på att ta hand om dessa. Jag är stolt över min arbetsplats som är generösa i detta och försöker hjälpa så många som möjligt som vill beställa på nätet istället för att besöka butiken.
Trots allt märker man ett märkligt lugn på vägarna, i butikerna och på restaurangerna. Många är försiktiga ändå och det är bra. Men samtidigt är det en mycket speciell stämning och en spänning som inte är rolig att känna av.
Jag är ju en person som känner av stämningen i rummet, som hör det osagda och som känner med andras känslor. I tider som som dessa är det en egenskap som är extra svår att hantera. Det finns så många dubbla budskap, även i myndigheternas hantering av smittspridningen.
Jag ska inte besöka släkt och vänner hemma hos dem, men det är helt okej att bestämma träff på Asecs köpcentrum, gå runt och shoppa och umgås. Vad är logiken i detta? Jag förstår att man vill att kommersen ska fortsätta, men det blir ju verkligen dubbla budskap till allmänheten.
Så länge det inte finns en tydlig linje hur man ska hantera smittspridningen så kommer det bli svårt för folk att följa det. I många fall blir det ologiskt och faktiskt lite oförsvarbart. Vi kommer alltid hitta sätt att umgås, att träffa människor och ha ett socialt umgänge.
Vi behöver varandra, isolering är det hårdaste fängelsestraff som finns, och vi är sociala varelser. Men vi måste inse allvaret, vi måste inte tungkyssas som en vän sa till mej, vi måste förstå att vi faktiskt kan dö om vi blir smittade.
Det finns säkra sätt att hålla kontakten på. Det har jag övat på länge med en son i Australien som jag inte KAN träffa fysiskt av förklarliga skäl. Man vänjer sig på ett märkligt vis när det inte finns några andra alternativ. Men lite är bättre än inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar