Jag har kommit upp i den åldern när mina barn är vuxna och utflugna ur boet sen länge och klarar sig bra i livet. Samtidigt har mina föräldrar blivit äldre och mer beroende av hjälp. Mina föräldrar vill absolut inte ha hemhjälp så de hankar sig fram själva, med lite hjälp från oss barn med att handla och städa.
Ibland blir det utryckningar när de hamnar på sjukhus eller ska på läkarbesök. Så nu när man inte behöver skjutsa och ordna för barnen, får man i stället göra det för föräldrarna. Men jag gör det gärna, de har alltid ställt upp för mig när jag har behövt dem.
Jag har hört andra väninnor berätta om mötet med biståndshandläggaren och hemtjänsten och det är inga trevliga historier. Bortsett från corona-tiden tror jag att hemtjänsten inte är förberedda på 50- och 60-talsmänniskornas förväntningar och krav på omvårdnad.
Vi är vana att fatta beslut och förväntar oss resultat. Hemtjänstens största behov är en högre värdering av den personal som jobbar där. De behöver uppskattning för den stora insats många av dem gör hos våra äldre. Deras status måste höjas så att nyrekrytering av personal innebär att välja ut de bästa.
Som det ser ut idag är det tyvärr inget populärt jobb och en del av de som anställts har ingen sjukvårdsutbildning eller fallenhet för jobbet, då blir det sällan ett bra resultat. Jobbar man med människor bör man gilla att jobba med människor. Man bör också ha viss insikt i vad gamla och sjuka människor klarar av och inte klarar av.
Att få höra att hemtjänsten inte vill lägga tid på ett nattligt besök hos en +90-årig kvinna som är helt klar i sinnet, utan tycker att hon kan ha blöja och kissa i den på natten, det är inte en värdig äldrevård. Men ett faktum idag i denna stad. Sådant kan vi inte acceptera.
Det är så tragiskt att äldrevården styrs mer av pengar än av omsorg. Chefer och politiker i kommunen behöver prioritera om och tänka om. Kanske blir det en förändring den dag deras egna föräldrar blir beroende av hemtjänst. Den dagen kanske de ser vad deras beslut lett fram till.
Kanske är det ett ålderstecken att säga att det var bättre förr, men när jag var tonåring fanns det fortfarande ålderdomshem för alla som önskade, och det var ett väl fungerande system. De gamla hade tillsyn, sällskap av varann men ändå sitt privata rum. Min mormor var så nöjd med det. Mat på bestämda tider, aktiviteter och underhållning.
Nu ska alla vara hemma i sina lägenheter eller hus och ett 20-tal olika personer ska turas om att åka till dem och utföra det mest primära. Där sitter de gamla, ensamma och oroliga. Jag kan omöjligt få ihop ekvationen att det skulle vara mer ekonomiskt än ett ålderdomshem. Visserligen är de gamla ofta tveksamma till att flytta från sitt hem, men all förändring behöver lite tid för eftertanke.
Detta för i sin tur med bostadsbrist, eftersom de gamla bor kvar i sina stora villor tills de dör och barnfamiljerna hittar ingenstans att bo. Dessutom krävs det att de gamla har en stark talesman i form av nära anhörig som kan stida för deras rätt till ett värdigt bemötande.
Jag tycker att hela systemet är snett och behöver reformeras. Först och främst behöver man slå samman kommunernas omsorg och landstingens sjukvård igen, den delningen blev inte bra. Sen måste man tänka hela vägen, inte dela upp besluten i olika nämnder och förvaltningar. Allt för att hedra våra äldre som gjort dagens samhälle möjligt.
