Julen förr och nu

 Julmusik. Julmat. Julpynt. Julklappar. Mycket kretsar nu kring julen. Jag har sedan flera år tillbaka haft en avslappnad relation till julen. Jag gör bara det som är roligt, resten kan kvitta. Jag har bara mina barn med respektive att köpa julklappar till, och problemet är inte vad jag ska köpa utan när jag ska sluta.

Jag tycker nämligen det är roligt att köpa presenter. Min son som bor i Australien får skicka en önskelista, sen skickar jag paket fyllda med diverse, sådant han saknar Down Under. Glögg, julmust, godis, kakor, pulversåser och lite julpynt förståss.

Min dotter som har hus med sin sambo i Östergötland kan man också handla mycket till. När man bygger ett gemensamt hem finns det alltid saker man behöver. Sen är det ju alltid tacksamt att få en önskelista från dem också. 

I år blir det ju en annorlunda jul och vi kommer träffas i omgångar. Dessutom kommer jag också att jobba både julafton och juldagen i butiken, det blir också annorlunda. Det har jag aldrig gjort förut men det får gå det med. 

Mina föräldrar är så gamla nu att de behöver hjälp med allting. Städa, handla, pynta och fixa. Men jag minns med tacksamhet alla jular när jag växte upp där de har städat, handlat, pyntat och fixat. Så nu är det vår tur att ta vid och deras tur att få allt serverat.

Då var det viktigt att allt skulle göras i sista stund. Man skulle klä granen kvällen innan julafton. Innan dess skulle hela huset städas från golv till tak och i köket skulle vartenda köksskåp torkas ur. Mamma avslutade köksstädningen den 23:e med att rengöra spisen och ugnen och slutligen klistra upp små självhäftande tomtar på kakelplattorna och på kylskåpet. 

Ett av mina första barndomsminnen är just från kvällen före julafton, jag var kanske fem år. Jag hade hjälpt pappa klä granen och mamma fejade och gnodde i varje vrå. Jag la mej för att sova och när jag vaknade stod mamma i köket och höll på med något. Jag var ivrig och spänd och hojtade att nu är det jul! Nä sa mamma, du har bara sovit ett par timmar, det är inte jul förrän i morgon.

Ett av livets stora besvikelser, kanske den första. Förmodligen somnade jag om igen så småningom och det blev väl jul till slut. Barnets spända förväntan är något som bleknar bort med åren. Jag glömmer aldrig den dag jag förstod att jultomten var en lögn. Jag blev så oerhört besviken.

Detta har faktiskt resulterat i att jag aldrig har lurat i mina barn att tomten finns. De har alltid fått veta att tomten är bara en utklädd gubbe och att det är vi i familjen som köper julklapparna. Jag kan inte ljuga för mina barn, inte ens med ett oskyldigt syfte.

Jag fattar faktiskt inte grejen med att försöka lura i barnen att en rödklädd snubbe är meningen med julen. Hur blir det med trovärdigheten för mej som förälder den dagen de förstår? Och varför ska en tomte få äran för allt det roliga när det faktiskt är föräldrarna som gör barnens jul? Ja det undrar jag fortfarande.