Samma argument om det positiva i att ändra till sommartid, som att det blir ljusare på morgonen (att det blir mörkare på kvällen nämner man inte) används som negativa argument när man ändrar tillbaks till normaltid. Ljusare på morgonen och mörkare på kvällen.
Jag föredrar dygnsrytmen på normaltid. Jag behöver lite extra dagsljus på morgonen när det går mot vinter. Man är tillräckligt trött ändå. De mörka kvällarna inbjuder till att tända ljus och kura ihop sig i soffan med en film som underhållning.
I vilket fall, är snart ljuset ifatt klockan och efter bara några veckor har man mörka morgnar på vintern i alla fall. Det är som om hela landet saktar ner när vi går mot vintern. Jag tror vi behöver det extra mycket i år, när pandemin varit som en stor stressfaktor på oss alla.
Eftersom vi just nu ser en ökning av fall för närvarande, behöver vi stanna upp och tänka till. Ja, vi är trötta på den här skiten, vi är trötta på isolering och distans, vi är trötta på inställda evenemang och uppskjutna möten. Vi vill bara att allt ska bli som vanligt igen.
Men just därför att vi blivit trötta och nonchalanta stiger siffrorna på antalet smittade igen. Vi får fundera på om detta ska bli vårt nya vanliga. Kanske kan vi aldrig fullt ut återgå till våra vanliga liv. Kanske blir aldrig världen som förut.
Man får då göra avvägningar vad som är värt risken och inte. Man får på samma sätt bedöma hur jag kan göra mina möten med mina medmänniskor så säkra som möjligt. Vissa saker ”måste” man inte bara för att jag alltid gjort det förut. Som min pappa alltid säger, alla sätt är bra - utom de dåliga.
Mina föräldrar vill inte ha hemtjänst, de provade ett par dagar men slutade tvärt. Det funkade inte alls som de hade hoppats. Så istället är det jag och mina syskon som hjälper till med att handla, städa och annat. Men vi kan tycka att det är bättre att vi tre kommer dit än att många inom hemtjänsten kommer och går.
I början avhöll vi oss från att kramas, men efter ett tag blev de deprimerade och började hålla räkning på hur många innestående kramar de hade tills vi kunde börja hålla om varann igen... sen sa faktiskt Herr Tegnell att det var bättre att kramas (om man vänder bort ansiktena från varann) än att hälsa i hand. Då började vi kramas igen, och gissa om det var en lååååååång kram!
Det finns en balansgång mellan det fysiska och det psykiska måendet. Ibland måste man bestämma vilket som är viktigast. För mina föräldrar är det så att de redan är gamla och med sina krämpor, så det känslomässiga är det viktigaste. Att få en kram av sin dotter, att sitta intill och titta på bilder eller äta en god måltid.
De vet att de bara har en kort tid kvar här på jorden så de vill göra det mesta och det bästa av den tiden. Jag håller fullständigt med dem. Jag vet ju att plötsligt kan livet vara slut, trots att du inte fyllt 91, som min pappa. Ta vara på dagen, en dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar