Att vara behövd

 Jag tittade på Reneés Brygga här om dagen med Annie Lööf, Camilla Läckberg och Stefan Sauk. Intressanta samtal och jag fastnade för något som Stefan Sauk berättade. Det där om att när barnen flyttar hemifrån så förlorar man en identitet som förälder.

Man har varit behövd i många år, i mitt fall 27 år, och plötsligt är allt förändrat. Han berättade om när hans dotter ringde från Lund och frågade om han möjligtvis hade vägarna förbi snart, för hon behövde lite kläder hemifrån. Han packade en kasse och åkte iväg för att lämna över detta.

Han beskrev glädjen i hjärtat att vara behövd, att kunna hjälpa sitt barn. Man släpper allt annat för att göra det. Jag förstår precis vad han menar. Man är alltid förälder, oavsett hur gammalt barnet är och man är alltid beredd att rycka ut för att hjälpa till.

Känslan att vara behövd är något grundläggande när man är förälder och det är en go känsla som man gärna upplever ofta. Man vill alltid sitt barns bästa och det är en tillfredsställelse att kunna bidra till att skapa ett gott liv för sina barn, även när de är vuxna.

Ja, det är nog ett grundläggande mänskligt behov, att känna sig behövd. Att betyda något för någon annan, att kunna göra skillnad till det bättre. Det tror jag vi alla behöver känna, oavsett om det är våra barn, vår partner, någon släkting eller god vän, eller kanske ett husdjur. 

Att ömma för någon annan, en osjälvisk kärlek, är så otroligt givande. Man känner sig stark och snäll, man får ge av sig själv till någon annan, bara för att man vill den andres bästa. Inte för någon egen vinning eller belöning. Bara känslan av att få göra något bra.

När barnen ringer, eller mina åldrade föräldrar, min älskade syster eller min bästa vän - ja då gör jag allt i min makt för att hjälpa till. Och jag vet att de gör samma sak för mej när jag behöver dem. Det är en trygghet och ömsesidig omtanke. Inga krav eller förväntningar - bara kärlek.

En god man kan vara en god kvinna

 En gång om året gör jag min redovisning som god man. Jag har hand om ekonomin för en man som behöver hjälp med det. Jag har även hand om kontakten med omsorgsförvaltningen, försäkringskassan, hyresvärden och den personliga assistansen. 

Man blir förordnad som god man av kommunens överförmyndarenhet. Jag har varit det nu i 13 år men det gör det inte lättare. Att föra någon annans talan är inte enkelt och det krävs både fingertoppskänsla och beslutsamhet. Speciellt i kontakten med försäkringskassan, som har sin byråkrati att försvara.

Att göra en årsredovisning är som att göra en bokföring över årets inkomster och utgifter för personen i fråga. Jag stämmer av mot kontoutdraget och ingående saldo på kontot plus intäkterna ska bli samma summa som utgående saldo plus utgifterna. 

Det blir alltid någon diff, något man missar och det kan vara ett detektivarbete att hitta vad som blivit fel. När jag hittat det så hojtar jag högt av glädje! Jag vet ju att jag inte försnillat något, det gäller bara att se till att plus och minus hamnar på rätt sida i konteringen.

Nu är det i alla fall avstämt och klart för denna gång och det känns alltid skönt. Nu ska bara alla blanketter fyllas i innan jag kan skicka in min redovisning. Men uppdraget pågår hela året, och vid varje månadsslut hälsar jag på och hämtar upp månadens räkningar och ser till att de blir betalda i tid.

Man ska också se till att personen har försäkringar, månadssparande och pensionssparande. Precis som jag ser efter mig själv och mitt eget. Det känns fint att hjälpa någon annan som inte klarar allt detta själv. Det ligger liksom i min natur, att hjälpa den som behöver hjälp om jag är kapabel att hjälpa.

Det är väl en av de fina mänskliga egenskaperna, att hjälpa varann. Vi kan alla hjälpa varann på olika sätt och med olika saker. För vi alla behöver hjälp emellanåt, även om man upplevs som stark och kompetent. Så våga fråga och våga be om hjälp. Tillsammans kan vi åstadkomma vad som helst!

Längtan till våren

Vintern håller i sig, det är tvåsiffrigt på minussidan av termometern. Det känns ganska hopplöst, faktiskt. Snö och kyla är inte något jag uppskattar alls. Inte på något sätt. Till och med solen är kall, trots att den försöker skina. 

Så jag drömmer och längtar till våren. Planerar planteringar, funderar på hur jag kan förbättra mina odlingar, kollar ut vilka sorters plantor jag ska köpa. Fröpåsar har jag redan köpt. Nu har jag också köpt en ställning där jag kan ha ett helt gäng krukor på baksidan.

Jag är så glad i mitt lilla radhus, där jag har lite trädgårdsytor. Att jag också kan sätta mig ute i solen är så fantastiskt skönt. Man uppskattar detta så mycket mer när man bott i lägenhet på andra våning ett tag. Däremot saknar jag inte huset. Den tiden är jag färdig med.

Men man känner ju också annorlunda när man är själv. Det var annat när man hade barnen hemma, då var det praktiskt med större ytor i ett hus och trädgård. Att sitta ensam i ett hus är inget jag längtar efter.

Jag har heller aldrig varit beroende av en viss bostad för att känna mej hemma. Jag har en inneboende trygghet som följer mig vart jag än flyttar. Ett hem är en plats man skapar, med att ordna det både praktiskt och mysigt. 

Harmoni börjar på insidan. Sedan kan det sprida sig utåt, där jag bor och där jag jobbar. Bland människor jag möter och människor jag har en nära relation med. Då kan harmoni bli smittande. En positiv pandemi. 

I morgonrock och tofflor

 ”Ibland måste själen få gå i morgonrock och tofflor”

Ett härligt citat som jag hittade på Pinterest. Ibland behöver man bara få tagga ner, dra sig tillbaka, fundera över livet och framtiden. Både kropp och själ behöver en dag då och då när man bara vilar, tassar runt i bekväma kläder, utan några som helst krav på att se presentabel ut eller vara social med andra.

Idag är en sådan dag. Inga aktiviteter inbokade, inga måsten att göra. Jag har lagat mat i storkok tidigare i veckan så jag har ett tjugotal middagar i frysen, bara att värma. Eftersom det är både svårt och tråkigt att laga mat till en person varje dag så är detta system det bästa tycker jag. 

Eftersom jag har matlåda med mej till jobbet varje dag så förenklar det min vardag att ha mat klar att plocka ihop och ta med. Jag har också börjat ett nytt synsätt på maten jag äter och det kräver att jag lagar allt från grunden. Inga onödiga tillsatser.

Dagens enda kraftansträngning har varit att tvätta håret. Och sedan borsta ut det. Jag är storkonsument av hårbalsam, annars hade det varit stört omöjligt att reda ut. Det har varit så skönt att bara slappa, ligga i soffan, kolla på serier och dricka gott kaffe.

Efter allt jag gått igenom i livet har jag börjat bli bra på att ta hand om mej själv, alldeles själv. Jag unnar mig det jag känner att min kropp och själ behöver. För jag har förstått att hela jag mår bättre när jag inte tystar ner den där lilla inre rösten.

Inte så att jag hör röster - haha - men ibland har man den där inre känslan från hjärtat eller magen och den ska man lyssna på och försöka förstå. Mitt inre vill alltid mitt eget bästa, det kan jag lita på. Ju mer man försöker höra och känna inåt, ju bättre blir man på det.

Det har kanske med åldern att göra också. Man inser med tiden att vissa saker är inte värt besväret. Att slå knut på sig själv gagnar ingen.  Harmoni och förnöjsamhet är enkelt men ack så svårt. Men väl värt att bygga livet på.