Det kan vara komplimanger, man säger något snällt för att vara snäll, som kanske egentligen inte är det man verkligen tycker. Oskyldiga saker, som "så snygg du blev när du klippte dej" fast egentligen såg det minsann bättre ut innan... Men man vill inte göra vännen ledsen, för klippt är klippt och kan inte göras ogjort.
Det kan vara andra påståenden, till exempel "vi måste ses snart, det vore så trevligt!" Men sedan gör man inget för att den där träffen verkligen ska bli av. Och när jag själv föreslår en tid så passar det aldrig. Då grubblar jag och analyserar. Varför sa man så? Vad trodde man vinna på det? Vad menade man egentligen?
Det behöver ju inte vara så djupt eller allvarligt som jag tolkade det. Det kanske inte fanns någon baktanke, bara lite tanklöshet. Det kanske bara inte passade just nu helt enkelt. Men jag har nog en tendens att komplicera det lite. Analysera och grubbla. Osäker på min egen förmåga att förstå mina medmänniskor. Osäker på min egen betydelse, är jag viktig, värdefull? Är jag nog i mig själv?
Borde jag prestera något för att förtjäna uppmärksamhet?
Själv är jag noga med att försöka hålla det jag lovar och då kanske det blir lite svårare att hantera brutna löften, även om det gäller småsaker. Men jag har bestämt mig för att det är en god egenskap att hålla löften, att tala sanning och att vara ärlig.
Ja, utom när vännen är nyklippt och ser ut som hej kom och hjälp! Då säger jag så hjärtligt jag bara kan: " åh så fint det blev!" Och inbillar mig själv att det är så vänner gör:)
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar