Jag tittade på Reneés Brygga här om dagen med Annie Lööf, Camilla Läckberg och Stefan Sauk. Intressanta samtal och jag fastnade för något som Stefan Sauk berättade. Det där om att när barnen flyttar hemifrån så förlorar man en identitet som förälder.
Man har varit behövd i många år, i mitt fall 27 år, och plötsligt är allt förändrat. Han berättade om när hans dotter ringde från Lund och frågade om han möjligtvis hade vägarna förbi snart, för hon behövde lite kläder hemifrån. Han packade en kasse och åkte iväg för att lämna över detta.
Han beskrev glädjen i hjärtat att vara behövd, att kunna hjälpa sitt barn. Man släpper allt annat för att göra det. Jag förstår precis vad han menar. Man är alltid förälder, oavsett hur gammalt barnet är och man är alltid beredd att rycka ut för att hjälpa till.
Känslan att vara behövd är något grundläggande när man är förälder och det är en go känsla som man gärna upplever ofta. Man vill alltid sitt barns bästa och det är en tillfredsställelse att kunna bidra till att skapa ett gott liv för sina barn, även när de är vuxna.
Ja, det är nog ett grundläggande mänskligt behov, att känna sig behövd. Att betyda något för någon annan, att kunna göra skillnad till det bättre. Det tror jag vi alla behöver känna, oavsett om det är våra barn, vår partner, någon släkting eller god vän, eller kanske ett husdjur.
Att ömma för någon annan, en osjälvisk kärlek, är så otroligt givande. Man känner sig stark och snäll, man får ge av sig själv till någon annan, bara för att man vill den andres bästa. Inte för någon egen vinning eller belöning. Bara känslan av att få göra något bra.
När barnen ringer, eller mina åldrade föräldrar, min älskade syster eller min bästa vän - ja då gör jag allt i min makt för att hjälpa till. Och jag vet att de gör samma sak för mej när jag behöver dem. Det är en trygghet och ömsesidig omtanke. Inga krav eller förväntningar - bara kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar