Vintern håller i sig, det är tvåsiffrigt på minussidan av termometern. Det känns ganska hopplöst, faktiskt. Snö och kyla är inte något jag uppskattar alls. Inte på något sätt. Till och med solen är kall, trots att den försöker skina.
Så jag drömmer och längtar till våren. Planerar planteringar, funderar på hur jag kan förbättra mina odlingar, kollar ut vilka sorters plantor jag ska köpa. Fröpåsar har jag redan köpt. Nu har jag också köpt en ställning där jag kan ha ett helt gäng krukor på baksidan.
Jag är så glad i mitt lilla radhus, där jag har lite trädgårdsytor. Att jag också kan sätta mig ute i solen är så fantastiskt skönt. Man uppskattar detta så mycket mer när man bott i lägenhet på andra våning ett tag. Däremot saknar jag inte huset. Den tiden är jag färdig med.
Men man känner ju också annorlunda när man är själv. Det var annat när man hade barnen hemma, då var det praktiskt med större ytor i ett hus och trädgård. Att sitta ensam i ett hus är inget jag längtar efter.
Jag har heller aldrig varit beroende av en viss bostad för att känna mej hemma. Jag har en inneboende trygghet som följer mig vart jag än flyttar. Ett hem är en plats man skapar, med att ordna det både praktiskt och mysigt.
Harmoni börjar på insidan. Sedan kan det sprida sig utåt, där jag bor och där jag jobbar. Bland människor jag möter och människor jag har en nära relation med. Då kan harmoni bli smittande. En positiv pandemi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar