Vän av allt som lever

Jag fashineras över djur, jag tittar på djurprogram på tv, jag är engagerad i föreningen Djurens Vänner, som främst räddar hemlösa katter, jag har själv haft både hundar och katter, zebrafinkar, akvariefiskar och en guldhamster.

Jag är en sån där djurvän som vänder på skalbaggen som ligger på rygg och sprattlar, jag bär masken från asfalten till gräsmattan, jag flyttar på paddan som hamnat i rabatten, jag snickrade ihop ett insektshotell och jag byggde ett vinterhus till igelkotten i min trädgård som jag matat hela hösten.

Djur får mej att känna harmoni, i harmoni med livet och naturen. Djur förtjänar respekt och att bli behandlade väl. Jag mår riktigt illa när jag läser om hur djuren som ska bli vår mat behandlas. Varför måste det vara så? Och mer obegripligt, hur kan man göra så?

Hur kan en människa var så ond och elak mot ett försvarslöst djur? Varför har en del människor inga spärrar eller empati när det gäller djur? Man hör om misshandel av katter och hundar, hästar och kor. Våra tamdjur som varit med oss i många tusen år. Som ger oss sällskap och beskydd, arbetshjälp, mat, nöje och närhet.

Djur har också känslor, som ugglan sjunger i Fablernas Värld. Även om de inte kommunicerar med ord som vi, så kommunicerar de ändå. De visar tillgivenhet och trofasthet. De känner det du känner. Är du ledsen vill de trösta, är du sjuk beskyddar de dig.

Just nu är jag utan husdjur. Jag vill ha en hund men det är besvärligt när man är ensam och inte har någon som kan hjälpa till att passa den när man måste iväg och inte kan ta med den. Vi får väl se vad livet har att erbjuda framöver, om inte annat får jag väl vänta tills jag blir pensionär. Då har jag tid, den tid hunden förtjänar.

På mitt förra jobb hade jag lyxen att kunna ha med mej hunden på kontoret. Det funkar inte i en livsmedelsbutk. Men som sagt, man vet aldrig vad som kommer att hända i framtiden. Kanske öppnar sig nya möjligheter, kanske hittar jag en vän som kan hjälpa till.

Tar man sig an ett djur måste man också kunna ta hand om den på bästa sätt. De är helt beroende av sin ägare för att få omvårdnad, mat och husrum. De behöver din uppmärksamhet och din tid. Det du får tillbaks är lojalitet och vänskap, någon som alltid är glad att se dej och vara tillsammans med dej.

Allt levande har sin plats i världen. De har sitt syfte och sin nytta, oavsett om det är djur eller växter. Ibland ställer djur till det för  änniskan, speciellt de små. Invasion av myror, getingbo vid ytterdörren, mygg och knott under ljumma sommarkvällar. Det är svårt att gilla men ändå kan man se deras plats i naturen. Alla behövs på sitt sätt.

Precis som vi människor. Vi är olika men vi har alla vår plats och vårt syfte. Vi har olika talanger och färdigheter, vi tycker och tänker olika men vi är alla människor med lika värde. Därför ska vi behandla varann med respekt trots våra olikheter. Vi vet inte vad som rör sig i den andres inre eller vad som är meningen med deras liv. 

Meningen med livet

 Dom säger att man lever bara en gång men jag säger att man lever varje dag men man dör bara en gång. Så gör det bästa av varje dag, för ingen vet vilken dag som är den sista. Jag vill hellre ångra saker jag gjort än att ångra allt jag inte gjort. Det krävs mod att leva varje dag fullt ut, men det är så livet ska levas.

Det är ofta rädsla som hindrar oss att göra saker, ibland befogat men oftast obefogat. Rädsla för vad som kanske skulle kunna hända, rädsla för konsekvenserna, rädsla för vad andra ska tycka och tänka. Men ska verkligen våra rädslor styra vårt liv? Ska andra människors åsikter vara viktigare än våra egna drömmar?

Ta chanser som dyker upp, våga gå på nya vägar, prova nya spännande saker, våga säga ja när det egentligen är mer bekvämt att säga nej. Välj inte alltid det invanda, det välkända, det trygga. Våga utmana dej själv att tänja på dina egna gränser. Kanske upptäcker du något fantastiskt i livet eller i dig själv.

Ju äldre man blir, ju mindre benägen blir man att bryta invanda mönster. Det blir enklast att göra som man alltid har gjort. Men då blir det heller ingen någon förändring, inte till det sämre men inte heller till det bättre. Det finns alltid mer att upptäcka, uppleva.

När man upplevt döden på nära håll blir livet mer levande och rädslorna mindre. Jag har bestämt mej för att bejaka livet, göra det bästa av varje dag, njuta, glädjas, förundras, göra gott där jag kan och vara en tillgång för familjen, vännerna och arbetsplatsen.

Men det har inte varit en enkel resa att komma hit. Mycket sorg som måste bearbetas, många svåra känslor att se i vitögat och övervinna. Om man blundar för det, viker undan, så blir man till slut en bitter version av sig själv. Eller som Astrid Lindgren skriver i Bröderna Lejonhjärta, man är bara en liten lort.

Att låta svårigheterna bli en lärdom och sedan använda det som en styrka i livet. Det som verkligen är viktigt är de nära relationerna. Att vårda vänskapen och ta hand om familjen känns gott i hjärtat. Det är en allderles särskild känsla att göra gott mot någon annan,

Att ge är att få. Man får glädje inombords. En glädje som man inte kan köpa för pengar eller förtjäna på annat sätt än att ge. Att ge glädje är att få glädje. Det som är viktigt till syvende och sist är de människor som finns i ditt liv och de du slumpmässigt möter på din väg. Meningen med livet är att skapa mening med ditt liv.

Små och stora val

 Livet består av val. Ibland stora, livsavgörande, men oftast små vardagliga. Mitt största mest livsförändrade val är nog min skilsmässa 2012. Andra större val är byte av arbetsplats och byte av bostad. Men dessa val gör man inte många gånger i livet, i alla fall inte jag.

Så livet består mest av de små valen varje dag. Vad ska jag äta, vad ska jag ha för kläder, ska jag köpa den klänningen eller inte? Inte livsomvälvande precis, men ändå en känsla av att jag styr mitt liv och jag har kontroll.

Det finns andra val som är mer långsiktiga än maten för dagen. Din ekonomi. Hur förvaltar jag min inkomst? Ska jag spara (klart du ska!)? Hur ska jag spara? Hur mycket? Ska jag placera pengar? I fonder? I så fall i vilka? Många val, många alternativ.

Det finns inga rätta svar, man får gissa och hoppas på det bästa. Sen är det olika behov och förutsättningar för sparandet. Spara för pensionen, för oförutsedda utgifter, för semestern, för barnen. Jag gör lite av varje.

Sen är det försäkringar. Vad ska man försäkra? För vilka belopp? Efterlevandeskydd? Ja det finns en massa alternativ och man ska välja det bästa för just mej i min situation. Självklart är det svåra val och det finns inget facit. Man får bara gissa och gå på magkänslan ihop med viss kunskap.

Som ensamstående med två vuxna barn är det inte bara min framtid och pension jag behöver tänka på, jag vill även kunna lämna något efter mej till barnen. Så en del av det jag köper är en investering av sådant som är av värde och kan säljas. Efterlevandeskydd är en typ av försäkring som betalas ut till mina barn när jag dör. Så även om jag inte skulle ha mycket pengar på mina konton så får de ändå ett litet arv.

Men samtidigt vill jag ha ett gott liv nu när jag lever. Kunna gå ut och äta med vänner ibland, köpa den där klänningen jag tycker om, unna mig lite vardagslyx. Allt handlar om balans. Rusta för framtiden men leva ett bra liv här och nu. Allt handlar om vilka val jag gör.

Att inte välja, inte planera, är också en typ av val. Det är inte mitt sätt att tänka, jag vill inte leva bara för dagen. Jag vill se till att både framtiden och dagen idag är trygg och bra. Då måste man göra val som jag tror är bra för mej. Då måste man också prioritera rätt med sin ekonomi. Vad är viktigt nu och för framtiden?

Bara ett telefonsamtal bort

 Jag ringer min mamma varje dag. Det började för några år sedan när pappa fick en massiv hjärtinfarkt och fick göra en akut hjärtoperation i Jönköping. Allt gick bra men självklart var det oroligt för oss alla i familjen och det kändes bra både för mej och för mamma att vi hade daglig kontakt.

Detta har fortsatt och hon uppskattar våra dagliga små samtal. Det är oftast inga långa samtal, bara några minuter där jag får pejl på läget där hemma. Somliga kan tycka att det skulle vara jobbigt att behöva ringa varje dag, men det finns något i detta som ger mej något också.

Det är inte bara för att vara en snäll flicka, inte bara för att jag inte ska behöva oroa mig eller för att göra mamma trygg. Det första hon frågar mej är alltid hur min dag har varit.

Det kan låta banalt, men när man förlorat sin partner är just de där enkla vardagliga som man saknar mest. Man kommer hem till ett tomt hus och ingen som frågar hur min dag har varit. Ingen som berättar hur deras dag varit.

Jag pratar med mina barn ett par gånger i veckan och dess emellan har vi kontakt via messenger. Jag vet att de alltid finns där om jag vill prata. Men att ringa dem varje dag och berätta hur min dag har varit tycker jag inte är sunt. De har fullt upp med sina liv och ska inte behöva oroa sig för mej, jag har det bra.

Mitt jobb som mamma är ju att skapa starka självständiga individer och jag tycker inte att mitt liv bara ska kretsa kring dem. De har sitt och jag har mitt. Men en gammal förälder har nästan inga vänner kvar i livet, de är äldst i släkten och blir helt naturligt ganska ensamma.

Eftersom jag inte heller har någon som jag delar livet med så kan vi stötta varann, jag och mamma, genom en så enkel sak som att ha daglig kontakt och bara kolla läget lite snabbt. Vi går igenom olika säsonger i livet och när man har fullt upp med familjelivet när barnen växer upp, är det inte så mycket tid kvar.

Man har heller inget behov av att prata av sig av det vardagliga för man har sin egen familj. Men nu är läget ett annat och vi har ett ömsesidigt utbyte av våra samtal, jag och mamma. Det är ingen uppoffring, jag gör det lika mycket för min egen skull som för hennes.

Pappa har problem med minnet, så blir det när man är född på 20-talet, hårddisken är full så att säga så ingen ny information tas in. Han är helt beroende av att mamma håller koll på dagar och stunder och måltider och mediciner. Han är inte heller så väldigt givande som samtalspartner nu för tiden. 

Så vi har varann, jag och mamma. Ett litet kort telefonsamtal varje dag som gör stor skillnad för oss båda. Ingen stor sak men ändå en stor sak. 

Nytt år, nya möjligheter

 Så skriver vi 2022. Jag kommer säkert att skriva fel några gånger innan jag vant mig. Det känns lite spännande med ett nytt år. Man vet aldrig vad som kommer att hända. Det enda jag vet ska hända som jag ser fram emot är att min syster och svåger flyttar ner permanent till småland under året. Det ska bli jättekul!

Nyårsdagen har spenderats med att plocka undan och städa. Jag kan inte påstå att jag gillar att städa även om jag gillar resultatet av att få rent och prydligt. Men på nyårsdagen ser jag faktiskt alltid fram emot att få städa undan allt som har med julen att göra. Nu är jag färdig med den högtiden.

Jag började med att klä av julgranen och plocka ner den i sin låda. Sen bort med allt julpynt, juldukar och adventsljusstakar. Packade undan alla lådor, dammsög hela huset och sen kunde jag återställa min bostad till normalläge. Vanliga dukar, lampor och ljuslyktor.

Jag fick jättfina glas av en vän i present och de har jag ställt upp i hyllan i vardagsrummet. De är så fina och jag tänker på min vän varje gång jag ser på dem. Att ha vänner är så betydelsefullt för det själsliga välbefinnandet och att få uppmuntran av en vän värmer extra gott.

Det är som om jag röjer bort hela det gamla året och städar ut allt som har passerat. Nu kan jag fokusera på framtiden och vad helst som kommer att kunna hända. Jag vill säga ja till allt positivt och vända mig bort från allt negativt om möjligt. Se möjligheter och våga gå ut på äventyr.

Jag passade också på att byta plats på en liten byrå och ett litet bord. Tänk vad en liten förändring kan göra! Det blev riktigt bra och jag känner mej belåten med skiftet. Så nu sitter jag i min fåtölj och ser mej förnöjt omkring. Jag känner harmoni i själen och det ska man ta vara på.

Varje liten förändring till det bättre är ett steg framåt. Må vara att det är ett litet steg men varje sjumilavandring börjar med ett steg. Om man aldrig vågar börja kommer man aldrig framåt. Om man aldrig vågar prova kan man inte lära sig något nytt eller uppleva nya saker.

Corona och rättvisan

 Ja, så blev det nya restriktioner igen till jul på grund av corona. Kan inte hjälpas men jag undrar vilken nytta vår vaccination verkligen har eftersom vi har en hög täckning av vaccinerade men ändå nödgas vidta dessa åtgärder. Vad är det som inte funkar?

Nu har vi också börjat med dos 3 och Israel planerar för dos 4. Samtidigt finns det många av de fattiga länderna som inte ens har 20% av befolkningen som fått dos 1. Om vi ska vara rättvisa och solidariska bör vi väl ändå försöka fördela vaccinet till alla länder i världen?

I alla fall om vi vill ha öppna gränser och fri rörlighet. Då krävs det att alla länder får hjälp att uppnå flockimmunitet, dvs 80% av befolkningen är vaccinerade. Annars måste vi fortsätta lockdown, stängda gränser och utkrävande av covidpass.

Men alla dessa som haft covid? De har ju ett naturligt immunförsvar ett antal månader men detta räknas inte utan de förväntas vaccineras också för att kunna få covidpass. Detta är väl slöseri med vaccin? Ett immuntest borde väl räcka?

Jag kan tycka att man inte har någon långtidplan för covid. Man hittar på nya regler allt eftersom nödsituationer uppstår. Men det finns många faktorer att räkna in. Dessutom finns en annan grupp, de naturligt immuna. Cirka 11% av befolkningen har T-celler som skapar ett naturligt immunsystem mot covid.

Men ett t-cellstest görs inte, vill man ha det får man begära och bekosta det själv. 1500:- kostar det när jag frågade. Vore inte även detta en vettig åtgärd? Jag tillhör dem som aldrig får någon influensa eller vinterkräksjuka och trots att jag omgivits av mycket människor i mitt jobb på ICA och flera vänner som haft covid, har jag inte blivit sjuk.

Självklart funderar jag på om jag har t-celler, dvs är naturligt immun. I så fall är vaccin bortkastat på mig. Borde det inte vara samhällsekonomiskt vettigt att ta reda på det? Nu har jag ändå valt att vaccinera mig, men hur länge ska detta fortsätta? Hur många doser?  Blir det resten av livet? Den tanken tilltalar mig inte.

Jag tycker det behövs mer genomtänkta beslut, en långtidsplanering, mer solidaritet med de fattiga länderna och att man kan tillgodoräkna sig immunitet och därmed få covidpass om man haft sjukdomen eller har bekräftade t-celler. Men allt grundas på vaccinet. Som i sin tur gynnar läkemedelsföretagen. 

Man kan undra om det finns en dold agenda i detta. Kanske är det bara mina egna spekulationer, precis som det spekuleras i att viruset är framtaget i ett laboratorium från början och av misstag (?) har spridits ut över världen.

Tack vare vår stora rörlighet runt kontinenter och länder sprids det snabbt. Därför kan jag tycka att vaccinering/immunitet borde få gemensam hantering för alla länder så att vi alla, oavsett var vi bor eller vart vi vill resa, kan vara trygga med att alla har samma förutsättningar, skydd och förhållningsregler.

Det ska va gött att leva

 Om en vecka är det annandag jul och julen ör över för i år. Allt man grejat, fixat, planerat, handlat, städat och sett fram emot i flera veckor. Så dessa få dagar fram till dess vill jag njuta och ta vara på julmyset. Jag är klar med allt så jag kan göra det utan stress.

Jag har haft några år när det var varit mindre kul med jul men nu känns det bättre. Jag gör jul för min egen skull och lägger det på en nivå som passar mej. Julafton spenderas med föräldrarna och sedan blir det annandagen med dottern och hennes sambo. Juldagen blir en mellandag för vila och mys i pyjamas. Någon trevlig film blir det säkert.

Jag tillhör dem som är glad att snön smälter bort. Jag gillar inte vintern i allmänhet och snön i synnerhet. Så när jag blir pensionär ska jag bo i ett varmare land på vintern. Jag har ju en son i Australien, kanske kan jag dela min tid mellan Sverige och down under.

Ändå är ju södra Sverige mer barmhärtig på vintern än norrland. Så eftersom jag hör hemma här så får jag väl finna mej i detta med vintern, men jag vänjer mej aldrig. Precis som jag aldrig vänjer mej vid att kliva upp tidigt på morgonen. Visserligen har det blivit något lättare med åldern, eftersom jag är något tröttare på kvällen. Men någon  morgonmänniska blir jag aldrig.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag sortera ut vad som är viktigt och vad som är andras idé om vad som är viktigt. Det som är betydelsefullt för mej är det jag lägger min tid och energi på. Det som andra tycker är viktigt får stå för dem och det får de ordna med. Mitt liv är mitt och jag tar mitt eget öde i mina händer.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag bortse från andra människors åsikter och förväntningar. Att vara sann mot mig själv är viktigast och jag gör inte avkall på det bara för att göra någon annan nöjd på bekostnad av min egen själsfrid. Det har jag gjort tillräckligt mycket i min dag och det gjorde mej bara olycklig och tom.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag svara ärligt på frågor. Jag kan säga ja när det passar och säga nej utan att känna mej tvungen att förklara mej. Jag kan säga vad jag tycker när någon frågar om det utan att be om ursäkt för det. Så på sätt och vis är det befriande att bli äldre.

Jag kan vara mer sann, mer ärlig, mer rak och tydlig utan att fundera alltför mycket på vad andra tycker och tänker. Det är deras bekymmer. Självklart vill jag inte vara elak eller förolämpa någon, så ibland är det bättre att vara tyst och humma lite fint... 

Jag har inget behov av att påtvinga andra mina åsikter eller att försöka få dem att förstå hur jag tänker. Jag är trygg i mig själv, den jag har kämpat för att bli. För jag har inte kommit så här långt utan arbete och eftertanke. 

Som Galenskaparna sjunger - det ska va gött att leva, annars kan det kvitta. Det blir inte gött av sig själv, jag måste aktivt välja och välja bort saker för att det ska bli bra. Att inte välja är ju också ett val, men då har man heller ingen kontroll över vart det tar vägen. Jag vill välja själv vart mitt liv ska ta vägen.