En annorlunda jul för de flesta

 Så var julen över för i år. En annorlunda jul för de flesta. På Facebook och Instagram ser man hela tiden bilder på julfirande utomhus, så att man kan ses trots pandemin. Det viktigaste med julen är alltså inte maten, pyntet, paketen eller städningen. Det viktigaste är att vi får träffas och vara tillsammans.

Människor behöver gemenskap med andra människor. Många av oss har det med släkt, vänner och arbetskamrater. Men när det blir helgdagar och högtider behöver vi gemenskap extra mycket. Så vi har hittat sätt att umgås utan att äventyra vår hälsa.

Det har varit korvgrillning, medhavd fikakorg, varm klädsel och flera små möten med olika konstellationer för att kunna träffa alla men inte samtidigt. Till och med digitala möten, men bara att få se varann och prata är ju det viktigaste.

Min son som bor i Australien kan ju av förklarliga skäl inte vara hemma över jul och min dotter som jobbar på Motala sjukhus är ombedd att stanna i regionen så hon var inte heller hemma över jul. Men jag var hos henne istället helgen före. Det måste inte vara den 24 december för att kunna fira jul.

Jag tillbringade julafton hos mamma och pappa, som jag alltid gjort. De har ingen hemtjänst så de är beroende av att jag och mina syskon hjälper dem. Så vi har träffats hela tiden och även om det är en risk så skulle risken vara lika stor för dem om de hade hemtjänstpersonal där, resonerar vi. 

Varje år de senaste åren har jag tänkt att denna julen blir nog den sista tillsammans med dem, då de är gamla och skröpliga men nu har de klarat av ännu en julhelg och till nyår har de varit gifta i 68 år. En verklig bedrift! 

När december kom var det frestande att skippa julen, inget skulle ju bli som vanligt ändå. Jag hade ingen lust att pynta och pyssla men så fick jag ändå landa i tanken att jag pyntar och pysslar främst för min egen skull. För att jag blir glad av det och det är en väl så bra anledning.

Så granen står så glittrande och vacker här bredvid mej, tomtebyn står uppställd på hyllan, julkrubban står på plats och den vägghängda  bonaden med en ficka för julkort är fylld med julkort från nära och kära.

Så mycket är som vanligt men ändå inte. Men det enda vi kan vara säkra på är att inget förblir likadant. Allt förändras, även julfirandet. Kanske har allt detta fått oss att förstå det som verkligen betyder något. Den inre harmonin oavsett yttre omständigheter.

Vad är kärlek för dig?

 Jag har skrivit om det förut men jag skriver det igen. Om par som inte är snälla mot varann. Eller mer specifikt, den ena parten som är dum mot den andra. Jag hör dem på stan och i matbutiken, där de handlar tillsammans. Speciellt nu inför jul med lite extra stress och press antar jag.

Kvinnor har en tendens att behandla sina män som ett barn. De bannar och läxar upp, helt ogenerat mitt bland folk. Sen klagar de att männen inte hjälper till, tar ansvar, men de får ju ingen chans att tänka själva. Kvinnor som tycker att de har rätt att förlöjliga sina män bara för att de är ett par. Det gör mej beklämd.

Män som idiotförklarar sina kvinnor. Som mobbar sin fru/flickvän och säger elaka kommentarer om vad hon gör eller inte gör. Sen klagar de att deras kvinna inte är tillräckligt kärleksfull eller tillmötesgående. Men de har krattat manegen själva.

Kvinnor som pratar ner sina män till andra. Berättar negativa saker om sin partner, förlöjligar dem, förringar dem. Det är inget bra sätt att stärka sin relation. Samma sak när männen berättar för andra om sin  kvinna, att hon bestämmer allt, kör över honom, är känslostyrd, lynnig och oberäknelig.

En väninna sa en gång att det bästa förspelet är när han erbjuder sig att duka av och diska när hon har lagat maten. Det där med samspel, lyhördhet och en genuin önskan att vilja det allra bästa för sin partner är kärlek för mig. 

Men alla par har det inte så. Jag funderar ofta på varför de inte känner en vilja att förändra balansen i förhållandet. Det handlar inte bara om jämlikhet i de praktiska sysslorna i det gemensamma hemmet. Det handlar om att båda ska känna sig värdefulla, uppskattade och inte tagna för givet.

Sen är jag också förvånad över att par helt ogenerat visar upp sina konflikter för alla. Självklart är man oense, osams ibland men det har ju inga andra med att göra. Det är inte läge att tjafsa ute på stan. Ta diskussionen hemma, där man kan reda ut det som är trassligt.

Att visa kärlek mot sin partner är också att vara taktfull och hänsynsfull. Att behandla sin partner som en vuxen person, som har lika stor rätt till sina känslor och åsikter. Jag måste inte hålla med om allt men jag måste respektera min partner. Kan jag inte det är det dags att gå.

Aj, aj, aj!

 Jag har varit väldigt glad och tacksam för att jag inte har några krämpor, inga mediciner och jag har inte ens varit sövd eller opererad någon gång. Jag har haft god hälsa och är bortskämd med det.

Men så i onsdags hände det. Jag lyfte en låda, den var inte särskilt tung, samtidigt som jag vände mej om och då högg det till i ryggen. Smärtan var intensiv och sträckte sig från nacken ner till knäet. Jag linkade hem och tänkte att jag sover bort det.

Tog en värktablett och gick och la mej. Men det var svårt att hitta en position som inte gjorde ont. Till slut somnade jag i alla fall. Jag vaknade flera gånger under natten med smärta som var näst intill outhärdlig och jag funderade ett tag på att ringa efter ambulansen.

Men jag stod ut och direkt på morgonen ringde jag min vårdcentral. De ringde upp strax efter 8 och de tyckte att min husläkare behövde prata med mej. Han ringde vid halv nio och jag fick beskriva vad som hänt och hur det kändes.

Han skrev ut muskelavslappnande och antiinflammatoriskt, som jag fick ta mig ner till apoteket för att hämta ut. Konstaterar att jag behöver se över mitt eget trygghetssystem och skaffa en fullmakt till någon åt mig. Sen hem och börja medicinera.

Jag är inte van vid mediciner så det gjorde stor effekt. Jag sover som en klubbad oxe på nätterna och det gör underverk att få sova ordentligt. Efter ett par dagar kände jag smärtan klinga av och jag kunde våga börja röra mig lite. Det är ju också viktigt för att inte bli stel.

Min doktor trodde att det var en muskelsträckning och han sa att detta kan ta allt mellan någon vecka till någon månad. Va! Nää! Skrek jag rätt ut i luren! Jag hoppas verkligen att jag kan återgå till vardagen snarast, jag har ju inte ont längre, bara lite öm. Men vet ju förståss inte hur det känns utan tabletterna.

Även jag haft nära insyn i hur det är att leva med smärta även om jag inte drabbats själv, så är detta ändå på sätt och vis en nyttig erfarenhet. Man förstår andra mycket bättre om man själv har en egen upplevelse att relatera till. Att kunna känna och visa empati är en av våra vackraste mänskliga egenskaper.

Julen förr och nu

 Julmusik. Julmat. Julpynt. Julklappar. Mycket kretsar nu kring julen. Jag har sedan flera år tillbaka haft en avslappnad relation till julen. Jag gör bara det som är roligt, resten kan kvitta. Jag har bara mina barn med respektive att köpa julklappar till, och problemet är inte vad jag ska köpa utan när jag ska sluta.

Jag tycker nämligen det är roligt att köpa presenter. Min son som bor i Australien får skicka en önskelista, sen skickar jag paket fyllda med diverse, sådant han saknar Down Under. Glögg, julmust, godis, kakor, pulversåser och lite julpynt förståss.

Min dotter som har hus med sin sambo i Östergötland kan man också handla mycket till. När man bygger ett gemensamt hem finns det alltid saker man behöver. Sen är det ju alltid tacksamt att få en önskelista från dem också. 

I år blir det ju en annorlunda jul och vi kommer träffas i omgångar. Dessutom kommer jag också att jobba både julafton och juldagen i butiken, det blir också annorlunda. Det har jag aldrig gjort förut men det får gå det med. 

Mina föräldrar är så gamla nu att de behöver hjälp med allting. Städa, handla, pynta och fixa. Men jag minns med tacksamhet alla jular när jag växte upp där de har städat, handlat, pyntat och fixat. Så nu är det vår tur att ta vid och deras tur att få allt serverat.

Då var det viktigt att allt skulle göras i sista stund. Man skulle klä granen kvällen innan julafton. Innan dess skulle hela huset städas från golv till tak och i köket skulle vartenda köksskåp torkas ur. Mamma avslutade köksstädningen den 23:e med att rengöra spisen och ugnen och slutligen klistra upp små självhäftande tomtar på kakelplattorna och på kylskåpet. 

Ett av mina första barndomsminnen är just från kvällen före julafton, jag var kanske fem år. Jag hade hjälpt pappa klä granen och mamma fejade och gnodde i varje vrå. Jag la mej för att sova och när jag vaknade stod mamma i köket och höll på med något. Jag var ivrig och spänd och hojtade att nu är det jul! Nä sa mamma, du har bara sovit ett par timmar, det är inte jul förrän i morgon.

Ett av livets stora besvikelser, kanske den första. Förmodligen somnade jag om igen så småningom och det blev väl jul till slut. Barnets spända förväntan är något som bleknar bort med åren. Jag glömmer aldrig den dag jag förstod att jultomten var en lögn. Jag blev så oerhört besviken.

Detta har faktiskt resulterat i att jag aldrig har lurat i mina barn att tomten finns. De har alltid fått veta att tomten är bara en utklädd gubbe och att det är vi i familjen som köper julklapparna. Jag kan inte ljuga för mina barn, inte ens med ett oskyldigt syfte.

Jag fattar faktiskt inte grejen med att försöka lura i barnen att en rödklädd snubbe är meningen med julen. Hur blir det med trovärdigheten för mej som förälder den dagen de förstår? Och varför ska en tomte få äran för allt det roliga när det faktiskt är föräldrarna som gör barnens jul? Ja det undrar jag fortfarande.