Medelhavsklimat

Har du varit på semester utomlands? I södra Europa till exempel. Minns du känslan? De varma kvällarna, du sitter på balkongen efter en god middag. Du hör röster tala på ett främmande språk, du hör barn som leker och du tänker: är dom fortfarande vakna? Du känner doften av en cigarrett som någon från en balkong intill sitter och röker. Du hör syrsorna spela och trafiken i fjärran. Luften är så ljum trots att solen gått ner och det börjar bli riktigt mörkt.

Precis så har jag det precis just nu! På min egen balkong på Rörstorp i Värnamo. Enda skillnaden är att det är inte är syrsor jag hör, det är skogsduvor. Men det är också ett fint läte.

Jag har vant mig vid stadslivet nu. Här vill jag stanna. Nära centrum, nära människor, nära pulsen. Men ändå med mitt eget lilla privata kryp in här uppe på tredje våning. Jag ser höghusen på Doktorsområdet glimma där borta. Jag ser hus och gator och lyktor och ICA-butiken. Jag är en del av allt detta. Jag hör hemma här. Människor känner mej här. Dom hälsar och pratar när jag är ute på stan. 

Dom verkar gilla mej faktiskt.

Lika stort behov av sociala kontakter och mänskligt umgänge, lika beroende är jag av ensamhet, avskildhet. Måste få träffa folk ofta annars blir jag uttråkad. Men måste få gå en promenad helt ensam i tystnad ute i skogen också. Det bästa av två världar. Och jag har privilegiet att kunna få välja båda.

H.D.S.L.

Jag är en tjockis

Jag har inte mött en enda människa som är helt nöjd med sitt utseende. Fast en del förstår jag inte hur de kan vara missnöjda, de är så fina och vackra på alla sätt och vis. Men vi är själva vår bästa - eller värsta - kritiker. Vi hittar alltid något det är fel på.

 

Men att vara tjock, det är liksom bara dumt. För jag har ju mig själv att skylla, eller? Det är väl bara att äta mindre och motionera mer, eller? Tjockisar har ingen motivation, ingen viljestyrka, ingen karaktär. Det är så man blir bedömd som tjockis vid första anblicken. Förmodligen är man ganska korkad också. Eller?

Ju fler överviktiga jag pratat mer djupgående med, ju mer stärker det min teori om att din vikt är relaterad till din mentala hälsa. Det är inte bara ATT jag äter för mycket eller onyttig mat. Det hänger också ihop med HUR jag äter, NÄR jag äter och VARFÖR jag äter. Jag kunde konstatera att jag använde mat som tröst. När själen gråter, när tårarna inte räcker till, då proppar jag magen full med något så att det enda man kan tänka på är hur proppmätt man är. Man behandlar ett själsligt behov med en fysisk handling. Funkar för stunden. Effekten varar alltför kort. Alla överviktiga jag pratat med har en eller flera tragiska händelser som drabbat dom. Lättnaden har man funnit i ätandet. Istället för alkohol och droger, kanske...

Visst är det så att det finns genetiska skillnader också på oss människor. En del har snabb förbränning, andra långsam. En del har fetma i släkten, andra är spinkiga. Min födelsevikt var 5,3 kg så jag hade en rejäl start. Jag var ett stillsamt barn som hellre läste och ritade än idrottade. Många faktorer har bidragit till min övervikt, men att ta itu med viktproblemet var mycket mer än det rent praktiska att äta mindre och motionera mer. Hur skulle jag nu tysta gråten i själen? Varför är jag inte lycklig? Hur kan jag komma vidare? Hur kan jag få ett sunt förhållningssätt till mat? Jag måste ju alltid fortsätta äta livet ut, liksom...

Jag har börjat min viktresa neråt, sakta men säkert. Har slutat tro på mirakelkurerna. De leder bara till frustration, eftersom de bara varar en kort tid, sedan är man tillbaks igen. Min nyckel var att ta itu med min själsliga hälsa. När jag gjorde det var det först sorg och sömnlösa nätter, då började jag tappa några kilon. Sedan mådde jag allt bättre och upptäckte att jag inte behövde tröstäta längre. När man gått ner några kilon blir det lättare att röra på sig och det blev roligare att motionera. Nu har jag tappat 14 kilo på ett år ungefär och jag tror det är ett bra tempo. Kroppen hinner anpassa sig och man går inte upp igen av att äta lite onyttigt ibland. För självklart måste jag tänka på VAD jag äter också. Men man kan inte bara leva på råkost och rent nötkött. Varierat är bra och en kaka, en dessert, en glass emellanåt kan msn tillåta sig. För mat är ju gott, trevligt och ett socialt medel också. Därför måste man hitta en sund balans.

Jag blir så glad när man ser att jag gått ner i vikt och berömmer mig. För det är en kamp. Varje dag. Förmodligen resten av mitt liv. Men samtidigt blir jag ibland ledsen på samhällets normer på utseende. Här i Europa ska man vara smal för att vara snygg. Men reser man söderut så blir man plötsligt SEDD och UPPVAKTAD. I mellanöstern är det fint att vara tjock, att ha stor byst och stor rumpa. Märklig känsla för mig som alltid fått veta att tjockisar är fula och klumpiga. Jag blir ledsen på vårt samhälle som säger att smal är fin och tjock är fel. Det finns så många vackra människor, oavsett vikt och storlek. Sedan inser jag också att för stor övervikt inte är bra för kroppen i längden. Man överbelastar rygg och knän och sliter ut sig själv i förtid. Men det är ju så mycket mer med vikten än mat och motion. Först måste jag själv må bra, sedan kan jag ta itu med de där kilona för mycket som är en belastning.

H.D.S.L.

Lyckan kommer, lyckan går

Ibland kommer känslan över mig. Den där att jag är inte värd särskilt mycket. Att jag borde inte känna mig lycklig, det har jag väl ändå inte förtjänat? Jag som gjort så mycket dumt. Jag som sagt så mycket dumt. Jag som begärde skilsmässa och splittrade en familj. Jag borde väl vara olycklig? Jag borde väl skämmas? 

När lyckliga känslor kommer så följs de ibland av Det Dåliga Samvetet. Vet hut, säger det. Som du har ställt till det med ditt liv! Tro inte att du ska få vara lycklig! Tro inte att du någonsin kommer att bli älskad igen! Om någon verkar tycka om dej finns det säkert en baktanke, dolda motiv, sluga kalkyleringar. Dom är nog ute efter något annat. Dom vill bara utnyttja dig.

Men andra stunder så vinner lyckan. Den dröjer kvar som en ljuvlig känsla i hjärtat och gör mig glad. Jag känner mig lyckligt lottad med mitt liv, mina barn, min släkt, min lägenhet, mina vänner, mitt jobb. Livet har slutat vara ett stormigt hav där jag försökt ta mig fram utan varken åror eller segel. Livet flyter på som en stilla flod. 

Så när kommer nästa vattenfall? Måste alltid vara på min vakt.

Denna blogg kom till för att jag behövde få ur mig allt som jag grubblade på. Det har hjälpt mig att reda ut några tankar och jag har fått många samtal, mail och meddelanden från er som läser att även några av er har både glädje och nytta av det jag skriver. För det är jag mycket rörd och tacksam. Och knappt har jag hunnit skriva klart ett inlägg förrän det poppar upp en idé om nästa rubrik.

Mitt liv har funnit nya rutiner, allt känns stabilt, lugnt och fint. Ändå har jag svårt att tillåta mig själv att vara lycklig. Hur kan man vara lycklig efter allt som hänt? Men då behöver jag lära mig på nytt att jag är värd något bra. Jag är värd att vara lycklig. Jag är värd att älskas. Att vara lycklig TROTS allt som hänt. Att vara lycklig utan att grubbla och analysera alltför mycket. 

Lyckan kommer, lyckan går. Men den kan alltid komma tillbaka igen.

H.D.S.L. 

Kära Katrin och Härliga Hund

Nu i semestertider har jag åter stiftat bekantskap med Katrin. När man åker runt i landet på olika besök och upplevelser så är Katrin en stundtals välbehövlig vän. Det är inte alltid Katrin är i toppform. Ibland är hon misshandlad, ibland bara tom. Men för det mesta är hon en vän i nöden. 

Jag pratar alltså om toapappershållaren..:) När man är på resande fot så måste man ibland leta upp en offentlig toalett. Bäst brukar de vara som man hittar på bensinmackarna. Sämst är de på parkeringsplatser utmed vägarna. Men, som det heter, nöden har ingen lag..

Man hittar också favoriter när man ska fika och äta på resan. Jag vill alltid ha en Coffee Cooler när jag kommer till 7-11. På Max är det lyxshake jordgubb som gäller. När vi ska äta brukar främst barnen  vara skeptiska till nya matställen så det brukar bli ett säkert kort på en av de större kedjorna. Vi har ju råkat på en del bottennapp vad gäller mat och det är ju inte kul att betala för mat som inte är god. Kanske är vi kräsna, kanske för att jag själv gärna lagar mat och det sägs att den är god. Så när jag går ut och äter vill jag ju att det ska vara något alldeles extra. Samtidigt förstår jag verkligen inte hur det är möjligt att driva ett matställe när man inte kan laga vettig mat! Men det är inte ovanligt. 

Många vardagsrutiner funkar inte på semestern. Det som i alla fall alltid måste funka är hundpromenaderna. Jag har ju två vovvar och de kräver minst fyra rundor varje dag - morgon, middag, eftermiddag och kväll. Men sover jag lite längre på morgonen så ligger även vovvarna kvar tills jag börjar röra på mig. Det är gott! De är snälla vovvar, som verkligen visar sina känslor ohämmat. Det är kanske därför man tycker om dom så? Dom är alltid äkta, aldrig tillgjorda eller falska. Alltid kärleksfulla, trofasta och tillgivna. Precis vad jag behöver.

H.D.S.L.

Lika som bär

Jag har alltid gillat tv-program som tex "Saknad" där personer söker en anhörig som de inte har kontakt med. Adopterade barn söker sina föräldrar eller syskon. Alla säger att de tycker det är så fantastiskt att möta någon som de faktiskt liknar. 

Nu förstår jag ännu bättre vad de menar. 

Jag har besökt min pappas släkt i Värmland. Pappa flyttade till Småland i slutet av 1940-talet och har under åren som gått allt mer tappat kontakten med släkten där borta. Jag har alltid fått höra att jag liknar min farmor men jag har inte så många egna minnen av henne, och hon dog 1990. 

I den process jag är just nu i livet så grubblar jag ibland på vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg. Som en pusselbit i detta besökte jag släkten i Värmland. De tog emot mig med öppna armar och samtalen blev många och långa. Trots att jag befann mig bland okända människor (en del hade jag inte sett på 40 år!) så var det ändå som att komma hem till de mina.

Jag såg likheter både på utsidan och insidan. Jag har alltid haft nära kontakt med mammas släkt men jag är inte så lik dom. Min syster är lik mamma men jag är lik farmor. Nu mötte jag en kusin som lika väl kunde varit min syster! Kusin Maria är också lik farmor och det var så märkligt att notera saker som vi hade gemensamt trots att vi inte känner varann. Där ser man vad blodsband betyder!

Det var roligt att träffa alla, men finaste stunden var när jag fick krama om min kusin Maud. Hon var anledningen till att jag vågade åka. Vi har haft kontakt sporadiskt under alla år och tack vare Facebook har det blivit oftare den senaste tiden. Nu fick vi mötas på riktigt så att säga och glädjetårarna kom. En del vänner finns alltid nära hjärtat oavsett hur ofta eller sällan man kan mötas.

Att komma bort kan också vara att komma hem. Att möta någon ny människa kan också ge mig bekräftelse på vem JAG är. Jag kan konstatera genernas makt över vem vi är och hur vi är. Arvet är betydligt starkare än miljön när det kommer till vilka vi är. Jag åkte hem starkare, klokare, tryggare och mycket lyckligare än på mycket, mycket länge.

H.D.S.L.

Ord är energi

Ord är energi. Ord har kraft att skapa, att förändra. Ord flyger runt i rummet och påverkar dig, positivt eller negativt. Du skapar din omgivning med de ord du uttalar. 

Tänk dig att orden är färgklickar som landar på din vägg när du talar. Vilket mönster vill du ha på dina väggar? 

Ett ordspråk säger att tungan har makt över död och liv, och du kan verkligen liva upp eller döda en stämning, bara genom vad du säger. Du kan bygga upp ett förtroende eller rasera det. Du kan få en relation att blomstra eller du kan döda den. Orden har stor makt. Så även frånvaron av ord. Tystnad kan också skapa död eller liv. 

Det sägs att kärleken har fem språk, ett av dem är kärleksfulla ord. Annat kan vara gåvor och tjänster till exempel. Jag känner mig nog mest älskad när någon säger det med ord. Det betyder inte att jag inte är älskad för att andra har andra sätt att uttrycka sin kärlek. Men för att det ska landa i hjärtat - säga klick! - så vill jag höra det. 

Tänk vad vi kan göra för varandra genom vad vi säger och hur vi säger det! Tänk på hur du talar till barnen, både egna och andras. Tänk på kraften i det talade ordet, vissa saker som andra sagt till oss kan vi bära med oss i hjärtat hela livet. Ibland gott, ibland ont. Vi kan bygga upp barnens självkänsla och självförtroende genom våra ord. Säga att vi älskar dom, att vi tror på dom och att de kan lyckas med stora ting. Att allt är möjligt. 

Ord är energi. Vi skapar ett kraftfält omkring oss genom det vi säger. Vi målar vår värld med våra ord. Är det ljusa, ljuva färger eller är det bara grått och svart? 

På så sätt blir vi våra ord, vi upplevs som en positiv människa när vi talar positivt och som en tråkig gnällspik när vi bara talar negativt. Hur vill du själv uppfattas, och vilken människotyp vill du själv umgås med? 

Orden är så viktiga, de skapar verkligen död eller liv. Jag väljer livet.

H.D.S.L.

Små vita lögner

Jag kan inte låta bli att analysera människor och deras beteende. Ibland beror det på min egen låga självkänsla då jag försöker se bakom ytan för att genomskåda vad de verkligen menar. Ibland menar dom vad dom säger, säkert oftast faktiskt, men ibland säger man saker som man egentligen inte menar. 

Det kan vara komplimanger, man säger något snällt för att vara snäll, som kanske egentligen inte är det man verkligen tycker. Oskyldiga saker, som "så snygg du blev när du klippte dej" fast egentligen såg det minsann bättre ut innan... Men man vill inte göra vännen ledsen, för klippt är klippt och kan inte göras ogjort. 

Det kan vara andra påståenden, till exempel "vi måste ses snart, det vore så trevligt!" Men sedan gör man inget för att den där träffen verkligen ska bli av. Och när jag själv föreslår en tid så passar det aldrig. Då grubblar jag och analyserar. Varför sa man så? Vad trodde man vinna på det? Vad menade man egentligen?

Det behöver ju inte vara så djupt eller allvarligt som jag tolkade det. Det kanske inte fanns någon baktanke, bara lite tanklöshet. Det kanske bara inte passade just nu helt enkelt. Men jag har nog en tendens att komplicera det lite. Analysera och grubbla. Osäker på min egen förmåga att förstå mina medmänniskor. Osäker på min egen betydelse, är jag viktig, värdefull? Är jag nog i mig själv? 

Borde jag prestera något för att förtjäna uppmärksamhet? 

Själv är jag noga med att försöka hålla det jag lovar och då kanske det blir lite svårare att hantera brutna löften, även om det gäller småsaker. Men jag har bestämt mig för att det är en god egenskap att hålla löften, att tala sanning och att vara ärlig.

Ja, utom när vännen är nyklippt och ser ut som hej kom och hjälp! Då säger jag så hjärtligt jag bara kan: " åh så fint det blev!" Och inbillar mig själv att det är så vänner gör:)

H.D.S.L.