Nu förstår jag ännu bättre vad de menar.
Jag har besökt min pappas släkt i Värmland. Pappa flyttade till Småland i slutet av 1940-talet och har under åren som gått allt mer tappat kontakten med släkten där borta. Jag har alltid fått höra att jag liknar min farmor men jag har inte så många egna minnen av henne, och hon dog 1990.
I den process jag är just nu i livet så grubblar jag ibland på vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg. Som en pusselbit i detta besökte jag släkten i Värmland. De tog emot mig med öppna armar och samtalen blev många och långa. Trots att jag befann mig bland okända människor (en del hade jag inte sett på 40 år!) så var det ändå som att komma hem till de mina.
Jag såg likheter både på utsidan och insidan. Jag har alltid haft nära kontakt med mammas släkt men jag är inte så lik dom. Min syster är lik mamma men jag är lik farmor. Nu mötte jag en kusin som lika väl kunde varit min syster! Kusin Maria är också lik farmor och det var så märkligt att notera saker som vi hade gemensamt trots att vi inte känner varann. Där ser man vad blodsband betyder!
Det var roligt att träffa alla, men finaste stunden var när jag fick krama om min kusin Maud. Hon var anledningen till att jag vågade åka. Vi har haft kontakt sporadiskt under alla år och tack vare Facebook har det blivit oftare den senaste tiden. Nu fick vi mötas på riktigt så att säga och glädjetårarna kom. En del vänner finns alltid nära hjärtat oavsett hur ofta eller sällan man kan mötas.
Att komma bort kan också vara att komma hem. Att möta någon ny människa kan också ge mig bekräftelse på vem JAG är. Jag kan konstatera genernas makt över vem vi är och hur vi är. Arvet är betydligt starkare än miljön när det kommer till vilka vi är. Jag åkte hem starkare, klokare, tryggare och mycket lyckligare än på mycket, mycket länge.
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar