Fira pappa

 Idag har jag varit och firat min pappa som fyller 93 på tisdag. Det är fantastiskt att han fortfarande hänger med, även om kroppen är sliten och närminnet är fullt och inte mycket ny information går in. Men han kommer ihåg det mesta bakåt i tiden, känner igen oss alla och håller reda på alla barnbarn.

Jag brukar oftast laga mat när jag är på besök och han uppskattar verkligen god hemlagad mat. Annars kan det vara lite si och så med aptiten eftersom han inte längre känner hunger så ofta. Trots att mamma också är gammal nu, så tar de hand om varann så gott det går där hemma.

Jag förstår att det kommer en dag när de inte finns mer, men det känns konstigt att tänka på. Vi pratar i telefon varje dag så när den dagen kommer att det inte är möjligt med det dagliga samtalet, kommer det bli oerhört tomt.

De har alltid funnits där och hjälpt och stöttat så gott de kunnat. Jag har alltid kunnat be dem om hjälp och så länge de orkade har de varit väldigt duktiga på att jobba och fixa. Nu är det vår tur, vi tre syskon, att fixa åt dem istället. 

Ändå kan det inte hjälpas att vid varje födelsedag, varje jul, varje påsk de senaste åren, har man tänkt tanken att detta kanske är den sista tillsammans. Men än så länge har jag förmånen att ha dem kvar och därför håller jag fast vid de gamla traditionerna vid högtiderna så länge det är möjligt.

Självklart är det också en trygghet att ha dem i mitt liv fortfarande. De har varit med på hela min livsresa och alltid stöttat mej i mina stora beslut, varit glada åt mina framgångar och delat mina sorger. Precis en sådan förälder önskar jag själv att vara - och hoppas att jag är.

Livets förändringar

 ”What would life be about if we didn’t let it change us”

 Jag gillar att snappa upp tänkvärda citat från alla möjliga ställen - böcker, filmer, musik, sociala media och i samtal med andra människor. Ovan nämda citat kommer från en känd brittisk tv-serie Downton Abbey. En serie jag följer via Netflix just nu.

Jag gillar klassiska brittiska dramaserier, kläderna och de sociala skildringarna av samhället då. I Downton Abbey skildras även klasskillnaderna mellan herrskap och tjänstefolk. Det känns som om det var väldigt länge sedan men det är bara 100 år sedan. 

I serien går man igenom första världskriget och det blir många förändringar i människors liv såväl som för hela Europa. Men som citatet säger, vad vore livet om vi inte lät det förändra oss? Det är väl det som livet går ut på?

Lära sig, utvecklas, växa, lära mer, förändra sig, få nya tankar, nya idéer, nya drömmar. För om stenåldersbarnen alltid hade gjort exakt som sina föräldrar, så hade samhället inte utvecklats heller. Utveckling är inte alltid smärtfri eller smidig men alltid nödvändig.

Kan man hitta ett förhållningssätt till förändring och möta den med nyfikenhet och inte skepticism så tror jag det blir lättare att anpassa sig till det nya. Det är i alla fall den erfarenhet jag själv har. Att möta nya utmaningar, nya metoder, ny teknik, nya bekantskaper - allt detta får oss att utvecklas och växa - om vi vill.

Men man kan alltid välja att inte vilja gå med framåt. Inte ens vilja försöka, försöka stoppa tiden genom att själv stå stilla. Problemet är att jorden fortsätter snurra, livet går vidare, världen fortsätter med ännu en ny dag, nya upptäckter, nya inovationer, nya möten mellan människor.

Så vi måste varje dag bestämma oss för vad vi vill med vårt liv. Vill vi stoppa tiden eller surfa på de vågor som kommer? Vad vore meningen med livet om vi inte lät livet förändra oss?

Hemlös och hjälplös

 I helgen har det varit invigning för Djurens Vänners katthem i Värnamo. Det har varit en intensiv period med att bygga och färdigställa katthemmet. Nu finns det två innätade rum, ett mer stängt rum med nätdörr och ett helt stängt rum för nyintagna katter som behöver sitta i karantän innan man vet hälsostatus.

Så fort katthemmet var färdigt och godkänt av kommunen och länsstyrelsen kunde vi ge oss i kast med ett ärende vi haft på väntelistan med ett okänt antal katter kvarlämnade på en ödegård. Det blev till slut 24 katter som flyttade in i katthemmet, varav 9 små ungar och tre mammor. Nu får de en chans att överleva och blomstra.

Eftersom de alla kom från samma ställe kunde vi låta dem samsas i de tre större rummen. Mammor och barn i ett rum, unga katter i ett och vuxna i det tredje. Vi har ett tillsynsschema där volontärerna skriver upp sig för olika pass, morgon, middag och kväll. Katterna ska ha mat, toalådorna ska tömmas och katterna ska socialiseras.

Katter som är födda i hemlöshet är självklart skygga och behöver lära sig att människor är snälla. Man måste vara lugn, mjuk och vänlig med dem. Vissa katter förstår ganska snart att livet är gott, andra är mer misstänksamma och har svårare att lita på oss. Det tar olika lång tid för olika katter att slå sig till ro.

Ju yngre katten är, ju lättare har de att anpassa sig till sitt nya liv. De små kattungarna är redan helt tama och alldeles, alldeles underbara! Det känns bra att kunna hjälpa dessa små hjälplösa, utlämnade åt sitt öde. En katt är självständig men klarar sig inte själv. Den behöver mat och husrum.

Många hemlösa katter dör en för tidig död. De svälter ihjäl, fryser ihjäl, dör av olika sjukdomar eller skador. Honor dör när de föder om något går snett, ungarna dör för att mamman inte kan ge dem tillräckligt med mat eller skydd mot väder och vind. Men ingen saknar en hemlös katt.

I juni i år blev det lag på att den som har katt ska se till att de inte kan föröka sig såvida det inte är uppfödning, som så klart ska vara registrerad. Till årsskiftet blir det även lag på att märka och registrera sin katt. Då blir ägaransvaret tydligare och man kan enkelt kolla om en katt är registrerad om den verkar vilse, och återbörda den hem. Om den inte  är registerad blir den omhändertagen, med Länsstyrelsen som ansvarig myndighet.

Syftet med lagen är att höja kattens status, de är ett husdjur likvärdigt med hunden. Inte likadan men lika mycket värd att respekteras, tas om hand och skötas om. Jag tycker att allt liv ska behandlas med respekt, oavsett status i folks ögon. Jag bär maskar från gatan till gräset, jag flyttar grodor och paddor till en säkrare plats, jag matar igelkottar så att de ska klara vinterdvalan, jag vänder på skalbaggar som hamnat på rygg, jag går försiktigt i skogen så jag inte trampar på något litet kryp.

Allt levande, människor, djur och växter, har sin plats i världen, var och en med sitt syfte. Vi lever alla beroende av varann, berikar varann och gläder varann. Visst är det både människor och djur som jag kanske inte personligen uppskattar, men det är inte min sak att bedöma deras roll i världen. Alla har sitt syfte, en del kanske bara för att få dig att bli en bättre människa,

Leva som en smålänning

 Nu märks det att vardagsekonomin blir kärvare för de flesta. Mycket av det vi måste ha har blivit dyrare. Mat, el, bensin och nu lån. De som redan innan levt på marginalerna får stora problem. Nu har jag inga lån men de som köpt hus till dyra pengar ser sina ränekostnader stiga. Har man dessutom redan innan inte betalat särskilt hög amortering har man liksom inget utrymme på sina boendekostnader.

Men om man tittar historiskt är det inte onormala räntor, snarare har det varit mycket värre för inte så himla längesen. Men i takt med att räntorna gick ner, gick huspriserna upp. Det började pratas om fastighetsbubblan, att priserna på fastigheter blev orimligt höga och förr eller senare skulle bubblan brista.

Jag tror inte att bubblan har brustit men luften pyser sakta ut. Det jag tycker är sorgligt är att många verkar helt oförberedda på detta. Man har inga marginaler, man har levt ett gott liv och kunnat unna sig ett gott liv med lite guldkant. Nu får man panik för att hela ekonomin ställs på ända.

Men är man lite medveten om hur man kan leva mer sparsamt kan man knappa in på utgifterna. Jag tror stenhårt på att göra egna matlådor, laga mat från grunden, sparar mycket pengar. Sen får man ju spara in på allt som inte är nödvändigt och då menar jag livsnödvändigt. Vi spenderar mycket pengar generellt på godis, snacks, fika, goda drycker osv.

Sen behöver man preppa för framtiden, teckna bra försäkringar, spara för pensionen, kolla över om man har aktier och fonder. Nu har fonderna dykt allt sedan pandemin och inte blivit särskilt stabila. Då ska man inte heller drabbas av panik och sälja de som går minus. Så länge jag inte sålt dem har jag inte heller förlorat något.

Istället kan man tänka till, med världsläget i åtanke. Jag tänkte att om jag satsar på en fond med hälsotema kommer kanske den att gå bra. Pandemin har gjort att hälsoindustrin gått på högvarv. Det är också den fond som gått bäst det senaste året bland mina innehav. Så trots att jag är en glad amatör lyckades jag rätt bra med min gissning.

Så trots att framtiden kan tyckas osäker får man försöka hålla huvudet kallt, leva framåt men förstå sammanhangen bakåt. Se om sitt liv, leva som en riktig smålänning, inte slösa och inte shoppa för nöjes skull. Se till att man har en liten buffert. Jag som lever ensam vet att det inte är lätt att spara men väldigt viktigt. Att planera för framtiden men ändå leva här och nu. En spännande balansgång!

Varje ny dag är en gåva

 Det har hänt att man har hört om någon väns problem och man tänker att om jag bara hade varit där så hade jag kunnat hjälpa till. Men man var inte där då och vännen fick klara sig bäst den kunde och det var kanske inte så enkelt.

Men så kommer det ett tillfälle när man träffar på en helt okänd person som behöver hjälp. Då känns det bra att kunna hjälpa till för att man känner att man egentligen hjälper den där vännen som man inte kunde hjälpa där och då.

Att göra något bra för någon annan utan att att få någon belöning känns gott i själen. Det enda man vill är att den i sin tur gör något gott för någon annan. Att sprida vänliga handlingar kan ge ringar på vattnet och göra världen en gnutta bättre. 

Det är det enda jag vill. Att sprida omtanke och mänsklig värme omkring mig. Livet är skört och oförutsägbart. Det enda vi har är här och nu. Vi kan inte ändra det förflutna eller göra rätt i efterhand. Men vi kan göra goda gärningar när vi får tillfälle.

Detta är ju livets gåva. Att varje ny morgon kan jag bestämma mej för att vara en bra människa, en god vän, en omtänksam medmänniska. För det tror jag är meningen med livet. Att göra gott när vi har möjlighet och tillfälle ges. 

Inte klaga, inte förklara

 I veckan har drottningen i Storbrittanien avlidit, 96 år gammal. En aktningsvärd ålder och en beundransvärd livsgärning. I 70 år var hon regent, inte bara för sitt eget land men även de före detta kolonier som räknar sig till det brittiska samväldet.

Diskussionen är nu vad som händer med detta samvälde när den gemensamma nämnaren drottningen inte längre finns. Jag tänker att de borde slå sig samman som ett alternativ till EU, nu när Storbrittanien lämnat detta. Brexit har ju varit en snackis.

Det brittiska väldet bestod förutom av Storbritannien av Irland, Kanada, Australien, Nya Zeeland, öarna i Söderhavet, Indien, Pakistan, Burma, Sydafrika, de afrikanska staterna i södra och östra Afrika, Nigeria och Ghana i västra Afrika.

Dessa länder har ju ingen plats i EU så varför inte göra en BU - Brittish union? Kanske kan det underlätta samarbetet med Europa också, vad vet jag? I dagens samhälle tror jag att man behöver allierade, allt från länder ner till arbetsplatsen, kompisgänget, släktingarna.

Drottning Elisabeth lär ha sagt ”never complain, never explain” i hur man uppför sig som en monark. ”Klaga aldrig, förklara aldrig”. Jag förstår hur hon tänker och jag är benägen att hålla med och detta borde gälla för alla kändisar och offentliga personer - och medelålders tanter som jag!

Det är lätt att klaga på det mesta, och när man blir ifrågasatt eller trängd vill man alltid förklara sig. Men det sägs ju att klaga är som att gunga gungstol, du får något att göra men du kommer ingenstans.och vem är jag egentligen skyldig en förklaring?

Man vill kanske rättfärdiga sig själv och sina val, man vill förtydliga sitt handlande. Men varför känner man en skyldighet att svara och förklara, när den som frågar kanske bara är nyfiken? Jag tränar mig själv i att inte känna mej tvungen att försvara mig själv och mina val. Jag har ingen jag behöver redovisa för.

Just nu pågår valvakan i tv. Vi har har ju gått till val idag. Det pendlar hit och dit och det är jämt mellan blocken. Vi får nog inte veta ikväll hur det blir och sedan börjar det stora jobbet med att bilda regering.

I år har jag gjort något jag aldrig gjort innan. Jag har valt ett parti till riksdagen, ett annat till kommunen och ett tredje till landstinget. Det handlar både om sakfrågor och hur de faktiskt har agerat under de senaste fyra åren. Alla vallöften är ju bara luft, för ingen av dem kan verkligen lova något alls. Allt beror ju på vem som kommer regera med vem.

Så jag hade bestämt mej innan valspurten. Jag blir mest trött på allt tjafs och dessutom smutskastning av de andra. Oavsett vem som får majoritet så tror jag faktiskt inte det blir så väldigt stor skillnad för oss medborgare. Sakfrågor ska ju alltid röstas om och det är väl både styrkan och svagheten i en demokrati.

Men alternativet är ju värre. Diktatur vill väl ingen modern människa ha. Så priset för demokrati är ju att det är att allt ska röstas om och det kan vara ovisst vad som beslutas. Allt vägs i vågskålar och det kan skifta över tid vad som beslutas, oavsett vem som sitter i regeringsställning. Men nu väntar vi på valresultatet. Blir det röd-grönt eller blå-gult?

Stunder av lycka

 En vecka går så fort när man har fullt upp. Både på jobbet och på fritiden. Men jag är glad att jag har ett bra jobb, goda vänner och en härlig gemenskap med vänner och familj. Det är tacksamt att ha ett rikt liv, rikt på upplevelser och rik på goda vänner. 

Det handlar en del om att vara villig att säga ja och följa med på saker som dyker upp, men också styrkan att säga nej när man känner att nu behöver jag tid för mig själv. Ibland behöver jag tid att bara vara för mig själv och hämta nya krafter för en ny dag.

Mitt huvud är alltd fullt av tankar och känslor. Jag har ett rörligt intellekt, som man säger. Så ibland kan det vara överväldigande när jag varit med människor som är emotionellt utmanande. Då behöver jag ensamtid för att bearbeta och hitta mej själv igen.

Jag är väldigt empatisk, och ibland kan andra människor vara uppslukande. Jag har lärt mej med åren att backa för att kunna sortera vad som är jag och vad som inte är mitt att hantera. Jag har lätt att ta stort ansvar, även för sådant som kanske inte är mitt ansvar, helt enkelt för att jag är en problemlösare och vill kunna hjälpa till.

Men det går ju inte alltid och jag har fått öva mig i att släppa taget av det som inte är mitt ansvar att lösa. Jag har också fått lära mig att stå på mig och hävda min plats i tillvaron utan att känna mig självisk. Men att se till att jag själv mår bra är ju faktiskt min främsta uppgift.

Att älska sig själv är ju faktiskt en förutsättning för att kunna älska andra. Om man inte kan gilla sej själv blir man ju inte heller en älskvärd person, utan kan upplevas som lite bitter och besviken. Livet kan göra oss sådana, men vi kan också välja att gå vidare, utvecklas genom erfarenheterna och lära oss bli en bättre medmänniska.

Vi kan inte välja vad som drabbar oss men vi kan välja hur vi reagerar på det. Vi väljer hur vi hanterar livets motgångar och om vi vill dra lärdom av det eller bara resignera. Jag vet mycket väl att livet är inte rättvist, och jag vet också att man måste jobba för att ta sig vidare. Man hittar styrkan inombords.

Livet är inte rättvist, så man får ändå hitta sätt att hantera det som händer och gå vidare. För så länge man lever och andas har man ständigt nya chanser att möta glädje och nya upplevelser. Att var lycklig är kanske inte ett permanent tillstånd, men att uppleva stunder av lycka är aldrig omöjligt. Det får man fortsätta tro och hoppas på.