En gång om året gör jag min redovisning som god man. Jag har hand om ekonomin för en man som behöver hjälp med det. Jag har även hand om kontakten med omsorgsförvaltningen, försäkringskassan, hyresvärden och den personliga assistansen.
Man blir förordnad som god man av kommunens överförmyndarenhet. Jag har varit det nu i 13 år men det gör det inte lättare. Att föra någon annans talan är inte enkelt och det krävs både fingertoppskänsla och beslutsamhet. Speciellt i kontakten med försäkringskassan, som har sin byråkrati att försvara.
Att göra en årsredovisning är som att göra en bokföring över årets inkomster och utgifter för personen i fråga. Jag stämmer av mot kontoutdraget och ingående saldo på kontot plus intäkterna ska bli samma summa som utgående saldo plus utgifterna.
Det blir alltid någon diff, något man missar och det kan vara ett detektivarbete att hitta vad som blivit fel. När jag hittat det så hojtar jag högt av glädje! Jag vet ju att jag inte försnillat något, det gäller bara att se till att plus och minus hamnar på rätt sida i konteringen.
Nu är det i alla fall avstämt och klart för denna gång och det känns alltid skönt. Nu ska bara alla blanketter fyllas i innan jag kan skicka in min redovisning. Men uppdraget pågår hela året, och vid varje månadsslut hälsar jag på och hämtar upp månadens räkningar och ser till att de blir betalda i tid.
Man ska också se till att personen har försäkringar, månadssparande och pensionssparande. Precis som jag ser efter mig själv och mitt eget. Det känns fint att hjälpa någon annan som inte klarar allt detta själv. Det ligger liksom i min natur, att hjälpa den som behöver hjälp om jag är kapabel att hjälpa.
Det är väl en av de fina mänskliga egenskaperna, att hjälpa varann. Vi kan alla hjälpa varann på olika sätt och med olika saker. För vi alla behöver hjälp emellanåt, även om man upplevs som stark och kompetent. Så våga fråga och våga be om hjälp. Tillsammans kan vi åstadkomma vad som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar