Fobier, tvångstankar och ritualer

De flesta av oss har någon knasig grej som vi alltid gör - eller aldrig gör. Inte som Tourettes syndrom, där man tror att det blir en förfärlig olycka om man inte gör en viss sak på ett visst sätt. Men någon sorts ritual har vi alla på något sätt med något i vardagen. Något som vi tycker är nödvändigt men som andra kanske tycker är lite konstigt. 

Kanske något så vanligt som att borsta tänderna på morgonen och kvällen, men du skulle inte klara av att inte få borsta tänderna. Du kliver mitt på de vita linjerna på övergångsställena eller följer plattläggningens rutor på marken. Du har en viss ordning på hur du sätter dig i bilen, tar på bältet, ställer in backspegeln, trampar ner pedaler, lossar handbromsen och vrider om nyckeln.

Jag har mina ritualer. Små grejor som jag alltid gör eller aldrig gör. Inget knasigt tror jag inte, men lite småsaker som jag alltid följer. Till exempel när jag öppnar ett nytt kaffepaket. Jag häller över pulvret i kaffeburken och sedan stoppar jag ner näsan i det tomma paketet och andas in djupt. Doften av ett nyöppnat kaffepaket är oslagbar! Jag måste lukta och lukta.

Jag måste alltid pilla bort allt det vita på clementiner och apelsiner när jag skalat dom. Det är ett evigt pillande som en del finner irriterande men jag kan inte låta bli. Jag älskar att göra listor och scheman, excel är en tacksam medarbetare. Både jobb och privat, jag gör listor på allt som kan listas, struktureras eller organiseras. Ja, jag är väl inte administratör av en slump...

Jag har till och med gjort en lista på drömmannens önskvärda kvaliteter. Rangordnat förståss med det viktigaste överst. En sjupunkters lista blev det. Om jag tror att drömmannen finns? Nej, men det är ändå bra att veta vad som faktiskt är viktigt innan jag sveps iväg på rosa moln. De punkter som inte uppfylls, hur viktiga är dom? Har han andra kvaliteter som kan kompensera det? 

Kärlek är inte logisk men jag tror att i vuxen ålder kan man styra och kontrollera sina känslor bättre än i ungdomen. Jag kan välja att öppna eller stänga hjärtats dörr och släppa in någon eller inte. Jag kan med vilja inte släppa ut känslor även om dom finns där djupt inne, så djupt att jag kan förneka dom utan svårighet. Men jag undrar om det finns en gräns för hur länge och hur mycket man kan förtränga. Kommer känslorna att dö eller välla ut okontrollerat? Finns det något som inte går att strukturera, förutsäga eller planera? 

H.D.S.L.  

Du är värd att prioriteras

Jag får fortfarande många frågor om hur jag lyckats gå ner i vikt och metoden är ju lika enkel som den är svår. Nyttig mat och mer motion. Inget som innehåller vitt mjöl eller vitt socker. Vanlig mat men med tonvikt på grönsaker. Den klassiska tallriksmodellen funkar (1/2 grönsaker, 1/4 protein (kött, fisk, fågel osv) och 1/4 kolhydrater (potatis, pasta, ris, bulgur osv). Man får plugga på lite på vad livsmedel innehåller näringsmässigt.

Jag behövde lära mig kalorimängderna i vad jag åt, eftersom mitt matintag hade gått överstyr. Det finns smarta appar till telefonen som hjälper till med det, både vad jag äter och vad jag gör åt i form av motion och träning. Jag höll mej på 1000 kalorier per dag, då måste man äta smart för att inte gå hungrig.

Fram tills jag nådde mitt mål på -25 kilo så tränade jag sex dagar och vilade en. Nu har jag två vilodagar och faktiskt ibland tre. Nu försöker jag istället hitta en balans där jag behåller den vikt jag kommit ner till. Det går sådär.. Just nu har jag tappat 3-4 kilo till (pendlar lite) men det har definitivt planat ut nu. Samtidigt som jag bevakar noga att jag inte börjar gå upp igen. Ja, jag väger mej varje dag...

Just nu pågår en 15-minuters utmaning runt om i landet. Devisen är att det räcker med 15 minuters träning per dag för att hålla sig i form. Det är sant, under förutsättning att du redan ÄR i form. Att KOMMA i form krävs minst 1 timmes träning om dagen, 6 dagar i veckan. Bäst är olika sorters träning blandat, både styrka och kondition. 

"Men bättre 15 minuter än inget alls" säger en del då. Men då undrar jag varför du kompromissar med dig själv. Varför är ditt eget välbefinnande inte viktigt? Varför tycker du inte att du är värd att lägga ner tid på? Varför väljer du den enkla vägen framför den rätta vägen? Varför är det så svårt att prioritera sig själv?

Jag har själv varit där. Inte tyckt jag varit viktig, alltid prioriterat andra före mig själv, inte trott att jag kunde klara ta itu med mitt viktproblem efter ett antal misslyckade dieter och kurer. Men för snart ett år sedan satte jag mig ner och funderade på att hitta en livsstil som fungerade för mej och som var hållbar i längden. Som funkar när jag blir bjuden på fest och som funkar jobbdagar och lediga dagar, borta och hemma. 

För mig var det en fråga om att sluta se mat, fika, godis och snacks som en belöning. Att jag kunde unna mig något när jag varit "duktig". Följden är ju att när jag inte varit duktig ska jag "bestraffas" med hälsokost. Nu har jag förstått att det är tvärtom och min kropp blir belönad när jag äter nyttigt och tränar regelbundet. Som min vän Lina sa, "även smala människor tränar". Belöning blir istället att kunna köpa den där snygga kappan eller klänningen som plötsligt sitter snyggt på kroppen! 

Du är värd att må bra! Ta hand om dig själv och sköt om dej på riktigt! 

H.D.S.L.

Mänskliga behov

Jag tror att vi människor består av tre komponenter - kropp, själ och ande. Kroppen är ju självklart bostaden för själen och anden. Anden är själva jaget, min livsenergi. Som alla fysiker vet så kan energi aldrig förstöras, bara omvandlas. 

Själen då? Ja det är mina känslor, hur jag mår, vad jag tycker. Själen är också bron mellan kroppen och anden. Kroppen tar vi hand om eftersom våra primärbehov är mat, sömn, rörelse, bostad, kläder. Maslow beskriver detta i sin behovspyramid:

1. grundläggande behov (ex. mat, kläder, tak över huvudet)

2. behov av trygghet

3. behov av kärlek och gemenskap

4. behov av uppskattning

5. behov av självförverkligande

Själen behöver samspel med andra själar. Det är som en vattenreservoar, den behöver fyllas på med det jag har behov av. Trygghet, kärlek, uppskattning. Sådant behöver jag få för att kunna ge det samma. I god gemenskap fungerar samspelet och man fyller på varandras känsloreservoarer. Men det finns ju också dåliga relationer som dränerar min reservoar och gör mig tom. 

När min reservoar är tom blir mitt känsloliv uttorkat och jag blir likgiltig. När känslorna får respons och jag är älskad och bekräftad, då blir min reservoar fylld och jag känner mig lycklig och sprudlande som en fontän.

I en kärleksrelation är det så viktigt att fylla på varandras känslobehov, att ge själarna näring. Kärlek som aldrig bekräftas kommer att dö. En vattenreservoar som får torka ut blir ju bara öken. De flesta av oss har säkert de grundläggande behoven tillgodosedda. Många av oss är också trygga i vår familj, i vårt hem, på jobbet, bland vännerna. Vi har fred och frid. Kärlek kan man få från många olika håll, föräldrar, barn, vänner, släktingar, husdjur - ja vi kan få kärlek, gemenskap och beröring på olika sätt. 

Men den djupaste känslan är ändå från din partner, i din parrelation. Där behöver du få kärlek, beröring, gemenskap, trygghet och uppskattning. Först då blir du stark nog att veta vem du är, vad du vill och tar steget mot självförverkligande. I en sund relation hjälper man varann och stöttar varann. Du vill se din partner lycklig. Inte konstigt att man längtar efter en sund, äkta kärleksrelation!

H.D.S.L.

Gammal kärlek rostar

Jag växte upp i Gislaved, och flertalet helger i tonåren tillbringades i Gisleparken. Där var kompisarna, killarna, spänningen. Ja det blev ett antal pojkvänner genom åren men ingen kärlek är väl som den första. Jag var 13, han var 15 och hade moped. Men han var ju inte kär i mej, han gillade en annan tjej, men hon gillade inte honom, hon gillade en annan kille... Ja sådär rörigt var det i tonåren och förälskelserna skiftade ibland från dag till dag.

Men den första kärleken... Han var så söt och snäll. Vi dejtade ibland men vi blev aldrig ett par, och i 20-årsåldern skildes våra vägar helt och jag tappade bort vad som hände med honom. En del av mina ex följer jag på Facebook och kan ibland dra en lättnandes suck att det aldrig blev vi, men den där första kärleken... Med jämna mellanrum poppade tanken upp på honom. Vad gör han nu? Är han lycklig? Hur hade det blivit om det blivit vi?

Så här om dagen dök han upp på en bild på Facebook. Det visade sig att han var vän med en vän, ja sådär som det kan slumpa sig på sociala media. Där stod han, och jag kände omedelbart igen honom.  Och jag kunde inte låta bli att skratta. Där stod han, min tonårstids drömprins, den snygge charmige killen som dröjt sig kvar i mitt hjärta som ett bitterljuvt minne. Men nu var han varken snygg eller såg speciellt charmig ut. Han såg ut som en alldaglig medelålders gubbe och jag kände INGENTING. 

När vi var tonåringar dög jag inte som hans flickvän, jag var inte tillräckligt söt. Jag var ju den där snälla, knubbiga tjejen som killar hade som kompis. Nu sitter jag och tittar på hans foto och tänker att så dumma vi var då som dömde ut varann för utseendets skull. Så hårda vi var mot varann. Utseendet förändras hela tiden och en vacker yta betyder inget mot en vacker insida. 

Själv har jag ju lagt ner mycket tid och energi på att forma en bättre kropp och att döma av alla positiva kommentarer jag får, speciellt från män, så ser jag bra ut. Jag vet att jag är vältränad och hyfsat fräsch för att vara på väg mot 50. För första gången i mitt liv känner jag mig nöjd med mig själv. För första gången känns det som om min utsida speglar min insida.

Jag undrar om jag någonsin kommer träffa honom igen. Jag bryr mej faktiskt inte längre. Han är bara ett svagt minne från det förflutna. Men om vi skulle mötas, kan jag se på honom och le mitt vackraste leende, sträcka ut mina armar och säga: Kolla här vad du missat! Kolla vad du dumpade! Who's sorry now!

H.D.S.L.

Besserwisser

Det är intressant med människor som alltid vill berätta hur saker och ting ska göras för att det ska bli på rätt sätt. De som alltid har en stark åsikt och alltid framför dom lika starkt. De som har sig själva som måttstock på världen och har ett omåttligt behov av att tillrättavisa andra.

Det är intressant att lyssna till hur andra anser att jag ska lyckas med mitt liv. Hur jag ska träna, hur jag ska äta, hur jag ska dejta. Oftast tycker dom inte att jag gör rätt. Nähä, sådär kan du inte träna! Du får inte springa så långt, du är ju ändå nybörjare! Du får inte springa hela tiden, du måste gå mellan varje kilometer. Du får inte springa ensam, du behöver träna i grupp. 

Men jag vill inte gå, jag vill springa! Går gör jag ändå, fyra gånger om dagen med hundarna. När jag springer vill jag springa och inte tappa farten, tvärtom så ökar jag farten i nedförsbackarna. Bäst springer jag när jag är arg eller upprörd. Då är väl redan adrenalinpåslaget igång. Sämst springer jag när jag är ledsen. Det har varit en snabb och två långsamma rundor denna veckan.

De som har mest kritik att framföra är de som själva inte tränar speciellt mycket. Dom tycker och tänker och drar fram sina egna dåliga erfarenheter, idrottsskador och misslyckanden. Men jag är ju inte dom. Jag lyssnar på min kropp och jag känner min kropp nu. De som ger bäst feedback är de som själva tränar hårt. De kommer med tips och nya infallsvinklar och utbyter erfarenheter.

Du äter för lite, säger dom. Men förut när jag var jättestor, var det minsann ingen som sa att jag åt för mycket. Vad är det som gör att människor anser sig ha rätt att uttycka sina åsikter nu? Lite gott kan du unna dej, säger dom när jag tackar nej till tårtan. De förstår inte att en matmissbrukare som jag inte tycker att äta sötsaker är att unna mig något. Det är att trilla dit i fällan. Att kunna köpa en klänning i vilken butik som helst och hitta en storlek som passar, det är att unna sig! 

Du måste ut och träffa nya män, dejta och flirta, tycker dom. Gå ut på Harry's eller Gästis, tacka ja till fester och partyn. Öppna mina ögon och se alla möjligheter där ute. Men det här är svårt! Hur ska jag våga? Vill jag ens lära känna någon ny? Jag har ingen lust att prova mig fram. Jag tänker väl för mycket, men jag är mer intresserad av insidan än utsidan. Behöver trygghet, ömhet och romantik. Behöver uppmuntran, kärleksfulla ord och uppskattning. Allt det där som jag saknat så länge. Jag är kanske bara feg, men jag tror fortfarande att om det finns kärlek för mig så kommer den att hitta mej. Jag kanske inte behöver leta? Den kanske finns nära och bara väntar?

H.D.S.L.

Komplett guide för att finna den perfekta partnern

När man är singelpingla så träffar man på ett antal spännande män. Om du letar efter någon, kommer här en generell guide av de olika typer av män man kan träffa på. Du får själv bedöma vad som är bra eller dåligt, vi har ju alla olika tycke och smak. 

Hunken

Han är snygg, ursnygg, men det är han ytterst medveten om också. Jobbar oftast som säljare eller mellanchef. Tränar på gymet och i löpspåret. Magmusklerna är en perfekt tvättbräda. Han charmar dig knäsvag men fladdrar snart iväg till nästa blomma som en vacker och sorglös fjäril.

Naturbarnet

Motsatsen till hunken är naturbarnet. Har ett alldagligt utseende och ett halvtråkigt jobb men han lägger mycket tid och energi där ändå. Han säger vad han tycker och tänker och ber inte om ursäkt för det. Kan upplevas som bufflig men har en oemotståndlig pojkcharm som han är totalt omedveten om.

Bossen

En gentleman i övre medelåldern som är företagsledare. Van att bestämma och driva projekt. Om du blir hans måltavla kommer han att skryta om sina miljoner på banken, visa sina ägodelar och lova dig ett liv i sus och dus. Han är världsvan och helt säker på att få sin vilja igenom.

Blyger

Han har varit singel alltid eller levt i en dysfunktionell relation. Han vågar inte titta på dej när han pratar med dej, väljer hellre att ringa. Ändå kan han inte låta bli att ta kontakt, trots sin blyghet. Ser lika blek och trist ut som han är i sättet. Med honom får du en man som gör allt du säger.

Clownen

Har ett jobb men är sällan där. Skojar och skrattar och försöker charma dig med sina lustigheter. Jättesnäll men inte speciellt smart. Clownen är en täckmantel för hans insida. Är under ytan ganska deppig och dricker ibland lite för mycket i sin ensamhet.   

Hundfångaren

Han är singeln som kommit på att en hund är en jättebra raggningsgrej. Antingen skaffar han en hundvalp eller så håller han sig på platser där man brukar rasta hundar. Tar kontakt med tjejer genom att prata om hunden, hans eller din. Men snart handlar samtalet bara om er.

Falskspelaren

Han är framfusig i sina närmanden, vill träffas omedelbart, men absolut inte visa sig ute på stan med dig. Allt är jättehemligt och snart kryper det fram att han har fru och barn men vill gärna både ha kakan kvar och äta upp den.

Grottmannen

Han jagar och fiskar, plockar bär och svamp. Kan alla fågelarter. Stark som en oxe och kan ibland vara lika trög. Fast i traditionella könsroller och bevakar svartsjukt sin kvinna, liksom alla andra byten som han erövrat.

De karaktärer jag beskriver är inte specifika personer, utan olika särdrag som jag smält samman till olika personligheter. Så vad är viktigt när man väljer partner? Utseende? Rikedom? Charm? Intressen? Trygghet? För jag är ledsen att behöva konstatera det, men det finns ingen som har allt...

H.D.S.L.  

Vinna eller förlora

Det där med att tävla är inte min grej. Jag bryr mig inte om ifall jag vinner eller förlorar, för över tid kan jag bara konstatera att ibland vinner man och ibland förlorar man. Självklart känner man sig mer lyckad och framgångsrik när man vinner, det är ju en bekräftelse på att man gjort något bra.

Men om du förlorar? Har du gjort något dåligt då? Du kan ju faktiskt ha gjort så gott du kunde, presterat ditt allra bästa. Ändå räckte det inte till. Någon annan var bättre, duktigare, smartare. Men du var ju också bra, duktig, smart. Därför är du ingen förlorare även om du inte vinner.

När jag tränar, gör jag det ensam. Har inget behov av att mäta mina prestationer mot andras. Jag springer i min takt och jag lyfter de vikter jag orkar. Jag tävlar i så fall mot mig själv, när jag vill bättra på mina egna prestationer. Men har inga funderingar på att tävla eller träna i grupp.

Det finns de som alltid måste vara störst, bäst och vackrast. Dom måste krossa allt motstånd och om det inte går, så krossar dom motståndaren. Allt för att vinna, oavsett om det är moraliskt rätt eller inte. Det är bara segern som spelar roll, inte hur den vanns.

Men om du nu är den som blir besegrad, är du därmed värdelös? Absolut inte! Kom ihåg att det kommer en ny dag, nya möjligheter, nya chanser, nya vinster och nya förluster. Detta är livet, och det enda som gäller är att aldrig sluta kämpa. Aldrig sluta försöka. Aldrig sluta drömma. Aldrig sluta längta efter ett bättre liv. 

Du är inte besegrad när du förlorar, utan bara när du ger upp. Ge inte upp. I morgon är en ny dag. Vem vet vad som väntar på dig där! Det som verkligen är värt att vinna är kärlek, hopp och tro. Det går inte att köpa för pengar. Kan inte tvingas fram eller köpslå kring. Den som finner kärlek, hopp och tro är den verkliga vinnaren och en sådan vinnare vill även jag vara!

H.D.S.L.